VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Hoten vi måste möta

Av Karlis Neretnieks

Försvarsdebatten har förfallit till ekonomisk sifferexercis. Den borde istället handla om det försvar vi behöver.

I grunden har Sverige tre militärstrategiska problem att bemästra. Två är geografiska, Östersjöområdet och Nordkalotten, där båda har en direkt koppling till en eventuell konflikt mellan Ryssland och Nato. Det tredje är Sveriges möjligheter att kunna få stöd av andra länder om vi skulle bli angripna.

Paradoxalt nog är Sveriges läge när det gäller Östersjöområdet i vissa avseenden sämre idag än under kalla kriget. Intuitivt skulle man ju kunna tycka att vi borde vara säkrare än någonsin med ett antal Natostater mellan oss och Ryssland.

Det är sant, men det bygger på en viktig förutsättning – det måste vara trovärdigt att Nato kan försvara sina baltiska alliansmedlemmar. Nato behöver tillgång till svenskt territorium, främst luftrum, för att det ska vara möjligt. Ryssland skulle göra allt för att förhindra det. Den mest uppenbara, och samtidigt mest optimala, lösningen ur rysk synvinkel vore att tidigt framgruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem till svenskt territorium. Framförallt till södra Sverige och Gotland. Därigenom skulle man skapa en ”mur” som Nato måste slå sig igenom innan man effektivt kan verka i, eller i anslutning till, Baltikum.

Det är mycket svårt att se hur Sverige skulle kunna undvika att bli indraget i en konflikt som berör Baltikum. Ytterligare en slutsats kan vara att den stora betydelse som svenskt territorium har för Natos möjligheter att försvara de baltiska staterna skulle ge Nato goda skäl att hjälpa Sverige. Det förutsätter dock att det finns någon att hjälpa. Den svenska militära förmågan måste därför vara tillräcklig för att under en längre tid förhindra rysk kontroll av vitala delar av svenskt territorium. Det gäller såväl sådana områden dit hjälpen kan anlända som att hindra Ryssland att få full kontroll över de områden man vill besätta. Huset får inte ha brunnit ner innan brandkåren kommer.

Hotet mot norra Sverige är ett nygammalt problem. Under kalla kriget var det ett vitalt intresse för Sovjetunionen att vid en konflikt kunna skydda sina baser på Kolahalvön. Både de strategiska atomubåtarna och de marin- och flygstridskrafter som hade till uppgift att hindra Natos förstärkningstransporter över Atlanten var baserade där.

Det vi ser idag är en återgång till situationen under kalla kriget. De strategiska kärnvapenbestyckade ubåtarna har inte försvunnit och Nato planerar återigen att föra stora styrkor över Atlanten. Samtidigt är Ryssland på god väg att återskapa sin förmåga att angripa Atlantförbindelserna.

Nu, som tidigare, är de Natostridskrafter som kan hindra de ryska flyg- och marinstridskrafterna på Kolahalvön att nå Atlanten starkt beroende av baser i Norge.

I händelse av en konflikt mellan Nato och Ryssland har Ryssland därför starka skäl att försöka eliminera Natos baseringsmöjligheter i Norge. Att både svenskt och finskt luftrum då kommer att utnyttjas får nog betraktas som en självklarhet. Skulle Ryssland dessutom ha ambitionen att besätta delar av Nordnorge, både för att kunna stödja egna operationer i Norska havet och Nordatlanten som för att säkerställa att de inte kan användas av Nato, så utgör norra Finland och norra Sverige den huvudsakliga vägen att ta sig dit med markstridskrafter. Det är Sverige och Finland som skyddar ryggen åt Norge.

Militära operationer kan föras med olika ambitionsnivå. Det behöver inte vara allt eller inget. För svensk och finsk del kan därför inte olika scenarier uteslutas där Ryssland endast avser att utvidga sin luftförsvarszon kring Kolahalvön genom att framgruppera luftförsvarssystem till det ena landets eller båda ländernas territorium. Detta för att möta ett reellt eller befarat hot från Nato. En i vissa situationer attraktiv option då den skulle kunna genomföras utan att Nato automatiskt blev engagerat förrän norskt territorium angreps.

Det finns alltså ett finsk-svenskt intresse av att göra såväl en rysk operation riktad mot Nordnorge som en mer begränsad operation mot endast Sverige och Finland så oattraktiv som möjligt. En trovärdig försvarsförmåga i norra Skandinavien skulle indirekt också bidra till att öka Natos totala avskräckningsförmåga i Europa genom att de ryska möjligheterna att påverka förstärkningstransporter från USA till Europa skulle minska.

Noteras bör att eventuella ryska operationer mot södra och norra Sverige inte ska ses som två separata företeelser. De kan mycket väl ingå i samma övergripande plan.

2017 genomförde Ryssland en marinövning där delar av Östersjöflottan passerade ut i Nordsjön för att understödja den Murmanskbaserade Nordflottans operationer.

Svensk säkerhetspolitik bygger på att vi ska få utländskt stöd vid ett angrepp mot Sverige. I Försvarsberedningens betänkande från i maj 2019 uttrycks det på följande sätt:

Sverige ska ytterst, inom ramen för den solidariska säkerhetspolitiken, enskilt och tillsammans med andra stater och organisationer kunna försvara Sverige mot väpnat angrepp. Sverige ska därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd.

Att Nato har starka skäl att hjälpa Sverige framgår av de två tidigare avsnitten om Östersjöområdet respektive Nordkalotten. Oberoende av hur starka Natos motiv att hjälpa Sverige än är krävs det dock att två förutsättningar är uppfyllda: det ska vara praktiskt möjligt att ge oss hjälp och det ska vara mödan värt.

Båda dessa faktorer påverkas av hur det eventuella stödet kan se ut. Försvarsberedningen redovisar en grov översikt över vilka tidsförhållanden som skulle kunna gälla för olika typer av stöd till Sverige:

Efter nödvändiga politiska beslut bedömer beredningen att det tar dagar till veckor för tredje part att verkansfullt sätta in flygstridskrafter till stöd för Sverige. Marinstridskrafter tar veckor till månader och arméstridskrafter tar månader att få på plats i relevant omfattning.

Stöd med marin- och flygförband kan ske på två sätt: genom insatser från baser utomlands, till exempel Norge eller Storbritannien, eller genom basering i Sverige. Det senare skulle också öka Natos möjligheter att försvara Baltikum. Vid basering i Sverige krävs att aktuella basområden kan skyddas, såväl mot olika typer av lufthot som hot på marken. Dessutom krävs att de utländska stridskrafter som eventuellt baseras i Sverige har stöd av en omfattande logistikorganisation. En sådan kan inte improviseras fram med kort varsel.

Större markstridsförband kan bara tillföras sjövägen. Det kräver hamnar för urlastning och de måste kunna skyddas. I samtliga fall, i luften, på havet eller på marken, kan befälsförhållandena vara ett problem. Vill vi ha ett inflytande över hur militära operationer förs på, eller i anslutning till, svenskt territorium krävs att vi har chefer med nödvändig kompetens och en organisation som kan leda mer än bara våra egna förband.

Den andra faktorn, värdet av att hjälpa Sverige, är i huvudsak en funktion av vår egen militära förmåga. Eventuell hjälp till Sverige måste innebära någon nytta för den som ska hjälpa oss. I praktiken betyder det att om Ryssland redan uppnått sina mål, exempelvis tagit delar av södra Sverige eller tilltvingat sig övre Norrland, så har skälen att hjälpa Sverige till stor del fallit bort. Att Nato på egen hand skulle kunna återerövra för alliansen viktiga delar av Sverige är inget realistiskt alternativ. Resurserna saknas.

Här finns det skäl att återkoppla till diskussionen om Nordkalottens betydelse för de ryska möjligheterna att påverka förbindelserna över Atlanten. Det första området som blir avskuret från omvärlden vid en sådan rysk operation är den Skandinaviska halvön. Därmed skulle i praktiken alla möjligheter för Sverige och Norge, men även Finland, att få hjälp försvinna. Dessutom skulle våra möjligheter att importera sådana varor som är nödvändiga för Sveriges försörjning drastiskt påverkas. Att skydda ryggen åt Norge, för att på så sätt bidra till att Nato kan hålla sjövägar och luftleder öppna, är därför också ett starkt svenskt egenintresse.

Sveriges militära förmåga är alltså inte bara något som påverkar svensk säkerhet, utan är också avgörande för våra grannars möjligheter att försvara sig. Vad vi kan, eller inte kan, påverkar stabiliteten och säkerheten i hela regionen.

Försvarsmakten bör därför kunna lösa följande uppgifter:

Att på Nordkalotten, tillsammans med finska stridskrafter, kunna fördröja ett ryskt framträngande på marken samt försvåra ryskt utnyttjande av svenskt, och grannländernas, luftrum.

Att i södra Sverige (och på Gotland) under längre tid hindra Ryssland att ta och utnyttja svenskt territorium för att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem.

Skydda hamnar, flygfält och annan infrastruktur som medger mottagande av utländsk hjälp.

Försvåra ryska flyg- och robotinsatser, via svenskt luftrum, mot även södra och mellersta Norge.

Att i såväl Östersjöområdet som i norra Sverige kunna operera tillsammans med, och till del leda, andra länders stridskrafter.

Försvaret av Sverige är inte en fråga om att ”vinna eller försvinna”, det krävs både hög beredskap och uthållighet.

Det är om detta debatten borde handla inför riksdagens beslut i höst om Försvarsmaktens långsiktiga inriktning. Att diskutera fler eller färre miljarder till försvaret är tämligen meningslöst om inte ekonomin tydligt kopplas till ett par grundläggande frågor:

Vad vill vi att Försvarsmakten ska klara av och vilka uppgifter ska vi medvetet avstå från att kunna lösa? Vilka konsekvenser har det för vår egen och våra grannars säkerhet? En diskussion som lyser med sin frånvaro.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

5) Se om ditt eget hus av Torbjörn Elensky

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) När kriget kommer av Karlis Neretnieks

2) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

3) Nordens sak är vår av Karlis Neretnieks

4) Städer som kyrkogårdar av Jakob Sjövall

NR 3 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...