VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Den molekylära gensaxen

Av Göran Frankel

Vad virus har kunnat göra i miljontals år lärde sig människan göra 2012. Då blev det möjligt att klippa och klistra i den egna artens, liksom andra arters, arvsmassa med en sådan precision att en enda specifik gen kan elimineras eller bytas ut.

Upptakten var att man hittade en egendomlig sekvens på 30 nukleotider som upprepades ett antal gånger och som visade sig vara ett cellens immunförsvar; de nukleotider som fanns mellan upprepningen var främmande dna från sådana virus som kunde attackera just den cellen ifråga. Denna cell hade vaccinerats mot dessa virus och hade alltså ett ”minne” som kunde aktiveras vid förnyade attacker. Den 28 juni 2012 publicerades en epokgörande artikel i Science där Jennifer Doudna och Isabelle Charpentier beskrev hur det gick till när bakteriecellernas immunförsvar aktiverades och hur man kunde utnyttja detta för att på ett nytt, enklare och oerhört precist sätt ”redigera gener”. CRISPR (Clustered Regularly Interspaced Short Palindromic Repeats), den molekylära gensaxen, var skapad.

Det var inte det första gentekniska genombrottet. Det har i flera decennier funnits metoder att gå in i och förändra dna. Men det har varit svårt, dyrt och tidsödande och träffprocenten för modifierade celler har varit låg. Hoppet om att med genterapi bota eller åtminstone lindra genetiskt betingade sjukdomar infriades inte. I några avseenden har man dock varit framgångsrik. Insulin och tillväxthormon som tidigare måste tas fram ur mänskligt material har blivit tillgängligt i stor skala tack vare odlingar med genmodifierade bakteriekulturer.

Uppståndelsen var stor när man såg dessa första möjligheter att göra ingrepp i växters, djurs och människors arvsmassa. Vad skulle kunna hända om genmodifierade organismer av misstag kom ut i naturen? Det var farhågor som ledde till en konferens 1973 i Asilomar i Mexiko. Forskarna kom där överens om ett moratorium på fortsatt forskning tills man hade tillräckligt säkra laboratoriemiljöer. Ett slags motsvarighet till Asilomarkonferensen hölls 2014 i Napa Valley, Kalifornien. Det hade gått två år sedan Doudnas och Charpentiers artikel och forskningen med CRISPR var i explosiv utveckling. Det var en liten grupp bekymrade specialister som möttes; detta till skillnad från i Asilomar, där inte bara forskare utan också bioetiker, jurister och representanter för allmänheten deltog. Och något nytt moratorium blev det inte.

Jennifer Doudna som tog initiativet till mötet i Napa Valley oroade sig för att någon kunde ha börjat använda CRISPR på embryonala celler från människor. Det var redan för sent. Rykten om sådan forskning cirkulerade och snart bekräftades dessa av publicerade forskningsrön. Det som hade varit praktiskt taget omöjligt med tidigare tekniker, kunde nu utföras. Forskarna har förvisso ålagt sig vissa etiska begränsningar. Man kan göra dna-experiment med embryonala celler, men dessa får naturligtvis inte inplanteras i en livmoder och därmed ge upphov till en individ som i sin tur för det genredigerade arvet vidare till nya generationer. I Sverige gäller regeln att embryot inte får bevaras längre än 14 dygn.

Men allt som kan göras kommer någon förr eller senare också att göra. Den 28 november 2018 kallade professor He Jian Kui till en presskonferens i Southern University of Science and Technology i södra Kina. Efter en provrörsbefruktning hade tvillingarna Lulu och Nana fötts. Tvillingarnas far var hiv-positiv; professor He hävdade att han hade genredigerat tvillingarnas dna på ett sätt som gav dem hiv-resistens. Det är fortfarande oklart om He verkligen lyckades; någon granskad och godkänd vetenskaplig redogörelse publicerade han inte.

Att något sådant hände just i Kina var inte helt oväntat – åtminstone inte om man ska döma efter uppgifterna i Nessa Careys Hacking the Code of Life. Från Kina förekommer rätt ofta uppgifter om genredigering på människor med genetiska sjukdomar. Det är vad kinesiska läkare berättar för västerländska journalister, men några papers eller kliniska rapporter publiceras inte. Troligen ligger ribban för det etiskt godtagbara lägre, och man vet i Kina att välrenommerade västerländska tidskrifter inte skulle acceptera dessa.

Nessa Carey är gästprofessor vid Imperial College och har tidigare arbetat för biotekniska företag. Hennes är bok är lättsammare än Jennifers Doudnas egen redogörelse för CRIPR-revolutionen, A Crack in Creation (som också har kommit ut i svensk översättning). Doudnas bok är detaljerad och bjuder på relativt krävande läsning. Om ens intresse och tålamod inte räcker till kan man hålla tillgodo med Carey; priset är en och annan lucka och vissa frågetecken i framställningen.

Men tack vare Careys erfarenheter från näringslivet får man ett något annorlunda perspektiv på utvecklingen i Hacking the Code of Life. Precis som hos Doudna får vi ta del av en rad lovande tillämpningar av de nya metoderna. Flera nya genredigeringar på malariamyggor förefaller att vara så effektiva att man måste fråga sig vilka de ekologiska konsekvenserna blir om dessa försvinner helt. Kinesiska forskare har fått fram grisar som tål köld bättre; de vildlevande grisarna härstammar från tropikerna, men eftersom de flesta nu föds upp i tempererade regioner måste grisbönderna lägga ner en hel del arbete på att hålla djuren varma. Och nya grödor som tål torka och salthaltiga jordar håller på att tas fram.

Men det som gör Careys bok särskilt intressant är hur hon tar fram kontrasten mellan den snabba utvecklingen i laboratorierna och hur denna bromsas upp när produkterna ska ut på marknaden. Det kan vara opinionen mot genmodifierad mat, men också ett byråkratiskt regelverk som sätter käppar i hjulet. Ett praktexempel är det så kallade ”gyllene riset” som togs fram med en äldre teknik för genredigering och som var färdigt att spridas på marknaden år 2000. Ris är fattigt på betakarotin, som i våra kroppar omvandlas till vitamin A. Den nya risvarianten innehåller gener som producerar mer betakarotin. WHO uppskattar att upp emot en halv miljon barn årligen drabbas av blindhet på grund av A-vitaminbrist. 20 år har gått och fortfarande finns riset inte på marknaden; man hoppas att Filippinerna och Bangladesh ska få tillgång till det de närmaste åren.

Varför tar det så lång tid? Carey menar att det inte beror på vrånghet från profithungriga multinationella företagsjättar. De har nämligen gått med på att sälja riset till småbönder till samma pris som vanligt ris. Dessutom kan bönderna utan restriktioner spara och använda utsäde. Den verkliga bromsklossen är ett antal opinionsgrupper, exempelvis Greenpeace. Motståndet från den sistnämnda organisationen skulle bygga på antagandet att släpper man fram ett slags genmodifierad gröda har tappen gått ur tunnan.

Som jag tidigare har konstaterat ser Carey på den gentekniska utvecklingen ur näringslivets perspektiv. Det är både en styrka och en svaghet. Hon lyfter fram sådant som populärvetenskapliga skribenter lätt missar. Men hon lägger inte så mycket krut på att beskriva hur genmodifieringarnas kritiker resonerar. Eftersom Greenpeace har fått försvara sina ståndpunkter gentemot vetenskapligt kvalificerade kritiker, borde den diskussionen ha varit värd mer utrymme. Nog har miljörörelsernas motstånd mot gentekniken haft substans – till exempel debatten om genmodifierade grödor som fått egenskapen att tåla höga doser av ogräsbekämpningsmedel.

Det finns en markant skillnad i synen på genredigerade produkter mellan USA och Europa. Det amerikanska regelverket är liberalare. Den allmänna opinionen mot exempelvis genredigerad mat har inte heller varit lika negativ där som här. Det fanns signaler om att EU skulle släppa vissa restriktioner 2018, men senare samma år fastslog Europadomstolen att 2001 års regler alltjämt skulle gälla. Det innebär att grödor som har tagits fram med klassiska förädlingsmetoder kan släppas ut på marknaden medan det är stopp för genmodifierade grödor. I det förra fallet har man skapat mutationer med kemisk påverkan och radioaktiv strålning eller korsat varianter slumpvis, vilket har fått till följd att ytterligare mutationer utöver den eftersträvade kan ha inträffat. När det gäller en gröda framtagen med CRIPR är det en eller flera specifika gener och inga andra som har förändrats, det vet man säkert.

De myndigheter som ska kontrollera den här sortens produkter har dessutom hamnat i en besvärlig situation. Det går nämligen inte att avgöra på dna-nivå om en förändring har åstadkommits på klassisk väg eller med den nya genredigeringen. Regleringen blir ett slag i luften.

Det blev inte heller i år något Nobelpris i fysiologi/medicin till Jennifer Doudna och Isabelle Charpentier. De hör numera till favoriterna varje gång mediernas vetenskapsjournalister ska tippa nya pristagare. Och ur ett rent vetenskapligt perspektiv är dessa båda ytterst kvalificerade. Men det finns mer än vetenskapen som Nobelpriskommittén måste ta hänsyn till. I A Crack in Creation nämner Doudna på två rader att en patentdispyt har lagt sordin på ett från början gott kollegialt samarbete. Nessa Carey är desto mer utförlig på denna punkt, och det blir helt uppenbart varför ett Nobelpris i dagens läge skulle vara mycket kontroversiellt.

En månad före publiceringen av Doudnas och Charpentiers banbrytande artikel hade deras universitet lämnat in en patentansökan. Ett halvår senare lämnade Feng Zhang från Broad Institute i Cambridge, Massachusetts, in en liknande patentansökan. Den blev godkänd innan processen med Doudnas ansökan var klar därför att Broad Institute betalade extra för snabb behandling – en märklig turordning. Doudnas och Charpentiers ansökan gällde patent på hur CRISPR kunde utföras i provrör medan Feng Zhangs ansökan gällde CRISPR inne i cellkärnan. När Doudna och Charpentier protesterade mot beslutet var det inte för att deras ansökan var den första, utan för att det Zhang gjort var ett uppenbart resultat av deras grundläggande arbete. Tvisten har sedan blivit än mer komplicerad därför att en tredje patentansökan har inlämnats av en medarbetare till Feng Zhang vid det brittiska universitet i Rochester. Dessutom har de europeiska patentmyndigheterna inte godkänt Broad Institutes patent.

Det kommer uppenbarligen att ta åtskilliga år innan krutröken har skingrats. Men klarnar allt då för Nobelkommitten? Säkert inte. Hundratals forskare har på ett eller annat sätt bidragit till framtagandet av CRISPR.

Mest lästa just nu

1) En svensk intifada av Annika Borg

2) Utan historisk förankring av John Swedenmark

3) Ett högt pris att betala av Erik W Larsson

4) Propaganda och tystnad av Inger Enkvist

5) Allt förklarade allting av Johan Frostegård

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Närhet spelar roll av Özge Öner

2) När frosten nalkas av Jenny Sonesson

3) En osynlig epidemi av Elisabeth Braw

4) Nu går vi på djupet av Petter Birgersson

5) Framtiden är din och min av Torbjörn Hållö

NR 2 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...