VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Vi får vänja oss

Av Fredrik Erixon

Vår tids längtan en efter mening och identitet antar flera skepnader. De har alla något att säga om den moderna människan.

Det är inte förvånande att svenskar är pessimistiska om framtiden. Det är stökigt ute i världen, det är stökigt här hemma. Donald Trump kastar omkull invanda föreställningar om amerikanskt ledarskap i världen. Kina blir alltmer auktoritärt – och stöddigt. Britterna har lämnat EU. Bryssel har fastnat i byråkratisk introspektion och saknar kapacitet att agera strategiskt. Kriminella gäng härjar i städer som Malmö och Uppsala. Dödsskjutningar ligger på hög nivå. Det haglar böcker med titlar som How democracy ends och How democracies die. Undergången, säger en del, är nära – antingen på grund av skenande klimatförändringar eller okontrollerad invandring. En stor del av den opinionsbildande kåren verkar ha fått fnatt. Ingen kan med säkerhet säga om det är regeringen eller oppositionen som styr. I vilket fall verkar de alla vara tvåa på bollen – aldrig före en utveckling, alltid jagandes efter en opinion som gått före dem. Man undrar ju snarare: Vilka är alla de där människorna som faktiskt ser optimistiskt på framtiden?

Nej, riktigt så illa är det naturligtvis inte. Faktum är ju att mycket blir bättre (privatekonomin, luftkvaliteten, cancervården med mera) och att människor också erkänner det i undersökningar. Men vi lever i en tidsålder av oro och polarisering – där överdriften värderas högre än moderation. Västvärlden har också rört sig in i en ny slags modernitet som har konsekvenser för politik och identitet. Och det tar oss också till en mer komplicerad förklaring till pessimismen – det kanske inte går att göra särskilt mycket åt många av de faktorer som gör oss dystra om framtiden.

Trumps blandning av narcissism och politisk vårdslöshet må vara unik, men USA har allt sedan kalla krigets slut backat från internationellt ledarskap och dess kostnader. Det är inte förutbestämt att Kinas ekonomiska uppstigande kommer att leda till civilisatoriska konflikter, men det är knappast förvånande att det triggar amerikansk konfrontation och isolation – eller ett villrådigt Europa, tvivlande på att det har något att bidra med i den globala ekonomins och politikens stora skeenden. Sant, det saknas inte vilja att ta krafttag mot gängen och avrättningarna. Men få har förslag på åtgärder som har effekt och nya anslag fastnar i en institutionell kultur i polis och socialtjänst som premierar det invant mediokra framför det beslutsamma. Och förväntar du dig att Sverige – efter DÖ, JÖK och politisk förvirring – åter ska få regeringar med tydliga mandat? Think again. Oredan lär snarare växa och bli inte förvånad om också Sverige tvingas tillbaka till äldre epokers ämbetsmannaregeringar, med uppdrag att lirka fram kompromisser i riksdagen.

Så vad behöver ske för att pessimismen ska brytas? I förstone, tänker jag mig, gäller det att vänja sig med vår tids filosofiska essens. De räta linjernas tid är slut – och epoken då det var enkelt att sortera politiska intressen och identiteter är över. Inget av detta är originellt: politiska sociologer har sedan 1960-talet beskrivit hur industrisamhällets nationella massrörelser och identiteter successivt skulle reduceras och leda till ett fragmentiserat samhälle. Nu har vi dock passerat den postindustriella tiden.

Efterkrigstidens sinne för storskalighet, organisation och nationell enhet provocerade en rebellisk kultur under 1960-talet. Kaoset från krigsåren hade nu hanterats och den moraliska ekologi av småborgerlig disciplin och samhörighet hade blivit syrefattig. Religion, skrev Philip Rieff, ersattes av psykologi: ”religious man was born to be saved, psychological man is born to be pleased”. Den underliggande premissen kom att bli individuell frigörelse. Uttråkade hemmafruar skulle få möjlighet till egen utbildning och inkomst. Individuella rättigheter ställdes mot unken homofobi, rasism och allmän social konformism. Generationsromanen för svenska 68:or blev Jack, Ulf Lundells bok om den fria och bohemiska ungdomen. Västvärlden klev, med Tom Wolfes ord, in i ”the me decade”.

Vår nya epok – efter frigörelsens decennier – har pågått ett tag nu. Den har fått olika namn, men dess essens är längtan efter mening och identitet. Den har flera olika skepnader – och många är mer eller mindre antiliberala. En lutar åt vänster och vill politiskt fostra ett kollektivt medvetande – normer som vänder sig mot kommersialism, valfrihet och individuellt ansvar. Den söker mening och andlighet i undergångsfilosofi (särskilt om klimatet) och betraktar individualism som en dold form av kollektivt förtryck – eller åtminstone som en ursäkt för att inte erkänna strukturell rasism och diskriminering. En annan skepnad lutar åt höger och menar att den rotlösa individualismen blev konformistisk och drev människor till ensamhet och meningslöshetens sjukdomar – opiatmissbruk, alkoholism, självmord. Individuell emancipation växte fram på bekostnad av identitetsskapande gemenskaper och auktoriteten i moralrestriktioner. Uppdraget nu är att premiera institutioner och levnadsformer som kollektiviserar snarare än privatiserar mening.

En tredje skepnad är liberal och tar sin inspiration från ett slags monistisk upplysningsrationalism. Det finns ett rationellt svar på alla frågor – och ett singulärt system av sanning. Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större. Pluralismen erkänns endast i den utsträckning som människor gör rätta val. Den här synen är teleologisk och hämtar mening och identitet i rationalism. Folk som röstar på Trump eller Sverigedemokraterna begår ett moraliskt brott och behöver bildas för att bättre förstå sitt eget mål och mening.

Vi är alla kritiska till en eller flera av dessa skepnader. Men de har något att säga och är ett svar på frågan om vem den moderna människan är. De har alla sina kyrkor, profeter, och dyrkare: de representerar vår tids religionsstrid. De kan inte kompromissa med varandra därför att identiteter, till skillnad från intressen, är inte något man vill kompromissa om. De kan däremot samsas med varandra. I värdepluralismen – i erkännandet av varandras moralkoder – finns också grunden för framtidstron. Fortsätter vi att tro att åsiktsfiender är idioter är vi dömda till pessimism.

Fredrik Erixon är chef för European Centre for International Political Economy.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Det finns alltid hopp av Mats Wiklund

4) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

5) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Det finns alltid hopp av Mats Wiklund

NR 2 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...