VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Krisberedskap i kris?

Av Annika Nordgren Christensen

Coronakrisen satte gamla försvarspolitiska antaganden i gungning. Sverige kan inte räkna med att få hjälp av andra utan att först stärka sin egen förmåga.

Pandemier är ett återkommande tema när hotbilder tas fram. I den svenska nationella säkerhetsstrategin från januari 2017 identifieras hälsohot som en av åtta primära hot mot svensk säkerhet. Det internationella samarbetet framhålls, liksom att Folkhälsomyndigheten lagerhåller antivirala läkemedel, smittkoppsvaccin och antibiotika. I den delrapport om genomförandet av den nationella säkerhetsstrategin som kom ett år senare konstateras att om många blir sjuka samtidigt kan störningar i andra samhällsfunktioner väntas, med stora ekonomiska konsekvenser.

Det första som hände när pandemin drabbade Sverige var att några seglivade grundantaganden i svensk totalförsvarspolitik kom i gungning, nämligen föreställningen att vi kan bygga vår beredskap på att dela resurser med andra (så kallad Pooling & Sharing på försvarsspråk) och att det, genom tidig förvarning och flink hantering, kommer att finnas tid att snabbt bygga upp eventuella brister i materiel och förmåga.

Genom den förtvivlade jakten på skyddsutrustning och medicinteknisk utrustning till sjukvården, liksom den närmast omedelbara bristen på personal för att hantera bortfall och uthållighet, snabbutbildades vi i den gamla kunskapen att man krigar med det man har och det som är förberett. Förhoppningar om ett effektivt och solidariskt EU i kris, liksom förhoppningar om en fungerande inre marknad, förvandlades snabbt till en hägring när regeringen utan undantag informerade medborgare med nationsflaggan – och inget annat än nationsflaggan – på podier och kavajslag. Föga förvånande passade både Ryssland och Kina på att understryka avsaknaden av EU-gemensam krishanteringsförmåga genom att komma till undsättning med sjukvårdspersonal och skyddsutrustning, vilket också portionerades ut i omsorgsfullt klippta bilder.

Att planera för hantering av krig eller krisberedskap med gemensamma resurser sparar mycket pengar fram till den dag dessa resurser eller förmågor behövs av alla parter samtidigt. Då blir det dyrt, kanske till och med omöjligt, att skaffa det som behövs i konkurrens med andra. Konstaterandet underkänner naturligtvis inte allt internationellt samarbete, men illustrerar att om man menar allvar med att stödja andra och därigenom räknar med att få stöd själv, behöver man först se till att den egna förmågan har trovärdighet och uthållighet i. Det är med det tillfälliga överskottet solidariteten blir till handling.

Märkligt nog har förgivettagandet om hjälp från andra fortlevt, liksom den underförstådda planeringsförutsättningen att vi ska kunna utnyttja andras resurser. Detta trots att Sverige under samma tid har hamrat in en formulering i alla försvarspolitiska dokument om att vi oundvikligen blir påverkade om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde. Det vill säga: Vi är så sammanflätade med andra att vi kommer att sitta i samma båt, samtidigt. En effekt av coronakrisen kommer att vara att frågor om Sveriges civila beredskap inte kommer att nöja sig med svar som glider undan den faktiska nationella förmågan. Det återstår att se om detta även kommer att utsträcka sig till det militära försvaret.

En annan möjlig effekt av coronakrisen, med Försvarsmaktens gruppering av fältsjukhus i färskt minne, är att ett sjukvårdssystem för totalförsvaret får större genomslagskraft i beslutsfattandet. Rörliga förstärkningsresurser som fältsjukhus är en nationell bristvara. Försvarsmaktens egna resurser är små, särskilt jämfört med hur det såg ut tidigare, och helt beroende av en mycket sårbar och underdimensionerad civil hälso- och sjukvård. Särskilt vad gäller tillgången på vårdplatser för högspecialiserad vård och intensivvård med personal, utrustning, förbrukningsartiklar och läkemedel. Sjukvården är också sårbar för störningar i andra samhällsfunktioner såsom kraft-, el-, vatten- och värmeförsörjning samt IT- och transportsektorn. Sveriges totala medicinska resurser bör kunna hanteras som en gemensam medicinsk insatsförmåga.

Det är drygt två år sedan Försvarsberedningen överlämnade det första av två rapporter inför det totalförsvarsbeslut som riksdagen förväntas fatta under senhösten 2020. I den första delrapporten från december 2017, Motståndskraft – Inriktningen av totalförsvaret (Ds 2017:66), skrev beredningen utförligt om förmågan att ta hand om skadade och döda vid ett krig och hur viktigt det är för allmänhetens förtroende för statsledning och myndigheter samt för försvarsviljan.

Försvarsberedningen ansåg därför att kapaciteten inom den svenska sjukvården för att kunna ställa om verksamheten i syfte att ta hand om ett stort antal skadade måste förstärkas avsevärt. Försvarsberedningen ansåg att beredskapsplaneringen inom sjukvården ska ta sin utgångspunkt i beräkningar om skadetyper och antal skadade och döda i krig, samt att planeringen behöver ta hänsyn till situationer med störningar i andra samhällsfunktioner, såsom el-, vatten- och läkemedelsförsörjningen samt inom transportsektorn. Beredningen ansåg vidare att planeringen ska omfatta planer för en nödvändig omdisponering för att tillgodose behovet av vårdplatser för ett större antal skadade. Detta omdisponeringsarbete kommer att kräva att bland annat vårdplatser och intensivvårdsresurser prioriteras, menade Försvarsberedningen och pekade på att möjligheten att ställa om vårdinrättningar för omhändertagande av traumapatienter ska övervägas och planeras. Även läkemedel och medicinsk förbrukningsmateriel måste säkerställas och finnas tillgängligt omedelbart och med tillräckligt stor uthållighet över tiden.

Om man byter ut ”skadade” till ”sjuka” känns det som en beskrivning av vad som krävs under coronapandemin. Det är också intressant att göra samma koppling mellan tillgång till sjukvård och möjligheten till normalt samhällsliv, som mellan omhändertagande av skadade och döda och försvarsvilja. Om man tror att man riskerar att dö av kvävning medan 112 tutar upptaget, eller att en anhörig kommer att bortprioriteras när intensivvårdsplatserna är slut, kan man ropa hur mycket som helst efter fortsatt snurr på de ekonomiska hjulen. Folk kommer att hantera situationen genom egna riskkalkyler och det handlar inte om låg smärttröskel utan om tillit. Om det finns sjukvårdsresurser och man känner sig säker på att få kvalificerad vård om man insjuknar svårt, kan fler vara beredda att ta högre risk för att hålla ekonomin igång genom att förhålla sig till covid-19 som till en ovanligt svår influensa. Således kan förstärkt förmåga att hantera kris och krig vara en investering, utöver minskat lidande, även om utgiften är kortsiktigt smärtsam.

Försvarsberedningens rapporter har föranlett ett antal statliga utredningar och ett omfattande analysarbete inom myndigheterna inför höstens försvarsinriktningsbeslut. En av dessa utredningar handlar om hälso- och sjukvårdens beredskap (S 2018:09). Uppdraget ska slutredovisas senast den 3o september 2021 och den kommer naturligtvis att läsas med erfarenheterna av pandemin framför ögonen. Problemet är bara att den, liksom andra viktiga pågående utredningar, inte hinner omhändertas inom ramen för försvarsinriktningsbeslutet. Omhändertas ska dock de underlag för den fortsatta inriktningen av det civila försvaret som 20 myndigheter redovisade till regeringen den 2 mars i år. Regeringen har bland annat gett myndigheterna i uppdrag, med grund i Försvarsberedningens rapporter, att analysera de behov och förslag om det civila försvaret som beredningen redovisat.

Vad prislappen för dessa 20 myndigheters förslag och prioriteringar slutar på har ännu inte gjorts offentligt. Det är dock ingen äventyrlig bedömning att det handlar om gigantiska belopp. Försvarsberedningen vill nämligen att de ska planera för att under minst tre månader kunna möta och hantera en kris som leder till allvarliga konsekvenser för samhällets funktionsförmåga. Under delar av tiden och inom ramen för de tre månaderna ska det planeras för att riket är i krig och att krigshandlingar pågår på svenskt territorium med både perioder av högintensiva strider och perioder med något lägre stridsintensitet. Under de tre månaderna förutsätts att höjd beredskap råder och att logistikflödena med omvärlden är begränsade.

Det militära försvarets förmåga är helt beroende av det civila försvarets förmåga. Det finns dock ingen budgetpolitisk överenskommelse om vad det civila försvaret ska få kosta, så som det i skrivande stund finns på den militära sidan. Det politiska arbetet inom ramen för Försvarsberedningen omfattar inte heller det civila försvarets framtid.

Kan Sverige lära sig något av utbrottet av covid-19? Ja, mycket. Alltför många tror att en liten risk för att något ska hända är detsamma som att det inte föreligger någon risk alls. Tänker man så är det svårt att motivera resurstillskott som generellt höjer samhällets motståndskraft. Civilt försvar och krisberedskap kommer troligen att konkurrera med det militära försvarets budgetförstärkningar framöver, men vi ska inte ställa dessa områden mot varandra. Vi vet inte hur nästa stora kris ser ut och vi har inte råd att vara svaga.

Om EU kan bli en kraft att räkna med avgörs av hur medlemsstaterna tar sig an det ekonomiska efterspelet av pandemin, samt förmågan att rehabilitera europeiska regeringar från undantagstillståndseufori.

I Sverige finns det inte särskilt många ekonomiska drivkrafter som gynnar förebyggande åtgärder, men en åtgärd som omedelbart bör vidtas är att komplettera den kommittéförordning (1998:1474) som reglerar statliga utredningar. Kommittéer och särskilda utredare ska redovisa en uppsjö av kostnadsberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar i sina betänkanden. Däremot sägs inget om att redovisa hur förslagen påverkar krisberedskap och totalförsvar. Låt oss samhällsplanera för ökad motståndskraft.

Mest lästa just nu

1) Rationalitetens rötter i religion av Torbjörn Elensky

2) Jihad mot etablissemanget av Karin Henriksson

3) Denna svåra insikt av Bengt Ohlsson

4) Skäl för pessimism av Blanche Sande

5) Kapplöpning på stället av Ulla Gudmundson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Alla dessa kriser av Stefan Stern

2) Business as usual? av Henrik Sundbom

3) Låt staten träda fram och retirera av PJ Anders Linder

4) Såsom i en spegel av Cecilia Nikpay

5) Le grand plan av Karin Stensdotter

NR 4 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...