VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Vinklad verklighet

Av Mats Bergstrand

För svenska kriminologer är det viktigare att berätta att våldsbrotten inte ökat generellt än att det skett dramatiska förändringar inom denna brottskategori. Det kan bero på likriktning inom kåren.

Med ojämna mellanrum pockade en kriminolog vid namn Henrik Tham på uppmärksamhet. Det var i en annan tid, jag var redaktör och han föredömlig företrädare för forskarsamhällets tredje uppgift: att förmedla forskningens landvinningar till en bredare allmänhet. Budskapet var alltid detsamma: Brottsligheten har inte ökat. Om något så har den minskat. Jag minns att jag fann denna vurm för det goda svenska samhället fascinerande och hoppingivande. Det känns länge sedan och förbi. Men samtidigt så nära.

För på kriminologifronten intet nytt. Ett kvarts sekel senare är tongångarna nämligen exakt desamma. Henrik Tham kommenterar år 2018 den politiska debatten om våldsbrottsligheten: ”Nivån på det dödliga våldet ligger också fortsatt under åren runt 1990.” Tham slår fast att i ett lite längre perspektiv så minskar andelen unga som begår brott, våldet minskar, återfallen i brott minskar och oron för att utsättas för brott minskar.

Men här finns en annan verklighet, en annan sanning.

Dödsorsaksregistret hos Socialstyrelsen visar att antalet dödsskjutningar i Sverige har fyrdubblats sedan år 2005. En fördubbling har skett sedan 2012. (Jämför med 2018.)

Det totala antalet dödsskjutningar, per 100 000 invånare, var på samma nivå i Sverige och Norge år 2005. Tittar du på 2015, senast jämförbara period, begås det fem gånger så många mord med skjutvapen i Sverige.

Vilka är det då som faller offer för detta dödliga handeldvapenvåld i vårt land? Jo, det är unga män. Fler killar i åldersintervallet 15–29 år skjuts ihjäl i Sverige än i något jämförbart europeiskt land. Tabellen här bredvid med WHO-statistik talar sitt tydliga språk.

Och vilka unga män handlar det om? Enligt Brottsförebyggande rådet är det fem gånger vanligare att dessa mord äger rum i våra utanförskapsområden. Hela ökningen av de dödliga skjutningarna i Sverige under senare tid förklaras enligt Brå av utvecklingen i dessa områden.

Vilken sanning som ska berättas är alltså avhängigt av vem som berättar den. Och för svenska kriminologer är det viktigare att berätta att våldsbrotten inte ökat generellt än att det skett dramatiska förändringar inom denna brottskategori. För Henrik Tham befinner sig här i en mittfåra inom svensk kriminologi, inte minst så på den ledande kriminologiska institutionen i Sverige – den på Stockholms universitet.

Varför har vi fått denna diskrepans mellan den verklighet kriminologerna vill förmedla och den verklighet som jag redovisat här?

Låt oss först konstatera att både kriminologer och medieföreträdare ibland har svårt att hantera situationer där offret samtidigt tillhör kategorin högriskförövare. Jämför bevakningen av den ihjälskjutna kvinnan med barnet i Malmö med normalrapporteringen av mördade unga, kriminella män med invandrarbakgrund i Husby, Rosengård eller Vivalla. Kriminologen Leif GW Perssons karaktärsmord på offret i ASAP Rocky-målet är också talande i sammanhanget – om än i en helt annan brottskategori.

Skillnaden är att mediebevakningen från Malmö gav sken av att vem som helst kan bli skjuten när som helst även om detta mord var en del i en väldigt specifik brottsproblematik, medan GW Persson ville skapa en motbild i ett något överbevakat misshandelsmål i Stockholm. En förklaring till kriminologernas agerande när det gäller våldsbrotten kan kanske också vara att de försöker nyansera bilden, peka på omständigheter som annars inte kommer fram. Problemet blir då att denna vetenskapskår därmed verkar plädera mot en beskrivning av sakernas tillstånd som i allt väsentligt är korrekt.

Ett besläktat fenomen är den vetenskapliga hanteringen av en känsla – vår oro och rädsla kopplat till brottsutvecklingen. BRÅ mäter detta och forskarna söker stöd i vetenskapen. Kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki skriver (Stöta på patrull – en ESO-rapport om polisens problemorienterade arbete): ”De senaste årens ökade otrygghet (ibid.) kan till stor del tillskrivas den politiska debattens fokusering på brottslighet och otrygghet. Det är uppenbart att om politiker talar om människors otrygghet och att ’man måste ta den på allvar’ leder detta till att känslan av otrygghet ökar.”

Samtidigt konstaterar han att Brås material här är behäftat med en del metodologiska problem, inte minst ett högt och ojämnt fördelat bortfall. Vilka är det då som inte svarar? Sarnecki: ”Det är svårare att få människor som bor i utsatta områden att svara på undersökningsfrågor; bortfallet och därmed osäkerheten hos resultaten är således stor.”

Den grupp som har direktkontakt med våldet och störst anledning att känna oro är också den grupp som är minst benägen att svara på Brås enkäter. Den oro som naturligen finns i de utsatta områdena riskerar alltså att systematiskt undervärderas. Orsakssambandet är här sannolikt motsatt det Sarnecki målar upp: Politikerna reagerar på en befintlig oro, de skapar den inte. Här har vi alltså att göra med en oro som finns i verkligheten men inte i vetenskapen.

Men vi måste också beröra elefanten i rummet: Är den kriminologiska forskningen i landet politiskt vinklad?

Ja, vad betyder då ”politiskt vinklad” till att börja med? En definition är att forskningen låter sig styras av externa krafter. Det är vad den uppmärksammade rapporten från Linköpings universitet handlar om. En annan mer sofistikerad analys rör gruppdynamiken på förhållandevis små forskningsinstitutioner.

Den ansedde kriminologiprofessorn vid John Jay College of Criminal Justice, Robert McCrie, berörde ämnet när jag talade med honom i New York i höstas med anledning av en studie om spetsforskning för Svenskt Näringslivs räkning:

”Hur välkommen kommer någon med en divergerande ståndpunkt att vara i en ny och politiskt spänd omgivning. Ibland finns ingen förståelse för sådana avvikelser inom institutionerna. Ni svenskar har visat en mycket välkomnande attityd gentemot exempelvis syrierna. Men kanske är den akademiska miljön inte lika välkomnande mot dem som inte delar dess värderingar.”

I Stockholm fanns i början av 1990-talet två läger med kriminologer som slogs om herravälde och problemformuleringsprivilegium. Skiljelinjen har målade beskrivits av kriminologen Johannes Knutsson i ett anförande vid den så kallade Polisriksdagen 1993: ”Den första gruppen har en pragmatisk empirisk orientering och den andra en teoretiskt ideologiserande hållning med rötter i 60-talets hippie- och blomsterrörelse. För de senare kriminologerna har en konflikt uppstått mellan karta och verklighet, som de försökt lösa genom att insistera att kartan är rätt.”

Det var enligt honom den senare falangen som vann. En utpekad fanbärare för denna skola är Henrik Tham. Bönemattan riktades mot väster och den dyrkade norske kriminologen Nils Christie (1928–2015).

Så frågan är alltså om Tham och andra ledande kriminologer omedvetet styrt rekryteringen till institutionen mot likriktning och renlärighet. För hur enkelt är det för en begåvad ung kriminolog som ifrågasätter professorn att verka i en miljö med Christie i väggarna och Tham i fikarummet? Styrning sker sällan med dekret.

Det finns idag anledning för svenska kriminologer att fundera över Robert McCries generella betyg. McCrie var under 13 år redaktör för den vetenskapliga tidskriften Security Journal där arbetsmetoden var att samla ledande kriminologer från världens alla hörn till ett redaktionsråd i syfte att ligga i vetenskaplig framkant. Han säger sig aldrig ha hittat någon att rekrytera från Sverige. Orsaken är vad McCrie kallar ett ”vänsterbias” i svensk kriminologi som han finner hanterbar i en större vetenskaplig kontext som den amerikanska, där motkrafterna är lika starka; men i en liten disciplin i ett litet land som Sverige kan en särskild inriktnings dominans skapa problem.

Spelar detta in i diskussionen kring rapporten ”Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning”? 37 personer har intervjuats, bland dem före detta rikspolischefer och justitieministrar. Kritik framfördes mot Brå, bland annat dryftades den inneboende problematiken med att polismyndigheten här både ska finansiera och bli granskad av Brå. Det tenderar att skapa uddlösa rapporter från lättstyrda forskare.

Och det är klart, här finns inte bara ett vetenskapligt råd, där Jerzy Sarnecki ingår, utan också ett insynsråd där alla tänkbara, i sammanhanget intressanta, aktörer är representerade: polisen, kriminalvården, domstolsverket, åklagarmyndigheten med flera. Jag känner utvecklingschefen på polismyndigheten Anders Hall som en utomordentligt dugande och hedervärd person, men inte är hans primära uppgift här att hjälpa Brå att hitta svagheter i polisarbetet.

Att söka utröna om denna konstruktion är problematisk är inte oväsentligt. Den vetenskapliga huvudfrågan kan här skalas ned till diskussionen om huruvida intervjuundersökningar rent generellt kan betecknas som vetenskap, eller om de mer ska falla under epitetet undersökande journalistik. Och det är en fråga som i sådana fall berör ett stort antal vetenskapliga rapporter.

Därför blir det problematiskt när drivkraften här synes vara att tysta rapportförfattarna snarare än att diskutera det problem de lyfter fram. Och det är denna, av forskarna själva upplevda, tendens som går att återkoppla till problematiken med en för dominerande inriktning inom en forskningsdisciplin. Rapportens slutsats att Brå är för undfallande gentemot polisen behöver inte vara mindre sann därför att den emanerar ur en metod som inte faller alla på läppen, eller utgör ett ifrågasättande av forskningens oberoende som irriterar. För detta oberoende är avgörande för det brottsförebyggande arbetet. Låt mig ge två exempel:

När riksrevisionen granskar hur arbetet mot den organiserade brottsligheten bedrivs ((RIR 2019:11) blir slutsatsen att ”varken regeringen eller myndigheterna säkerställt att verksamheten bedrivs så att målen nås…”. Varför är det så? Kan Brå hjälpa oss?

Och när polisens internrevision kritiserar den egna utredningsverksamheten för ”pinnjakt”, det vill säga att prioritera lättuppklarade brott framför de mer komplicerade, vad händer då? Rapporten levereras till polisledningen 2018. Rikspolischefen Anders Thornberg låter den sedan ligga till den 21 januari 2020 innan han fattar beslut om vad som ska göras. Eftersom dessa rapporter inte offentliggörs förrän rikspolischefen fattat dessa beslut betyder det att Thornberg i praktiken sett till att kritiken hemlighållits i över ett år.

Och när den sedan till sist offentliggörs avfärdar enhetschefen på Noa – Nationella operativa avdelningen – Håkan Wall det hela med att det handlar om en gammal granskning, att kritiken inte längre är giltig. Heder åt Per Hagström på Polistidningen som uppmärksammat detta. Finns här också någonting för Brå att titta på?

Om inte annat så borde detta vara ett intressant material för de ledande nyhetsmedierna att fördjupa sig i. Linköpingsstudien bygger trots allt på 37 djupintervjuer. För DN brukar det annars räcka med 18. 

Mest lästa just nu

1) Sanningen svider av Jörgen Huitfeldt

2) Men man vänjer sig av Wilhelm Agrell

3) En svensk intifada av Annika Borg

4) Livets mångfald och mysterium av PJ Anders Linder

5) Återvänd till det gamla av Adam Cwejman

NR 2 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...