VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Ett högt pris att betala

Av Erik W Larsson

Att ekonomiskt gottgöra slaveriet har blivit en het politisk debatt. Men frågan är om inte debatten främst är en möjlighet för vita amerikaner att friskriva sig från ansvar för dagens segregation.

Ett par dagar före presidentvalet år 2012 dök en säregen insändare upp i en amerikansk nättidning. Texten var undertecknad Barack Obama, och förespråkade utbetalning av skadestånd till svarta medborgare för deras förfäders slaveri. Obama medgav att dagarna före valet nog inte var den bästa tidpunkten att föra fram en så kontroversiell ståndpunkt, men insisterade på att det nu blivit hög tid för det amerikanska folket att ”kavla upp skjortärmarna och ta miljarder dollar från vita människor och ge dem till svarta”. I artikeln föreslog president Obama en 10 procents skattehöjning för vita amerikaner, och lovade att ägna all sin energi åt just denna fråga.

Det kanske bör påtalas att insändaren publicerades i satirtidningen The Onion, och förstås inte var skriven av presidenten själv. Skämtets poäng var att en slipad och moderat politiker som Barack Obama aldrig skulle lägga fram ett så huvudlöst och impopulärt förslag. Skadestånd för slaveriet (så kallade reparations) var den typ av påfund folk förknippade med eldfängda radikaler som Al Sharpton eller Louis Farrakhan. För en respektabel statsman som Obama var frågan strängt verboten – en politisk cyanidkapsel.

Det är därför slående hur många av de nuvarande demokratiska presidentkandidaterna som tagit ställning för reparations, om än med vissa reservationer. Den enda som förespråkat omedelbar utbetalning av kontanta medel är new age-pastorn Marianne Williamson, vars svärmiska valkampanj i och för sig mötte sitt öde tidigare i år. Ledande kandidater som Bernie Sanders, Elizabeth Warren och Pete Buttigieg är dock alla överens om att frågan bör utredas. Till och med mittenkandidaten Joe Biden har nyligen öppnat för en utredning. En ståndpunkt som för två presidentval sedan sågs som otänkbar är alltså nu i det närmaste obligatorisk, åtminstone för demokrater. Hur gick detta till?

En del av äran bör gå till skribenten Ta-Nehisi Coates, vars essä ”The Case för Reparations” från 2014 fick stort genomslag i den amerikanska debatten. Snarare än att fokusera på slaveriets fasor ägnar Coates sin essä åt den institutionella rasism som svarta amerikaner fick uthärda under 1900-talet. Han är särskilt kritisk mot så kallad redlining – en praktik som innebar att svarta erbjöds sämre villkor för bolån och andra tjänster. Ta-Nehisi Coates essä är hjärtskärande läsning, och hans berättelser lämnar ingen oberörd. Men essäns varma mottagande beror inte enbart på Coates stilistiska talang. Han uttryckte den moraliska indignation amerikanska vänsterliberaler har känt under de senaste åren.

Att det republikanska partiet girat kraftigt till höger under Trump är en ofta upprepad truism. Men en ännu häftigare strömkantring har drabbat den amerikanska vänstern. I en essä från förra året, rubricerad The Great Awokening, visade skribenten Matthew Yglesias hur vita demokrater radikaliserats i rasande takt sedan år 2012. Denna utveckling tillskrivs delvis en serie uppmärksammade incidenter där obeväpnade, svarta män skjutits ihjäl av vita män, företrädesvis poliser. Tendensen är som tydligast bland unga och högutbildade, vars vurm för social rättvisa nu nått tidigare oanade höjder. Yglesias uppskattar att vita demokrater ”rört sig så långt vänsterut i frågor om ras och rasism att de till och med hamnat till vänster om den svarta befolkningen”. Det finns alltså utrymme för nya och radikala idéer.

Idén om reparations fördes först på tal efter det amerikanska inbördeskriget, då nordstatsgeneralen William Tecumseh Sherman utlovade ”fyrtio tunnland och en mulåsna” åt varje befriad slavfamilj. Detta löfte kunde emellertid inte infrias efter mordet på president Abraham Lincoln år 1865. Lincolns efterträdare, Andrew Johnson, hade föga sympati för befriade svarta, och gjorde allt för att återupprätta den gamla ordningen i Södern. Det var först mer än hundra år senare – 1989 närmare bestämt – som skadeståndsfrågan åter dök upp i det offentliga rummet. Då lade den svarte kongressledamoten John Conyers först fram sin motion om att ”inrätta en kommission för att studera slaveriets påverkan på vår nations sociala, politiska och ekonomiska liv”. Conyers upprepade sitt förslag årligen fram till sin död år 2017, och varje år röstades det ner med stor marginal. Kongressens orubbliga vägran att ens diskutera skadeståndsfrågan säger något om hur marginell den var fram tills nyligen.

Men hur ska då dessa skadestånd betalas ut? Och vilka belopp? Härom råder delade meningar. Uppskattningar av den totala skulden varierar mellan femhundra miljarder och fjorton biljoner dollar, beroende på vilken expert man frågar. Ännu knivigare är frågan om vem som ska betala vem. Ska alla vita medborgare betraktas som ersättningsskyldiga? Hur blir det med latinamerikaner eller nyanlända invandrare? Och hur ska staten avgöra vilka av dagens amerikaner som härstammar från slavar? När Elizabeth Warren hösten 2018 gjorde ett dna-test i hopp om att bevisa sitt indianska ursprung kritiserades hon hårt av sina egna partikamrater för att ha ”befäst gamla föreställningar om separata, biologiska raser”. Att genetiskt testa folk för att avgöra deras rastillhörighet är så gott som uteslutet. Det kanske minst orimliga förslaget kommer från ekonomen William Darity jr – en av USA:s ledande experter på just reparations. Enligt professor Daritys plan skulle amerikanska medborgare med minst en afrikansk slav i sitt släktträd kvala in för skadestånd. Deras härkomst skulle fastställas genom noggrann granskning av befolkningsdata från 1860, i den mån sådana finns tillgängliga. Om lagstiftningen följde hans principer uppskattar Darity att drygt trettio miljoner amerikaner skulle uppfylla kriterierna för skadestånd. Fast ett sådant genealogiskt detektivarbete skulle sluka oerhörda resurser – och ändå lämna gott om utrymme för fusk och juridiskt käbbel. Dessutom, ifall kongressen mot all förmodan skulle klubba igenom ett förslag om reparations och presidenten mot all förmodan skulle skriva under det, finns det ändå goda skäl att tro att Högsta domstolen prompt skulle sätta sig på tvären. Vi talar således om ett synnerligen intrikat och långsökt projekt, med minimala utsikter att förverkligas. Så vad är det som har triggat essäförfattaren Ta-Nehisi Coates och andra amerikanska ”liberals”? Varför har reparations plötsligt blivit en het politisk fråga?

Ja, paradoxalt nog har det att göra med att den historiskt så viktiga frågan om integration är iskall och bortglömd. Kampen mot rasbaserad segregation, i synnerhet inom skolväsendet, har annars varit en demokraternas kärnfrågor åtminstone sedan 1950-talet. Amerikanska skolor är fortfarande mycket segregerade, och på vissa håll har situationen förvärrats. Med tanke på hur radikala och ”woke” demokrater blivit på sistone kan man tycka att integrationen av USA:s skolor borde ligga högt på partiets agenda. Så är dock inte fallet. Som historikern Brett Gadsen nyligen beklagade i tidskriften The Atlantic har ingen demokratisk presidentkandidat föreslagit någon meningsfull åtgärd mot segregation i skolan – på tjugo år. Problemet är inte löst, det har bara skuffats undan och sakta glömts bort.

Historien om segregationens avskaffande har något episkt över sig, och skildras i ett otal tv-filmer och dokumentärer. Den första viktiga segern för medborgarrättsrörelsen var Brown v. Board of Education of Topeka – ett rättsfall från 1954 där USA:s högsta domstol slog fast att rasbaserad segregation i skolsystemet bröt mot landets författning. Nästa stora genombrott kom 1963, då Alabamas guvernör George Wallace ställde sig framför porten till University of Alabama i ett försök att hindra de första svarta studenterna från att komma in. President Kennedy svarade med att sätta in nationalgardet, och guvernör Wallace blev till sist tvungen att backa ur. Filmerna slutar vanligen här, och av vinjettmusiken att döma levde huvudpersonerna lyckliga i alla sina dagar. Så enkelt var det dock inte. Trots att segregation avskaffats de jure förblev amerikanska skolor segregerade, delvis av geografiska skäl. För att utplåna de facto segregation krävdes tuffare tag. I fallet Swann v. Charlotte-Mecklenburg Board of Education från 1971 gav Högsta domstolen grönt ljus för statsmakten att tvinga fram integration av offentliga skolor med hjälp av skolbussar. Genom att transportera vita barn till svarta skolor och vice versa – en praktik som gick under benämningen busing – skulle staten till slut infria sina löften om en integrerad och jämlik skolgång åt alla amerikanska barn.

Busing blev aldrig någon succé, milt uttryckt. Missnöjet var som störst bland vita amerikaner, varav många flydde ut till förorterna för att slippa skicka sina barn till svarta skolor. Andra tog barnen ur det offentliga skolsystemet och skrev in dem på privatskolor, som plötsligt började dyka upp över hela USA. Busing sådde också fröna till det vita klasshat och Washingtonförakt som fyrtio år senare förde Donald Trump till valseger. Populister som George Wallace tog varje tillfälle i akt att häckla skenheliga politiker som påtvingade vanligt folk busing, men ”lät sina chaufförer släppa av deras egna barn vid privatskolor”. Projektet rann så småningom ut i sanden, och segregerade skolor har förblivit ett ”socialt faktum”, för att återigen citera historikern Brett Gadsen.

Det var först efter att ha flyttat till USA som jag själv började fatta vilken säregen roll skolor spelar i det amerikanska medvetandet. Jag minns särskilt min anställningsintervju vid ett sjukhus i Durham, North Carolina, där jag sedermera kom att bosätta mig. Efter att ha gått igenom mitt cv och klarat av diverse småprat lutade sig min blivande chef framåt med allvar i blicken.

”Jag vet inte om du har barn, Erik”, sade han med låg röst, ”men du ska veta att det finns skolor här i stan.”

Jag svarade med en häpen uppsyn. Att en medelstor stad i ett rikt land som USA tillhandahöll skolor hade jag nog tagit för givet, liksom rinnande vatten i kranarna och en fungerande postgång.

”De flesta är privata förstås”, fortsatte min kollega. ”Men om du kan tänka dig att pendla så finns det bättre möjligheter.”

Jag nickade artigt, utan att riktigt förstå vad han menade. Min chef var inget undantag, visade det sig snart. Alla mina läkarkolleger talade om skolor – om var de fanns eller inte fanns. Kostnaden för ett hus plus privatskola för två jämfördes med den för ett dyrare hus i ett bättre skoldistrikt, och så vidare. Sådana kalkyler låg ofta till grund för hela familjebudgeten. Som självaste Elizabeth Warren påpekade i sin bok The Two-Income Trap från 2004 tenderar dagens amerikanska familjer att ”svepas med i ett anbudskrig, i häftig kamp med varandra om den viktigaste ägodelen: ett hus i ett hyfsat skoldistrikt”. I Durham verkade alla veta var de bra skolorna låg och vilka distrikt de tillhörde. Övriga skolor var av föga intresse. Det var som om de inte fanns.

Några veckor efter samtalet med chefen var jag nere på stan för att titta på den årliga 4 juli-paraden. Vårt sällskap var tidigt ute, och vi fick en plats framför den stora väggmålningen av Durhams historiska medborgarrättshjältar. Först i paraden gick borgmästaren och viftade glatt med en amerikansk flagga. Han åtföljdes av ett par poliser till häst, en fullt utrustad brandbil och ett par handikappade krigsveteraner på en kärra. Därefter kom stadens skolelever, stolt marscherande under banderoller och i full paradmundering. Vissa av skolornas namn var bekanta, från mina kollegers diskussioner. Andra hade jag aldrig hört. Eleverna från dessa, för mig obekanta, skolor var alla svarta. Utan undantag – från drillflickorna längst fram, till killen med bastrumman längst bak. Inte ens en asiat eller latino gick att urskilja bland dem. Jag tittade mig förundrat omkring, men ingen av mina amerikanska vänner rörde en min. Frihetskämparna på väggmålningen tittade strängt från ovan, men hade inget att säga om saken. Vid det här laget har alla vant sig. Det är som det är – inget att göra åt. Ett socialt faktum.

En som faktiskt hade något att säga om segregationen var senatorn och presidentkandidaten Kamala Harris. I demokraternas första debatt sommaren 2019 gick afroamerikanskan Harris hårt åt Joe Biden för att han motsatt sig busingunder 70-talet. Kamala Harris påpekade tårögt att hon själv som barn gynnats av busingoch uppmanade den federala statsmakten att integrera USA:s skolor. Harris uppläxning av Biden blev debattens mest minnesvärda ögonblick, och gjorde henne ett tag till de liberala mediernas gunstling. Rent visuellt var det en triumf – en karismatisk, svart kvinna som läser lusen av en trångsynt, vit gubbe. Först några dagar senare, efter att segeryran lagt sig, började folk fundera över vad hon faktiskt hade sagt. Menade den demokratiska senatorn verkligen påtvingad integration? Kamala Harris stab gick skyndsamt ut med ett förtydligande: hon tycker förvisso att busingär en kul idé som enskilda skoldistrikt väl kan prova på om de har lust, men anser inte att de är något som staten bör kräva av medborgarna. Vid det laget var skadan dock redan skedd, och i väljarnas ögon var Harris för evigt förknippad med busing. Under hösten 2019 gick hennes opinionssiffror snabbt nedåt, och i december kastade hon in handduken.

Sigmund Freud noterade ibland hur hans mer sofistikerade patienter gärna klädde sina trauman i högtravande, analytisk jargong. Hellre än att, till exempel, tala öppet om hustruns otrohetsaffär valde en patient att filosofera kring otrohet som sociologiskt begrepp, eller spekulera om själva ordets etymologi. Patienter kunde ibland ägna timmar åt dylika utläggningar – bara för slippa prata om det som verkligen gjorde ont. Fenomenet kom att kallas intellektualisering. Jag frågar mig ibland om inte någon liknande process ligger bakom amerikanernas sätt att hantera rasfrågan. Ojämlikheten och segregationen mellan vita och svarta är den amerikanska nationens arvsynd, en skamfläck som aldrig helt tvättats bort. Mina kolleger säger inte rent ut att de skickar sina barn till vita privatskolor, eller slåss om bostäder i vita kvarter. Segregation diskuteras, ofta i uppstyltade och abstrakta termer som ”utanförskap”, men handlar i grunden om något väldigt enkelt – att människor som ser olika ut inte lever tillsammans. Alla vet vad som borde göras, men ingen gör det. Motsättningen mellan ideal och verklighet ger upphov till ett slags kollektiv, obearbetad skam.

Det är här reparations kan fungera som en välkommen distraktion. Genom att skylla alla problem på slaveriet frikänner dagens vita amerikaner sig själva. De äger ju trots allt inte några slavar. Skadeståndsfrågan är förstås oerhört komplex, vilket på sätt och vis är hela poängen. Nu kan rättänkande människors arbete generera oräkneliga debattartiklar, historiska analyser, utredningar, avhandlingar, kalkyler, polemiska inlägg, kommentarer och genmälen. Med lite tur kan diskussionen hållas igång i åratal, eller åtminstone tills ungarna gått ut skolan.

Mest lästa just nu

1) En svensk intifada av Annika Borg

2) Utan historisk förankring av John Swedenmark

3) Ett högt pris att betala av Erik W Larsson

4) Propaganda och tystnad av Inger Enkvist

5) Allt förklarade allting av Johan Frostegård

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En osynlig epidemi av Elisabeth Braw

2) Det går åt rätt håll av Naod Habtemichael

3) Propaganda och tystnad av Inger Enkvist

4) Utan historisk förankring av John Swedenmark

5) När frosten nalkas av Jenny Sonesson

NR 2 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...