VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

En osynlig epidemi

Av Elisabeth Braw

Ensamhet genomsyrar samhällena i väst. Föreningslivet vilar på gamla lagrar. Vi måste finna nya områden som kan engagera oss.

Tidningen New Yorker har inte bara skickliga journalister, den har också fenomenala skämttecknare. Nyligen visade en av teckningarna en begravning. I kapellet befann sig kistan, en präst – men inga gäster. Prästen talade. ”Den avlidne hade många Facebookvänner”, sade han.

Ensamheten är västvärldens osynliga epidemi. För två år sedan genomförde BBC i samarbete med ett antal universitet ”Loneliness Experiment”, världens hittills största mätning av ensamhet. Resultatet var synnerligen nedslående. 40 procent av 16–24-åringar känner sig exempelvis ensamma. Trots mängder av vänner på sociala medier drabbas vi av ensamhetsepidemin. Paradoxalt nog är våra allra äldsta, de som tvingas se sina makar, makor och vänner avlida, minst ensamma: 27 procent av dem känner ensamhet.

Ensamheten är ett problem inte bara för individen utan för samhället. I sin sedermera världskända bok Bowling Alonepresenterade Harvardprofessorn Robert Putnam år 2000 en chockerande bild av det amerikanska folket, forskning baserad på intervjuer med en halv miljon människor. Amerikaner, rapporterade Putnam, tillhör allt färre föreningar, känner sina grannar mindre ofta än förr, tillbringar allt mindre tid med sina vänner.

Andra västländer har drabbats av samma trend. Sverige har än idag visserligen ett synnerligen aktivt föreningsliv: enligt SCB jobbar hela 3,75 miljoner svenskar ideellt; personer mellan 45 och 59 år är mest aktiva. Körsångskulturen är mer livaktig i Sverige än i de flesta andra länder. Men föreningslivet vilar på gamla lagrar. Enligt en rapport av Frivilligorganisationernas Insamlingsråd, FRII, och konsult- och revisionsföretaget PwC från 2018 tror ett minskande antal företrädare för ideella organisationer att ideell verksamhet i Sverige kommer att öka under de närmaste tre–fem åren, och att andelen ideellt arbete inom svenska föreningar minskar.

Sådant gör en pessimistisk om framtiden då. Att bryta trenden och tända en verklighetsförankrad framtidstro måste alltså vara ett mål för samhället. Man gör det genom att skapa starkare band mellan oss samhällsmedlemmar. I början av 1900-talet satsade arbetarrörelsen runtom Europa stort på Folkets hus: en plats där arbetare kunde bilda sig och träffa varandra under mindre pressade förhållanden än på arbetsplatsen. Det bildades klubbar för män, klubbar för kvinnor, scouter, idrott, ja klubbar för alla upptänkliga intressen. Kyrkor, inklusive frikyrkliga församlingar, var orter där social gemenskap odlades.

Dessutom har samhället förändrats sedan arbetarrörelsens storhetstid för ett århundrade sedan. Färre människor är förstås arbetare, alla har vi bättre utbildning än fabriksarbetarna i början av 1900-talet, och samhällets etniska mångfald har ökat. Att bryta pessimismtrenden kräver att vi finner nya ämnen som kan engagera en stor grupp människor och som är viktiga för samhället.

Och vi behöver inte leta efter ämnen: de finns redan. Klimatförändringar är ett sådant. Fridays for Future sprider ett ångestfyllt budskap som är både kontroversiellt, populärt och misstrott. En sak som snart sagt alla invånare i Sverige och andra högutvecklade länder borde kunna enas om är dock att alla kan bidra till att minska klimatförändringarna och till att anpassa sig och samhället till de förändringar som trots allt kommer att inträda. Man kan bowla ensam, men man kan inte anpassa sig till ett förändrat klimat ensam.

Nationell säkerhet är ett annat område där handling brådskar – och där handlingen inte bara kan utföras av staten. Säkerhetsläget i Sveriges närområde har försämrats och staten håller på att bygga upp det gamla totalförsvaret, anpassat till dagens hot förstås. Som med klimatförändringarna är det lätt att bli deprimerad av hotbilden och det faktum att Ryssland är starkare än Sverige. Men precis som med klimatförändringarna erbjuder behovet att totalförsvar en möjlighet för alla att engagera sig. Att ensam försvara sig mot säkerhetshot fungerar naturligtvis inte. Engagemang i totalförsvaret betyder därför att man gör en god gärning för sig själv och samhället och hjälper Sverige att minska oddsen att ryssarna eller någon annan lyckas med ett angrepp. Man träffar dessutom andra svenskar (av olika slag) under tiden. Totalförsvaret är också en möjlighet för nyinflyttade och nysvenskar att engagera sig i samhället och därmed snabbare integrera sig. Visst, en del totalförsvarsuppgifter är säkerhetsklassade och därmed bara tillgängliga för svenska medborgare, men väldigt få på frivillignivån. Totalförsvaret har redan 18 frivilligorganisationer. Kanske det finns utrymme för fler?

Om Sverige ska klara av massiva utmaningar som klimatförändringar och försvar mot komplexa hot krävs engagemang från alla landets beståndsdelar, inte bara staten. Dessa utmaningar – och kanske tillkommer fler i framtiden – utgör en möjlighet för den ensambowlande människan att känna delaktighet med samhället.

Elisabeth Braw är verksam vid tankesmedjan Rusi i London.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Det finns alltid hopp av Mats Wiklund

4) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

5) Jihad mot etablissemanget av Karin Henriksson

NR 2 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...