VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Massblomstring

Av Klas AM Eriksson

God samhällsvetenskap ger oss visshet om vår tillvaro. För att göra verkligheten hanterbar måste vi dock förenkla den. Det är bland annat därför teorier finns. Vi förhåller oss till hanterbara doser av tillvaron för att den inte ska bli oss övermäktig.

Dessa förenklingar kan dock ge vissa bieffekter. Människor tenderar ibland att bli alltför förtjusta i sitt eget perspektiv, vilket ofta leder till strider med andra perspektiv. I bästa fall kan dessa polemiska skådespel belysa komplexiteten i ett ämne på ett konstruktivt och pedagogiskt sätt. I sämsta fall leder det till att lojaliteten med perspektivet, och den grupp människor det representeras av, blir överordnat sanningssökandet. Det som på engelska kallas ”tribalism” är alltför vanligt inom både politik och akademi. Balansgången går mellan att, å ena sidan, påvisa de olika perspektivens förtjänster och brister och att, å andra sidan, inte skymma sikten för den komplexa verklighet och de multikausala orsakssamband som ligger bakom de flesta samhällsfenomen.

David C Rose är i sin nya bok Why Culture Matters Most lyckligtvis så pass nyanserad och intellektuellt hederlig att han i regel klarar denna balansgång. Författaren avfärdar inte andra perspektiv, utan kompletterar dem istället. Han påvisar kulturens speciella vikt i ekonomi och civilisation och tillför därmed ett, i modern tid, ofta negligerat perspektiv. Dock leder hans argumenterande form ibland till att andra perspektiv, inte minst det institutionella, blir onödigt förenklade – vilket vi ska återkomma till.

Utgångspunkten för boken är att mänskligheten under en förkrossande stor del av sin tid här på jorden har levt i små, ofta våldsamt konkurrerande, stammar om som mest 150 personer, och därmed blivit genetiskt kodad till denna livsföring. Trots det har vi under den senaste bråkdelen av vår existens lyckats med något som Rose kallar ”mass flourishing”, nämligen att samarbeta fredligt i stora grupper och samtidigt uppnå en hög nivå av individuellt och kollektivt välstånd.

Denna ”massblomstring” beror, enligt Rose, inte främst på våra biologiska drifter utan istället på den kulturella kunskap som har färdats mellan generationerna genom imitation och uppfostran. Denna avancerade och dynamiska kultur är anledningen till att vi kan samarbeta fredligt i stora grupper långt utanför den egna flocken, vilket är vår främsta konkurrensfördel gentemot andra djur. Vad denna kultur specifikt ska innefatta för att främja och upprätthålla massblomstring är vad Why Culture Matters Most främst handlar om.

Rose anknyter till en lång rad tänkare, från antiken till nutiden, som på olika sätt har behandlat denna vår konkurrensfördel, men lägger – som så många andra med ekonomisk-historisk inriktning – fokus på upplysningstiden och framåt. Framförallt är Adam Smith ett ideal för Rose, på goda grunder. En central del av Smiths tänkande handlade just om spänningen mellan den lilla gruppen – vännerna, familjen, klanen – och den stora gruppen – staden, nationen, marknaden. Relationen i den lilla gruppen bygger på informell lojalitet och ömsesidig välvilja. Relationen i den stora gruppen bygger på formella överenskommelser och ömsesidigt egenintresse.

En av styrkorna i Smiths tänkande var att han lyckades påvisa potentialen i marknaden som fredsskapande och kulturell kraft i den stora gruppen; fundamentet för den civiliserade människan. Marknaden gör att vi inte krigar och heller inte motverkar främlingars intressen, utan att vi istället samarbetar och drar nytta av främlingars intressen. Marknaden är – trots de förenklade konnotationer som konkurrens och egenintresse ger den oinvigde – främst ett sätt att samarbeta. I stor skala.

Detta förutsätter, enligt Rose, en avancerad kultur för att kanalisera de biologiskt kodade egenskaperna på ett konstruktivt sätt och samtidigt dämpa de, för den moderna civilisationen, destruktiva egenskaper som biologin har utrustat oss med. Häri ligger bokens knäckfråga: den mänskliga rationaliteten och dess roll i ekonomi- och samhällsutveckling. Tvärtemot den gängse nidbilden av den fria marknadens dygder, så är individens rationella nyttomaximerande inte nödvändigtvis synonym med den stora gruppens nyttomaximerande. Till och med Adam Smith själv, som ofta tillskrivs denna ståndpunkt, hade en långt mer nyanserad bild av denna relation än många av hans uttolkare låter påskina.

Läser man Smiths båda storverk The Theory of Moral Sentiments (1759) och An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations (1776), så inser man att symbiosen mellan egen- och allmänintresset kräver en hel del avancerad kulturell förfining och avhållsamhet från opportunistiskt beteende. Detta är också en central tes i Roses bok. Här framstår det rationella egenintresset som ett tveeggat svärd: i rätt kulturell kontext en källa till välstånd men i fel kulturell kontext ett upphov till samhällens förfall.

Individens rationella nyttomaximerande är inget problem i den lilla gruppen där vi via biologiskt betingade skamkänslor reglerar oss själva mot opportunt beteende, eftersom vi av ren överlevnadsinstinkt inte vill uteslutas ur flocken eller skada andra människor i den. Detta är starka biologiska krafter eftersom de handlar om liv och död. De håller därmed opportunistiskt beteende i schack – i små grupper. I stora grupper fungerar inte dessa biologiska drifter lika bra. Skadan på enskilda och på gruppen i stort blir inte lika synlig för den opportunistiske individen, varför gruppens kontroll av skadligt individuellt beteende blir svårare att utöva. Detta leder till att skamkänslorna över att ha skadat en annan individ inte aktiveras på samma intensiva sätt som i den lilla gruppen, och inte heller rädslan att uteslutas ur flocken. Det blir rationellt och naturligt att vara en opportun, nyttomaximerande egoist i stora grupper, vilket i längden gör att den stora gruppen går under, eftersom alla parasiterar på varandra. Ett slags kulturell allmänningens tragedi uppstår.

Vi har alltså inte utvecklat någon biologisk egenskap som gynnar den stora gruppen, argumenterar Rose. Koncentrerade vinster men utspridda förluster gör, när vi bara har vår genetik och rationalitet att tillgå, att vi väljer att bete oss opportunistiskt och därmed missgynna samhället i stort. Rose är långt ifrån först med att belysa denna problematik. Genom historien har tänkare som exempelvis Platon, Jean Baptist Say, Ronald Coase, Friedrich Hayek, Garrett Hardin, Vernon Smith och Mancur Olson diskuterat detta fenomen utförligt. Roses bidrag är att han presenterar ett teoretiskt ramverk för hur en kultur som motverkar dessa destruktiva krafter bör vara uppbyggd.

Vi borde, enligt Rose, begagna irrationella normer som postulerar att opportunistiskt beteende är fel i sig självt oavsett om individen anser att det gynnar denne samtidigt som skadan på andra individer för stunden är negligerbar. Genom tidig uppfostran bygger vi upp en tolerans för individens frihet, livsstil och integritet, men aldrig för opportunistiskt beteende eller privilegier och diskriminering utifrån yttre attribut och grupptillhörighet. Detta skapar tillit till varandra och samhällsinstitutionerna, vilket är centralt för att institutionerna ska fungera. För även om Daron Acemoglu och James A Robinson i sin inflytelserika bok Why Nations Fail svarade ”institutioner, institutioner institutioner” på frågan om varför samhällen blomstrar, så är det, enligt Rose, bara halva sanningen. Kultur är det som legitimerar institutioner, och om Rose vore tvungen att välja så vore kultur den viktigaste aspekten.

God kultur kan finnas utan goda institutioner, men goda institutioner kan inte finnas utan god kultur. Vilket låter plausibelt när vi talar om kultur inom institutioner. Om det finns en kultur som främjar godtycke inom rättsstaten, ökar den givetvis risken för att rättssäkerheten ska undergrävas. Om det finns en kultur som föraktar kunskap inom skolan, så ökar den givetvis risken för att skolan ska generera dumskallar. Om det finns en kultur som gynnar trendkänslighet och dogmatism inom medierna, så finns det en risk för att denna bransch genererar sociala lynchmobbar et cetera.

Till följd av Roses argumenterande form belyses förtjänsterna med kulturperspektivet, men av samma anledning skyms tyvärr nyanserna och bristerna ibland. Detta blir tydligt i hans fokus på föräldrarnas uppfostran av sina barn. En så central institution som skolan – och den kultur som råder där – torde vara en faktor minst lika värd att diskutera. Rose belyser den inte alls, vilket är en svaghet då mycket av kunskapen om men också tolkningsramarna kring den moderna civilisationen ges i skolan. Faktumet att fler och fler går ut gymnasiet utan att kunna skilja på riksdag och regering, domstolar och civilsamhälle, procent och procentenheter, och som inte ens kan stava till ordet ”rättssäkerhet” borde i alla fall diskuteras. En kultur byggd på uppfostran är precis som Rose antyder synnerligen känslig för godtycke. Skolsystemet skulle i den bästa av världar vara en institutionell försäkring mot detta godtycke, men denna institution befinner sig tyvärr i allvarlig kris i flertalet västländer. Incitament till betygsinflation, som införts delvis som en följd av cyniskt politiskt maktspel, ställer dessa frågor på sin spets. Införande av konstitutionella förordningar, som står över politiska trender och kulturellt godtycke, skulle ha kunnat diskuteras för att nyansera kulturens roll i förhållande till institutionernas. Att politiker skulle vara speciellt moraliska och inopportuna genom den uppfostran de fått är knappast något vi kan ta för givet.

Dessa brister hindrar dock inte boken från att vara ett viktigt bidrag till dessa intressanta och angelägna frågor. Den är i stora drag ett motgift mot flockmentalitet och identitetspolitik samt en välbehövlig påminnelse om rättssäkerhetens, yttrandefrihetens och tillitens fundamentala roll för det välstånd och den frihet vi ofta tar för givna. Precis som Rose skriver i slutet av sin bok är väst under press från krafter som negligerar dessa grundläggande värden, alltifrån politiska opportunister och mediala lynchmobbar inifrån till auktoritära ideologier och maktfullkomliga stater utifrån. De senaste åren har många böcker skrivits om vikten av att upprätthålla ett civiliserat samhälle byggt på upplysningens värderingar. Roses bok ger långt ifrån en heltäckande bild av detta ämne, men genom sin stilistiska elegans, teoretiska underbyggnad och känslomässiga energi är den utan tvekan ett viktigt och medryckande bidrag till debatten.

Mest lästa just nu

1) Sanningen svider av Jörgen Huitfeldt

2) Men man vänjer sig av Wilhelm Agrell

3) Hoten vi måste möta av Karlis Neretnieks

4) En svensk intifada av Annika Borg

5) Återvänd till det gamla av Adam Cwejman

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...