Såsom i en spegel

Strävan efter självutveckling.

Att prestigelöst sänka garden inför det främmande men lockande i kulturmöten är lättare sagt än gjort. Öppenhet kan bli komplicerat.

När min äldsta dotter började i balettklass i London blev jag ”kulturellt utmanad” av att stanna och titta på första lektionen. Jag satt ihopvikt på en mycket låg stol och såg hur min lilla flicka på fyra år, iklädd obligatorisk uniform, pekades runt med pinne av en onådig dam vars enda mål var att eleverna skulle göra rätt. No ugly toes, girls! Jag sträckte förskräckt på tårna i mina kängor. Inga tankar på lek här inte, trots att det handlade om en nybörjarklass i kyrkan tvärs över gatan.

En okontrollerad oro vällde upp inför att min dotters individualitet och glädje var på väg att kväsas för all framtid. Borde jag rycka ut henne ur rummet direkt? Lyckligtvis delgav jag först viskande mina farhågor till en rysk väninna som satt bredvid. Iklädd trotsigt äkta pälskappa lade hon en lugnande hand på min arm medan rävhuvudet på axeln gav mig menande blickar. ”Oroa dig inte. Britterna är oprofessionella!” fnös hon. Jag övergav tankarna på en omedelbar räddningsoperation och frågade mig istället om jag är lek-extremist. Balettlektionerna fick fortsätta eftersom de tydligen var jätteroliga.

De oprofessionella britterna har andra äss i rockärmen.

Häromdagen möttes jag av en spännande låda i hallen. Eftersom ingen annan var hemma slet jag upp den utan medelålders värdighet och på slagfältet av kartong och papper uppenbarade sig till min förtjusning en enorm vårbukett tillsammans med champagne och rosettförsedd chokladask. Det visade sig när jag läste kortet att jag gjort mig förtjänt av denna måndagsöverraskning genom att ta med en av mina döttrars engelska kompisar på resa till en ganska tråkig by i Jämtland under några dagar. Så oerhört civilserat! Tänkte jag som själv aldrig skulle slagits av tanken att tacka i så storslagen stil om situationen varit omvänd.

På hemväg från en bjudning tillsammans med vänner (ni minns sådana man umgicks med f C) fick jag mig mer anglosaxisk finess till livs. Maten hade lämnat en hel del övrigt att önska och min engelska väninna recenserade i lätt ton: ”Det var ambitiöst att bjuda på fisk till så många gäster, tycker jag.” ”A fucking disaster”, muttrade min obrittiske man, varpå väninnan reagerade: ”Jamen, det var ju precis det jag sa!”

Civiliserat.

Småroliga kulturella iakttagelser som de här ägnar jag mig gärna åt, men ibland kan det kännas litet blaskigt. National-klyschorna liksom trampar vatten efter ett tag. Kanske borde man, slog det mig därför när jag ställde tack-skumpan i kylskåpet, bryta vanan att alltid hålla sig på bekväm anekdotnivå och istället ta inspiration av min favoritpsykolog, schweizaren Peter Schellenbaum, för att komma ett steg vidare.

”Schellie” (husgudar får smeknamn) var tidigare katolsk präst och lärare vid Junginsitutet men etablerade senare en allmänhumanistisk terapiansats och författade bland annat Das Nein in der Liebe där den vackra och värdefulla termen Leitbildspiegelung (ungefär förebild-spegling) är central. Den beskriver i enkla ordalag hur vi i viktiga relationer – vänskapliga, romantiska eller kollegiala – omedvetet motiveras av karaktärsdrag och beteenden hos den andre som vi gärna själva skulle vilja tillägna oss. I vår inneboende strävan efter självutveckling drar vi nytta av att spegla nära personers åtråvärda sidor för att över tid integrera dem i vår egen person, på våra egna premisser. (Processen är litet mer komplex än så och kan vändas till ett häftigt avvisande om vi misslyckas med införlivandet, men det är en annan femma.)

Nu tänker jag att man skulle kunna hantera kulturmöten med en större dos Leitbildspiegelung. Alltså medvetet gå längre än att bara observera och förstå det nya, till att prestigelöst assimilera sådant man uppskattar. Det kräver att vi sänker garden och erkänner vad vi dras till, även om det känns främmande. Ofta lättare sagt än gjort. Skicka blommor i rätt läge är ju inte precis svårkopierat, men till och med den sortens milda beteendeförändringar kan få jaget att rysa till. Vore det inte pinsamt översvallande…? Äh, jag kör med ett mejl. För att då inte tala om att ta sig an brittisk diskretion, artighet och humor som ju kräver en del träning och många platta fall innan man (kanske) får till det.

Jag som försökt vara extra artig. Men det är bara att ta nya tag.

För att illustrera vilka emotionella bungyhopp som kan krävas pekar Schellenbaum på nyförälskade. Hos dem har förlägenhetens bromsklossar ryckts bort helt och hållet och de assimilerar varandra ohämmat, ofta till priset av omvärdens irritation eller lustiggörande (som de struntar i). Tillbaka vid sinnenas fulla bruk går det trögare att införliva det obekanta i det egna.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Även i en nära relation kan det vara svårt med uppriktig kulturell öppenhet eftersom nationella särdrag är så lätta att paketera och avfärda som just sådana. Ett exempel: min man är iranier och välkomnar på ett självklart sätt personer av alla åldrar i sociala sammanhang. Den inställningen skrapade i början som en tageltröja mot skinnet på mig; jag som lärt mig skära umgänget i tunna skivor och hålla dem åtskilda enligt subtila men bestämda regler. Så när min då 65-åriga mamma skulle dras med på nattklubb i Soho House tog jag det först inte på allvar. Helt onödigt, tyckte jag, att frivilligt återuppleva tonårstraumat när hon objuden dök upp på stans disko. Men allt motstånd visade sig lönlöst för min man och mamma hade redan kommit överens: hon skulle med och klubba. Och någonstans bland otaliga liknande situationer genom åren skiftade perspektivet, jag insåg värdet, slappnade av och gjorde beteendet till mitt eget. Så nu får unga som gamla vara med på pokerkvällarna på sommarön till exempel. (Även om jag inte är säker på att just det utgör en samhällsvinst.)

Som utlänning i England har jag lyckats sämre med förebild-speglingen. Efter 18 år i landet skulle jag kunnat vara en rikare människa om jag inte av blyghet och lathet lagt ribban så lågt, i höjd med bara jag förstår hur de funkar, och inte gör bort mig. När jag tänker efter förefaller det obegripligt att jag upprätthållit ett intellektuellt säkerhetsavstånd hela vägen, som stoppat mig från att ta till mig mer. Jag har ju inget att förlora – ingen risk precis att jag skulle gå överstyr och blir misstagen för britt. Min svenskhet förblir ohotad. Det förstår jag när väninnan med den ambitiösa fisken säger: ”Jag uppskattar att du är så… uppfriskande rättfram, Cecilia.” Efter alla år har jag åtminstone lärt mig att översätta det till svenska: Nu var du verkligen oförlåtligt rude, igen.

Jag som försökt vara extra artig. Men det är bara att ta nya tag.

Cecilia Nikpay

Ekonom och frilansskribent.

Mer från Cecilia Nikpay

Läs vidare