VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Propaganda och tystnad

Av Inger Enkvist

Hur har Katalonien i nordöstra Spanien gått från att ses som en välmående region till att associeras med konflikt och politiska problem? Och hur har regionalnationalismen, som i slutet av 1800-talet var något som associerades med enstaka udda personer och med en reaktionär politisk inställning, kunna få sådan utbredning och även slå an hos vänsterradikala ungdomar?

Utvecklingen i Katalonien oroar EU och har haft en avgörande betydelse för den aktuella regeringsbildningen i Spanien. Den sedan ett och ett halvt år tillförordnade statsministern Pedro Sánchez har i januari 2020 kunnat bli installerad officiellt efter att ha bildat en koalition av socialister och kommunister, och med passivt stöd från stöd från Bildu, som samlar vänsterrevolutionärer och baskiska ETA-sympatisörer, och ERC, som är ett katalanskt separatistiskt vänsterparti. Framförallt ERC säljer sitt stöd dyrt.

Daniel Gascón, redaktör för tidskriften Letras Libres, pekar i sin bok El golpe postmoderno på att man kan tala om att nationalisterna i Katalonien har genomfört en ”postmodern kupp”. Om man tror att sanning är en social konvention, så gäller maktfrågan beskrivningen av verkligheten, och i Katalonien har man lagt fokus främst på frågor om språk och historia. Man vill göra en traditionellt tvåspråkig region till endast katalanskspråkig, man byter betydelse på ord, och man förvanskar återgivandet av historiska skeenden. Spansk historia påstås bestå av en lång rad angrepp från ”Spanien” på Katalonien. Skola och medier används som medel för att hamra in den nya versionen av verkligheten. Gascóns skildring kan läsas både som en beskrivning av vad som har hänt i Katalonien och som en varning för kulturella trender som menar att vi alla ”konstruerar” vår verklighet.

Dolça Catalunya (Ljuva Katalonien; en djupt ironisk titel) är en initierad skildring av vad det innebär att leva i ett samhälle som på ytan är demokratiskt men som uppvisar totalitära tendenser. Boken har en katalansk titel men är skriven på spanska. Eftersom det rör sig om något nytt i Europa i det tjugoförsta århundradet har framställningen ett intresse både som beskrivning av vad som händer i Katalonien och som beskrivning av vad som skulle kunna hända på andra platser. Dolça Catalunya är utgiven anonymt av en grupp personer bosatta i Katalonien. Författarna förklarar anonymiteten med att regionalnationalismens kritiker utsätts för repressalier. Deras barn trakasseras i skolan, personer skriker okvädingsord utanför deras bostad eller arbetsplats, deras bilar repas, sociala medier svämmar över av hot och förolämpningar, och man kan till och med förlora sitt arbete. Nationalisterna dominerar samhällslivet.

De två böckerna ger en samstämmig bild av utvecklingen, och båda är kritiska såväl till regionalnationalismen som till de både höger- och vänsterregeringar i Madrid som inte har ingripit tidigare. Båda talar om manipulation av ord och händelser och om hur pressande det är att leva i en sådan helt igenom ideologisk atmosfär.

Vi börjar med hur nationalisterna ändrar ords betydelse. Begreppet Katalonien används för katalansk nationalism och ordet katalaner används för katalanska nationalister, som utgör hälften av invånarna. Alla som inte är katalanska nationalister sägs vara antikatalanska, enligt mottot att alla som inte är med oss är emot oss. Icke-nationalister får höra att de är fascister. För att stärka sammanhållningen inom gruppen behöver nationalisterna en fiende, och den utvalda fienden är ”de andra” och ”Madrid”.

Genom att kalla sig själva en demokratisk rörelse kidnappar man begreppet demokrati. I samband med den illegala omröstningen den 1 oktober 2017 ville man väcka sympati genom att hänvisa till att man bara ville rösta. ”De kommer inte att låta oss rösta”, ropades det. För den som inte känner till omständigheterna låter det normalt att vilja rösta, men det här var en omröstning som stred mot Spaniens konstitution, som också katalaner godkände med stor majoritet 1978. Det var en omröstning utan röstlängder och utan valhemlighet. Gascón påpekar att man kan säga att nationalisterna med ”De kommer inte att låta oss rösta” uppfann en ny retorisk vändning, den ”preventiva anklagelsen”. Omröstningen hade dessutom uppenbart målet att framställa Spanien som förtryckande och antidemokratiskt och också att försöka skapa offer för den ”spanska” polisens våld, fast det inte lyckades. Inte heller under upproret i Barcelona hösten 2019 lyckades man skapa katalanska offer, utan istället fanns offren bland de poliser som försvarade staten och utsattes för de ”demokratiska” demonstranternas våld.

Samma sak gäller begreppet frihet. Frihet sägs vara ett självständigt Katalonien, fast detta inte alls är vad halva befolkningen vill. Man använder också begreppet civil olydnad och jämför sig med den amerikanska medborgarrättsrörelsen, fast man i Katalonien har innehaft makten i 40 år och det är de ickenationalistiska medborgarna som är de förtryckta.

Hela den ”diskurs” som nationalisterna har byggt upp vilar på motsättningen mellan ”vi” och ”dem”. ”Vi” är de goda, de varma, de genuina, och ”de” kommer utifrån, från Madrid, och tar det som är ”vårt” ifrån oss. Centralt i uppbyggandet av den här känslan är att avvisa spanska språket och kräva att det talas katalanska. Språket är nationalisternas främsta vapen, den enda påtagliga ”skillnad” som de kan hänvisa till. När nationalismen tog fart talades det om att rädda katalanskan, sedan om tvåspråkighet, och nu döljer man inte att målet är att katalanskan ska ersätta spanskan i utbildning, kultur, politik och vardagsliv. Detta betyder att hälften av befolkningen, de som talar spanska i hemmet, behandlas som ”utlänningar”.

Som i annan modern nationalism samlar sig de katalanska nationalisterna kring en kombination av överlägsenhetskänsla och offermentalitet. Överlägsenheten visar sig i nedsättande uttryck om ”spanjorer”. Fast katalanerna snarast har varit och är privilegierade i Spanien, påstår nationalisterna sig vara förfördelade och missaktade, kränkta. Den här uppbyggda känslomässiga basen för nationalismen kan beskrivas som att ”egentligen är vi bättre än andra spanjorer”, men ”vi behandlas inte som vi förtjänar”. Denna föreställning ger upphov till en sårad självkänsla som kan kallas narcissistisk, därför att den är koncentrerad kring personens egna känsloliv. Detta är något helt annat än att man är fäst vid den plats där man har växt upp och vid sin familj.

Ett exempel på nationalisternas språkbruk och tankevärld fick vi i samband med det islamistiska attentatet i Barcelona 2017. Myndigheterna redovisade nämligen offren i kategorierna utlänningar, spanjorer och katalaner. I den demonstration mot det islamistiska våldet som anordnades en vecka efter attentatet valde katalanska nationalister att använda tillfället för att demonstrera mot spanska staten och mot kungen istället för mot terrorn.

Samtidigt som nationalisterna trummar in sitt språkbruk, förhindrar de andra grupper att offentligt framföra sina synpunkter genom att störa möten, vägra att hyra ut lokaler och förfölja dem som inte är nationalister genom telefonsamtal mitt i natten. Hela tiden sägs deras meningsmotståndare vara fascister och de själva antifascister. Man ger alltså exempel på ett allt annat än demokratiskt tillvägagångssätt och ger begrepp en annan och direkt motsatt innebörd.

Den som kan pekas ut som konstruktören bakom dagens ”narrativ” om Katalonien är den historiske nationalistledaren Jordi Pujol. Hans idé är att ”tränga ut” staten och få välutbildade spanskspråkiga tjänstemän att lämna regionen, eftersom man räknar med att inte kunna förmå dem att bli katalanska nationalister. Det främsta medlet var och förblir kravet att all offentlig verksamhet ska ske på katalanska. Lärare, läkare, poliser, militärer och domare och andra offentliganställda som inte hade katalanska som modersmål eller sympatiserade med nationalisterna var målgrupperna i kampanjen. I deras ställe såg man till att utnämna lokalt anknutna personer som accepterade den nationalistiska politiken. Samtidigt intensifierades kampanjen i skola och medier för att påverka arbetare från södra Spanien, som betraktas som ”arbetskraftsinvandring”, att bli katalanska nationalister. Målgruppen var framförallt deras barn, som sätts i obligatorisk skolgång på katalanska, ett för dem främmande språk. I deras läroböcker används ordet ”vi” för ”vi katalanska nationalister”.

Pujol kom till makten i regionvalen 1980 och förblev den store ledaren under 23 år. Med den politiska maktens alla resurser har han och hans grupp systematiskt lagt under sig hela det civila samhället. De har tagit kontroll över både skola och kulturliv och ogenerat gjort dem till sina redskap genom en kombination av skattesubventionering och lagstiftning, dvs de har kombinerat muta och hot. En viktig metod har varit att skapa ett mycket stort antal skattebetalda offentliga arbetsplatser, som har överlämnats till nationalister. Regionalregeringen uppmanar också de sina att erbjuda sig som frivilliga till styrelser i föräldraföreningar, bostadsrättsföreningar och idrottsföreningar, vilket gör att en uppskruvad, fanatisk nationalism tränger in överallt.

De senaste åren har nationalisterna gått längre för att ”få fart” på utvecklingen mot självständighet. Man har låtit sig inspireras av Kuba och skapat en speciell flagga som kombinerar den vanliga katalanska flaggan med en kubansk stjärna. Man har som på Kuba skapat revolutionära kvarterskommandon, CDR, som organiserar ”motståndet” mot icke-nationalister. De här grupperna stör möten, sätter upp vägspärrar och blockerar tågavgångar. Nyligen har det skapats en grupp kallad Demokratisk tsunami som via en app snabbt dirigerar aktivister till en viss plats för blixtaktioner. Man hävdar inför reportrar att rörelsen är fredlig och demokratisk, samtidigt som man helt öppet använder hot och våld. I de senaste upploppen i Barcelona skadades exempelvis ett stort antal poliser av stenkastning och brinnande föremål när maskerade ungdomar gick till angrepp mot representanter för spanska staten.

Pujol har ständigt framställt sig som en moralisk referent som står för något bättre än den spanska staten. Det har dock numera klarlagts i domstol att Pujol och hans familj systematiskt har utövat utpressning mot alla som har deltagit i offentliga upphandlingar i Katalonien, och att pengarna har stoppats undan i Andorra och Schweiz. Efter avslöjandet har Pujols namn försvunnit ur ”diskursen”, men den inriktning han har gett åt politiken finns kvar och har blivit ännu mer radikal. Nationalisterna har skaffat sig ett känslomässigt grepp om halva befolkningen i Katalonien.

Så hur ska motståndare till nationalismen agera? På den punkten har de anonyma författarna till Dolça Catalunya viktiga erfarenheter att förmedla till andra länder. De pekar på att det gäller att ta tillbaka det offentliga livet, att återerövra det. Ingen ideologi ska få sätta sin prägel på det offentliga rummet, som tillhör alla. Det är en del av friheten att inte behöva släppa in politik i alla delar av sitt liv.

Det sägs rakt ut i Dolça Catalunya att det i Katalonien har installerats ett totalitärt system och att detta inte kommer att försvinna av sig självt. Författarna menar att den första åtgärd som bör vidtas är att sluta subventionera ideologier och att krympa ideologiserad offentlig förvaltning. Många av de 700 skattesubventionerade medierna i Katalonien skulle få lägga ner utan subventioner. Det första är alltså att åtminstone inte betala dem som manipulerar ord och fakta.

Författarna hänvisar vidare till vad Václav Havel kallade ”opolitisk politik”. Var och en måste börja säga sanningen och använda adekvata ord. Varje medborgare har ansvar för att påpeka när ord manipuleras och när förtäckta eller öppna hot framförs. Det går inte att tro att andra ska stå för motståndet, utan det behövs vardagshjältar. Föräldrar ska inte finna sig i falska och tendentiösa påståenden i läroböcker.

Icke-nationalisterna hoppas inte längre på de politiska partierna, som ju har låtit situationen försämras år från år. Istället uppmanar de alla medborgare att ta sitt ansvar. Det gäller att få tillbaka det öppna samhället och bryta den kvävande rädsla och den misstro som dominerar samhällslivet. Det finns samstämmiga rapporter om att man i Katalonien har slutat tala med de släktingar, grannar och arbetskamrater som har en annan inställning. Det offentliga ”samtalet” har kommit att ersättas av en egendomlig blandning av propaganda och tystnad.

De båda böckerna är utomordentligt viktiga. De är väldokumenterade och aktuella och har ett budskap som går långt utöver ämnet Katalonien. Här har svenska läsare ett exempel på hur institutionerna i en demokrati kan tas över ”inifrån” av ideologiska grupper. Den som inte ser någon likhet med Sverige har inte tittat tillräckligt noga.

Mest lästa just nu

1) En svensk intifada av Annika Borg

2) Utan historisk förankring av John Swedenmark

3) Ett högt pris att betala av Erik W Larsson

4) Propaganda och tystnad av Inger Enkvist

5) Allt förklarade allting av Johan Frostegård

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ett högt pris att betala av Erik W Larsson

2) Utan historisk förankring av John Swedenmark

3) Utmanare i rutten bransch av Anders Mathlein

4) En svensk intifada av Annika Borg

5) Det går åt rätt håll av Naod Habtemichael

NR 2 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...