VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Allt förklarade allting

Av Johan Frostegård

Med humoralpatologin slutade läkare att tro på det övernaturliga och började leta efter naturliga orsaker. Men framsteget stelnade till dogm där allt skulle pressas in i förklaringsmodellen.

Man kan fundera på varför Pythagoras och hans lärjungar hade strikta regler när det gällde bönor som man inte fick äta, trots att man förespråkade vegetarisk kost. I den pythagoreiska skolan trodde man på själavandring, och enligt en anekdot berodde bönförbudet på att när man släppte väder, så förlorar man lite av sin själ – vilket då skulle tala till bönornas nackdel med tanke på deras vanliga biverkningar. Själv tycks han dock inte ha varit någon särskilt rättrogen vegetarian, han lär ha ätit en del kött. Han kan ha rätt i att världen egentligen består av siffror, denna föreställning, hypotes om man så vill, är svår att leda i bevis eller falsifiera, men stimulerar fantasin. Att deras mystik gick väl ihop med den fantastiska utvecklingen av matematiken som de stod för är inte ägnat att förvåna – sentida matematiker och tänkare som Newton ägnade det mesta av sina skrifter åt mystiska och alkemiska spekulationer och Linné såg Gud i naturen vart han gick. Einstein för sin del menade att Gud inte spelar tärning. Naturvetenskap, religion och mystik kan som bekant samsas väl tillsammans, om betingelserna är gynnsamma.

Bland mycket annat var Pythagoras också en av flera pionjärer när det gäller teorin om de fyra elementen, denna märkliga lärobyggnad som hade så stort inflytande på tänkandet i våra delar av världen under mer än 2 000 år.

Enligt denna lära består världen av fyra element, jord, eld, luft och vatten. Detta kan man till nöds acceptera som en rimlig arbetshypotes, även om Demokritos med atomläran var mycket mer framsynt, kan man slå fast, med facit i hand. Inte nog med att världen består av fyra element, de korresponderar dessutom med fyra kvaliteter och en kvalitet var antingen torr, het, kall och våt. För att göra saker än mer intrikata och till synes erbjuda en heltäckande förklaring av tillvaron, fanns det också en korrespondens med årstiderna: höst, sommar, vår och vinter korresponderade med kvaliteterna, i nämnd ordning. En vidareutveckling till den medicinska vetenskapen fick en väldig betydelse. Här tänkte sig tänkare och läkare som Hippokrates och senare Galenos att det fanns fyra kroppssafter som förstås korresponderade med i de andra delarna av lärobygget. Sjukdom berodde på en obalans mellan dessa: blod, flegma, gul galla och svart galla. Till detta kom ytterligare korrespondenser, med personlighetstyper. Tillvaron tolkades alltså genom ett filter, kunskapen stod under fyrsaftslärans färla. Läkarens uppgift blev då att diagnosticera obalansen mellan kroppssafterna och återställa balansen. I allmänhet verkställdes detta genom rätt dramatiska behandlingar, med åderlåtning som en vanlig och ofta självklar åtgärd genom vilken man befriade den sjuka kroppen från obalanser i blodet. Andra vanliga behandlingar gick ut på att driva ut kroppsvätskor på ett lämpligt sätt, genom att framkalla diarré och kräkningar. Sådant kunde den dåtida farmakologin stå till tjänst med, effektiva preparat fanns.

Det är lätt att raljera över dåtidens läkekonst, som dock i många fall kan ha haft en positiv effekt när mediciner som användes trots allt fungerade hyggligt. Sådana exempel finns, och inom kirurgin fanns viktiga insikter och färdigheter. Det är inte en orimlig gissning att dåtidens läkare var bra på placebo! Man måste också påpeka att själva tanken att kroppen behöver vara i balans, homeostas som begrepp används än idag och i själva verket kan man beskriva en del av dagens medicinska praktik som ett slags vidareutveckling av de antika lärorna.

När man som reumatolog utreder och bedömer en patient är sjukhistoria och kroppsundersökning förstås viktiga, i nämnd ordning faktiskt. Men laboratorieprover är oundgängliga och ser man obalanser så reagerar man på dem och detta vägleder diagnos och behandling.

Mycket riktigt brukar åtminstone traditionella medicinhistorier beskriva humoralpatologin, som den ofta kallas, som ett framsteg, eftersom man slutade tro att övernaturliga krafter och demoner fanns med i spelet och orsakade sjukdom. Istället letade man efter naturliga orsaker.

Men var som till en början kan betraktas som ett framsteg, visade sig stelna till dogm där allt mer eller mindre obesett, oavsett empiri, skulle pressas in i förklaringsmodellen, med fyra aspekter av allting som förklarade allting.

Denna förklaringsmodell dominerade tänkandet inom vetenskapen under lång tid, och intressant nog dröjde den sig kvar längst inom den medicinska vetenskapen. Det är märkligt att så många läkare fortsatte med åderlåtning så länge och dessutom förefaller det som om denna eskalerade mot slutet, innan medicinen blev modern och vetenskaplig, i mitten av 1800-talet.

Man måste fundera på vad läkarna som åderlät George Washington tänkte när de 1799 åderlät den före detta presidenten på ett sätt som bör ha orsakat hans död. 67-åringen var ute och red på sina ägor – som var stora – och när ovädret kom hann han bli genomblöt innan han hann hem. Han blev därefter svårt sjuk i en febersjukdom, och fick andningsbesvär, förmodligen kan det ha rört sig om epiglottit – struplocksinflammation. Man diskuterade att göra ett kirurgiskt ingrepp, tracheotomi, för att öppna luftvägarna, men sådant var vådligt på den tiden och man avstod. Washington själv var medicinskt intresserad och bevandrad, inte minst låg det i hans intresse att hålla de många slavarna han ägde vid god hälsa. Antagligen bad han själv om att bli åderlåten, vilket effektuerades, man blödde honom på 2,5 liter, vilket bör ha orsakat hans död. Huruvida det kirurgiska ingreppet, tracheotomi, hade kunnat lyckas, är osäkert, men otänkbart är det inte men med den blodförlusten var hoppet ute.

I en intressant och tankeväckande anteckning hos Johann Peter Eckerman, Samtal med Goethe under hans sista levnadsår, beskrivs hur den gamle herrn, som han på äldre dagar kallades i Weimar i slutet av 1820-talet, behandlats av sin läkare, den kulturella, bildade och av allt att döma mycket sympatiska dr Vogel. I samband med blodstörtning, som kan ha berott på tuberkulos, åderläts Goethe – trots att han redan förlorat blod. Han överlevde som tur är Vogels behandling, annars hade vi inte fått läsa Faust II annat än som halvfärdigt, bland mycket annat, inklusive delar av Eckermanns egen berömda bok. När Goethe avled några år senare, på sitt 83:e år, var Vogel även då vid hans sida som läkare och är den som hävdat att Goethes sista ord var: Mera ljus. Goethe, denne universalbegåvning som lovprisades både för sin iakttagelseförmåga och sin fantasi, vilket förstås kombinerades med väldig lärdom, var nöjd och belåten med sin doktor. Detta även när doktorns behandling med åderlåtning kunde ha tagit livet av honom.

Läran om de fyra elementen tjänade som övergripande förklaringsmodell inte bara för att förstå kroppen och ohälsa, utan även själva personligheten, för att inte tala om hela den fysiska verkligheten. Indelningen i fyra delar bestod men fylldes med lite olika innehåll, korresponderade med varandra, de satt ihop i en ideologisk teoribyggnad, en gökunge som trängde ut verklig vetenskap.

Hela denna utvecklingen påminner, menar jag, om dagens dogmatiska identitetspolitik och intersektionalitetstänkande som blivit allt vanligare inom samhällsvetenskap och humaniora och som tycks sträcka sina ambitioner även in över naturvetenskapen för att inte tala om myndigheterna.

Marxismen tycks vara en utgångspunkt, där analysen baseras på en dikotomi, kampen mellan klasserna, i praktiken mellan arbetarklassen och kapitalisterna. Man kan mycket väl betrakta en odogmatisk marxism som ett dåtida vetenskapligt framsteg, med nya möjligheter att närma sig den empiriska verkligheten i samhället, liksom läran om de fyra elementen från början snarast var ett framsteg – även om det enligt min mening fanns vassare knivar i lådan än marxismen även då!

Istället för att dela in allt i fyra delar har man nöjt sig med två och sedan marxismen fallit i vanrykte eller befunnits vara i behov av renovering, har ett flertal teoretiska skolbildningar växt ut från denna där man liksom i läran om de fyra elementen delar in allt i två delar – detta är analysens själva utgångspunkt och livsnerv. De olika indelningarna hänger ihop genom intersektionalitet, liksom de antika lärorna korresponderade med varandra och spelade på samma teman. Idag har vi som tillägg till Marx klass mot klass fått andra indelningar, dikotomier: förtryckta och förtryckare; offer och förövare; kulaker och icke-kulaker under stalinismen, trogna och otrogna i dogmatiska religionsideologier. Sedan har dessa indelningar – memer om man så vill – ytterligare muterat och innefattar nu män och kvinnor; genus; etnicitet och rasifiering. Här kan man notera att även feminism, postkolonial teori från början hade viktiga poänger, och pigga perspektiv, men de riskerar sedan länge att fastna i dogmer. Tanken att tidigare offer också kan vara förövare är inget man vill beakta och empiri är inte i fokus.

Allt hänger ihop och passas in i den ideologiska prokrustessängen! Denna världsbild vinner mark alltmer i myndigheter och i politiken och har redan en särställning i den akademiska världen. Om man tvivlar på det senare kan man ju betrakta ansökningar till vetenskapsrådet i medicin, där man måste lämna omfattande redogörelser för hur studierna förhåller sig till genusperspektivet – där ideologin således blir ett slags intellektuell överrock.

Denna schematiska och ideologiska världsbild har vunnit mark alltmer även om den också kritiseras, och har vi otur får vi leva med detta i ett par tusen år, liksom folk fick leva med en överspelad lära om fyra element.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Det finns alltid hopp av Mats Wiklund

4) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

5) Jihad mot etablissemanget av Karin Henriksson

NR 2 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...