VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Det bittra slutet

Av PJ Anders Linder

Margaret Thatcher var premiärminister i drygt ett decennium. Charles Moore har lagt dubbla den tiden på att fullborda hennes auktoriserade biografi. Tjugotvå år. Han fick frågan 1997, skrev på sitt kontrakt 1998 och publicerade hösten 2019 den avslutande tredje och mest omfångsrika delen av detta mäktiga arbete.

Jag har anmält de båda tidigare banden mycket välvilligt i Axess – Not for Turning (6/2013) och Everything She Wants (1/2016) – och jag ser inga skäl att sätta lägre betyg denna gång. Moore har stått distansen ut. Han visar inga tecken på att ha tappat den första gnistan och har inte blivit det minsta disträ inför sitt ämne. Även i denna volym skriver han med seriositet och analytisk skärpa, men också med stor stilistisk säkerhet och lyhördhet för den tid som han beskriver.

Att en biografi är ”auktoriserad” betyder emellanåt att den är hagiografisk, tillrättalagd eller åtminstone vattenkammad, men Moores böcker kan inte skyllas för någondera. Margaret Thatcher kontaktade honom visserligen personligen, så hon räknade rimligen med att slutresultatet inte skulle bli något lustmord, men hon har inte betalat honom och inte läst manus före publicering. Inte heller efter publicering, för övrigt, vilket kan verka förvånande tills man får veta att deras överenskommelse bland annat stadgade att inget skulle publiceras under hennes livstid.

Vad det auktoriserade däremot har betytt är öppnade dörrar. Margaret Thatchers imprimatur har fått medarbetare, kolleger, statsmän och familjemedlemmar att ta sig tid att träffa Moore och berätta öppenhjärtigt för honom. För denna del av biografin har 300 personer intervjuats och sammantaget i de tre volymerna återfinns uttalanden från dubbelt så många. Moore har också fått tillgång med minsta möjliga restriktioner till hennes efterlämnade offentliga och privata arkiv i det brittiska finansdepartementet och riksarkivet, respektive Churchill College i Cambridge. Han har fått läsa president George H W Bushs personliga dagböcker och fått utförliga hälsouppgifter direkt från hennes läkare. När det gäller underlagen för skrivarbetet kan man bara konstatera att more is Moore.

Herself Alone börjar med Mrs Thatchers tredje valseger 1987 och avslutas med hennes bortgång och begravning 2013, fast framställningen är föga förvånande framtung. Fem sjättedelar ägnas åt de politiskt dramatiska tre och ett halvt åren mellan valet och hennes avgång som premiärminister 1990. Det var en motsägelsefull tid. Å ena sidan fick hon uppleva segern i kalla kriget och östblockets sammanbrott, å andra sidan våndorna över vad som skulle komma i dess ställe. Å ena sidan hade hon lett sitt parti till den tredje betryggande valvinsten på raken, å andra sidan växte det interna missnöjet med henne.

Till sist blev det inte heller väljarna – de ratade henne aldrig – utan hennes egen regering som fällde henne. När hon utmanades av fribytaren Michael Heseltine om partiledarskapet i mitten av november 1990 fann hon det vara under sin värdighet att engagera sig i en motkampanj, och de som fick ansvaret för hennes återval agerade odugligt på en skala mellan håglöshet och illojalitet. Hon missade med knapp marginal att vinna en avgörande seger i första valomgången och tillkännagav några dagar senare sin avgång efter en rad personliga möten där minister efter minister meddelade att de beklagligt nog inte såg hur hon skulle kunna vinna i andra omgången. Budskapet från flera var att ”vi inte vill inte se dig bli förödmjukad”, men för privatsekreteraren Andrew Turnbull som skötte minnesanteckningarna lät det i realiteten som ”om du inte kliver av kan vi inte komma in och ställa upp mot Heseltine”. Moore har naturligtvis talat även med Turnbull.

Resultatet av denna föga ärorika samtalsserie blev hur som helst att Mrs Thatcher tog sin mats ur skolan och att en era tog slut.

Varför gick det som gick? Varför valde dessa framgångsrika politiker att göra sig av med en partiledare som hade vunnit val efter val åt dem, ryckt upp ett land på dekis och intagit en plats på världsscenen?

Det fanns förstås flera skäl.

Ett första gällde inrikespolitiken och framförallt skatterna. Den konservativa regeringen ville på goda grunder att lokalpolitiken i högre grad skulle finansieras lokalt, så att (de inte sällan vänsterradikala) lokalpolitikerna fick ta större ansvar visavi sina väljare, men den tilltänkta lösningen hade havererat. Tanken var att man skulle gå över från fastighetsskatt till kommunal enhetsskatt, community charge, men under öknamnet poll tax blev denna snart hatad och utmålad som en fördelningspolitisk katastrof. Till en början hade i stort sett samtliga ministrar stått bakom tanken men efter hand drog sig de flesta diskret tillbaka och förslaget kom i allt högre grad att förknippas med Mrs Thatcher personligen.

Ett andra skäl gällde utrikespolitiken och framförallt Europa. Här låg premiärministern i konflikt med i stort sett hela sin regering. Gång på gång uppvaktades hon av utrikes- och finansministrarna som ville att Storbritannien skulle ansluta sig till det europeiska växelkurssamarbetet ERM, men Margaret Thatcher spjärnade emot – och inte bara på denna front. Hennes glädje över den inre marknaden hade klingat av och ersatts av skepsis och kritik mot planerna på monetär och politisk union. Vid ett toppmöte i Dublin på försommaren 1990 deklarerade hon: ”Människors största rädsla är att de ska förlora sin nationella identitet … Vi bör inte röra oss mot styre av en teknokratisk elit; det är precis vad folken i östra Europa rör sig bort ifrån.”

En månad innan hon avsattes gick Storbritannien till sist ändå med i ERM, men kollegerna visste att hon accepterade det med största motvilja och att hon inte hade någon som helst avsikt att börja bejaka ökad överstatlighet och fördjupat EU-samarbete framöver. Detta motstånd ledde bland annat till förre utrikesministern Geoffrey Howes avgång under uppseendeväckande former och spelade helt klart stor roll för hennes fall. Det var en tröst för ett tigerhjärta när regeringen Major två år senare tvingades lämna ERM.

Ironiskt nog fäster jag dessa rader på pränt fredagen den 31 januari, bara timmar innan Storbritannien lämnar EU. Jordskredssegern för tories och Boris Johnson i parlamentsvalet 2019 har till sist gjort brexit till verklighet. En åsikt som inte ens Margaret Thatcher gav uttryck för under sin tid som premiärminister är nu inte bara den nye premiärministerns åsikt utan en självklar hållning i hans parlamentsgrupp. Orsak och verkan går förstås inte att fastställa – det har gått 30 år, en generation, mellan thexit och brexit – men det är klart att den Thatcherska inställningen till överstatlighet och nationellt självbestämmande har verkat inspirerande på många brittiska debattörer och väljare genom åren.

Och som om det inte med detta vore nog med ironi öppnar nu Boris Johnson för en ekonomisk politik som går på tvärs mot andra delar av det Thatcherska arvet. I likhet med Heseltine tänker han snarare i termer av partnerskap mellan stat och företagsamhet än i termer av marknadsekonomisk ortodoxi. Där Margaret Thatcher strävade efter att minska det statliga inslaget i näringslivet, anser Boris Johnson att staten bör spela en mer aktiv roll. Inför sina närmaste har han till och med använt sig av Heseltines smeknamn och sagt att han i grund och botten är en ”pro brexit Hezza”.

I sak handlar det knappast om någon 180-gradig kursomläggning. Johnson har inga planer på att nationalisera vad som privatiserades under Thatcher och han har en starkt positiv grundsyn på entreprenörskap och marknader. Men han tror att staten behövs för att det eftersatta norr ska få rimliga chanser, och signalspråket är nytt och annorlunda.

Ett tredje skäl till att Margaret Thatcher fick silkessnöret var hennes egen person. Enligt Moore bestod den konservativa ledningen 1990 fortfarande av ”män som saknade radikalism, stridslystenhet och en längtan efter förändring”. Det hade alltid funnits en klyfta mellan detta etablissemang och henne, men till sist blev den för stor och hon bidrog i allt högre grad själv till att vidga den. Hon hade varit viljestark och uppfordrande från första stund, men med åren muterade dessa egenskaper och fick drag av halsstarrighet och översitteri. Ministrar som inbjöd till att hunsas blev hunsade. Hon slutade lyssna på sina kolleger och förlitade sig på en nära krets av icke folkvalda rådgivare. I kombination med en växande misstro i folkopinionen blev det för mycket.

En kraftfull ledare fick se sig besegrad av en grupp svekfulla medelmåttor? Ja och nej. Margaret Thatcher var den unika gestalten i sin generation, men framgångsrikt ledarskap bygger också på att omge sig med rätt personer, inspirera dem och vinna och behålla deras förtroende. Hon klarade mycket, mer än praktiskt taget någon annan i efterkrigstidens politik, men inte att sluta i tid.

Mest lästa just nu

1) Sanningen svider av Jörgen Huitfeldt

2) Men man vänjer sig av Wilhelm Agrell

3) En svensk intifada av Annika Borg

4) Livets mångfald och mysterium av PJ Anders Linder

5) Återvänd till det gamla av Adam Cwejman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Sanningen svider av Jörgen Huitfeldt

2) Men man vänjer sig av Wilhelm Agrell

NR 2 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...