VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

En värld av igår

Av Richard Swartz

Kosmopoliten och författaren Stefan Zweig gick under med den europeiska civilisation som han så starkt bekände sig till. På humanismens ruiner gick det inte längre att vara idealist.

Mitt eget exemplar av Stefan Zweigs memoarer Die Welt von Gestern (Världen av igår) hittade jag någon gång i slutet av 1960-talet i ett antikvariat på Roslagsgatan i Stockholm. Antikvariatet finns inte längre; efter många år som lumpbod är det numera indisk restaurang, där den indiska familjen som äger den brukar sitta vid ett fönsterbord och vänta på gäster som inte kommer.

Zweigs bok hade hamnat i antikvariatets källare där ett tiotal hyllmetrar av tyskspråkig litteratur stod och samlade damm därför att ingen längre läser den. Inte längre kan läsa den: efter kriget föll tyskan raskt i svensk glömska för att i en hisnande historisk saltomortal ersättas av engelskan.

Sådant är inte ovanligt. Zweig skriver här och där sorgset om vad som hände med latinet i Europa, ett språk som en gång omfattade vad han menade var hela den civiliserade världen.

Ändå köpte jag Zweigs bok eftersom jag redan tidigt, som otidsenligt och brådmoget litet monster, fått lära mig tyska. Dessutom är jag boknörd. Att Zweig var storsamlare av autografer och manuskript väcker fortfarande större sympati hos mig än nästan allt vad han skrivit. Boken i källaren var den tyska originalutgåvan, ett vackert exemplar tryckt i Stockholm dit Zweigs förläggare Gottfried Bermann-Fischer före kriget tvingats fly undan Hitler tillsammans med sina böcker. Stefan Zweig i tyskt original hade så förvisats till den europeiska kontinentens tallrikskant.

Själv hade han tvingats lämna Europa. När boken lämnade trycket i Stockholm var han redan död för egen hand i Petrópolis. Petrópolis är en stad i Brasilien. Ingen europé hittar den väl på kartan, inte ens idag, och på den tiden bara de få vänner som brevväxlade med Zweig och råkade veta att det var hans tillfälliga adress.

Sedan läste jag hans memoarer och beundrade bokens första hälft där Zweig beskriver inte så mycket världen eller sig själv som Europa av igår, men tråkades ut av den andra, där han reser kors och tvärs genom Europa för att äta middagar med Romain Rolland i avsikt att försöka rädda vad som inte längre finns. Jag fann den första hälften mer levande än den andra. Konstigt egentligen. Stefan Zweig verkade långt mer närvarande i denna första hälft där han själv är så påfallande frånvarande, långt mer på plats än i bokens andra hälft, trots att han där ideligen är närvarande i konferenssalar och nästan vid vartenda supébord. Men också jag kom på mig med att känna mig mer hemma i vad som en gång varit, bland människor i en värld som inte bara var utplånad och död utan som förstörts av just de människor som befolkat den.

Det var störande. Visserligen får vi inte glömma våra döda, men heller inte låta deras död ta oss så till fånga att döden blir viktigare än livet.

Hade jag förstått det redan första gången jag läste boken? Eller handlade det om en simpel efterhandskonstruktion, baserad på en eller annan omläsning, men framförallt på min egen erfarenhets revision av det läsestoff som lagrats i minnet?

Som om svaret skulle stå i mitt exemplar av Die Welt von Gestern vände jag mig till mina egna bokhyllor här i Wien, den dryga halvmeter som Zweig lagt beslag på: Schachnovelle (Schack), Drei Meister (Tre mästare: Balzac, Dickens, Dostojevskij), Amok (Amoklöparen), Sternstunden der Menscheit (Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia), Ungeduld des Herzens (Hjärtats oro) och så vidare, ofta i original och med skyddsomslag, men – det måste erkännas – överdragna av ett nästan osynligt skikt av finaste damm. Försiktigt blåste jag dammet från böckerna, men kunde inte hitta den bok jag letade efter. Hade den hamnat bakom de andra? Men bakom Die Heilung durch den Geist, Joseph Fouché och till och med hans Erasmus var det tomt, bara ännu mer damm.

Die Welt von Gestern var försvunnen.

Inte bara i tiden utan nu också i rummet.

Möjligen skulle man kunna finna en symbolisk förklaring till ett sådant försvinnande, men ingen rimlig: som hos varje pedantisk boksamlare råder i mitt bibliotek den allra största ordning, frestande vore att kalla den harmonisk, och att en bok som Die Welt von Gestern av misstag skulle ha förirrat sig eller tvingats ta sin tillflykt till en helt annan hylla eller avdelning höll jag för fullkomligt uteslutet.

Alltså stulen?

Nästan ingenting frestar ju så till stöld som just böcker (att bränna upp eller på annat sätt utplåna dem är bara ett annat ord för stöld). Och nästan var och en av mina vänner skulle kunna misstänkas: notoriska bokmalar som på besök dricker en kaffe tillsammans med mig vid skrivbordet och de i besöksfåtöljen, gutenbergianer som emellanåt reser sig ur fåtöljen för att misstänkt länge granska väggarnas bokhyllor som i mitt arbetsrum sträcker sig från golv till tak. Gång på gång samma sak. Och det kan inte uteslutas att någon av dem är bättre informerad än jag om vad ett vackert exemplar (mint condition) av Stefan Zweigs memoarer betingar på bokauktioner.

Men av skäl som mer hade med omsorg om mina ändå sällsynta (rare) innerliga vänskaper än med verklig övertygelse att göra gav jag upp denna misstänkliggörande polisiära ansats som väl inte heller skulle ha tilltalat bokens författare, alltså Zweig, som hela sitt liv bemödade sig om att se det goda hos sina medmänniskor och om ömsesidigt förtroende.

Istället nöjde jag mig, fast misslynt, med tanken att Die Welt von Gestern väl ändå måste finnas där någonstans i det ofullbordade universum som varje bibliotek, helt oberoende av dess storlek, alltid utgör – att jag i de bästa avsikter måste ha infogat boken i ett annat sammanhang där den skulle göra större nytta än att tillsammans med Zweigs andra böcker så att säga bara representera och bekräfta sig själv. Kanske bland hyllmetrarna ägnade ”första världskriget” eller dem som härbärgerar ”Viennensia”?

Åtminstone bland de senare hade Zweig säkert känt sig hemma och inte protesterat.

Men hur jag än letade, hittade jag inte hans bok. Die Welt von Gestern föreföll slutgiltigt (?) försvunnen samtidigt som jag saknade fantasi att föreställa mig någon annan möjlig underavdelning där den kunde ha gömt sig i detta ständigt förändrande, växande och muterande biblioteksuniversum som uteslutande tycks ha att ta hänsyn till mitt arbetsrums rent fysiska begränsning.

Och någon avdelning för ”Europa” har jag inte. Hur skulle det vara möjligt? ”Europa” – ett begrepp eller ord för oordning och förvirring, en kapitulation inför alla dessa böcker som på några få undantag när alla skulle kunna göra anspråk på att få höra dit.

”Europa”?

Helt oanvändbart, en etikett för allt och ingenting.

Med tiden skulle Stefan Zweig och jag bli alltmer bekanta, om också inte intima, och de allra flesta av hans böcker hittade jag i antikvariat, ofta i kakaniska städer som Budapest, Prag, Zagreb eller Kraków. Där hade de fortfarande en del läsare, fastän de allra flesta av dem som haft för vana att läsa honom i original mördats eller fördrivits ungefär samtidigt med att han själv tog livet av sig i Brasilien.

Bara böckerna fanns kvar. Inte sällan just i källare som liknande den på Roslagsgatan och där den tyskspråkiga litteraturen, precis som i Stockholm, stuvats undan för att med åren täckas av centraleuropeiskt damm, fast nästan alltid långt fler hyllmetrar än i Stockholm. På en svensk meter gick säkert minst två eller tre böhmiska. Men umgänget med Zweig lärde mig snart att dessa källare inte riktigt passade till honom. Det var inte hans stil. Och Zweig har stil. Hos honom finns inget underjordiskt, inget mörkt (i alla fall inte på ytan). Den riktning han eftersträvar är den motsatta: mot det ljusa och harmoniska, mot vad som är högre än vi, och gång på gång återkommer han till det där tornet som jag med tiden kom att uppfatta som kontrapunktisk motpol till den källare där jag första gången mött honom.

Om Babels torn berättar Bibeln ”redan på de första sidorna av denna vördnadsfulla bok”, som Zweig skriver. För första gången förenas mänskligheten i ett gemensamt projekt och Zweig kommer aldrig att glömma det. Tornet i Babel förblir hans prometeuska ideal. Trots att tornet ganska snart raseras av Gud, vägrar han att ge upp ”idén om mänsklighetens endräkt” som ska förverkligas i en enda samfälld jordisk ansträngning, en mänsklighet som i den bibliska berättelsen fortfarande talar ett och samma språk (som väl varken är latin eller tyska). Förenade i ett och samma projekt och detta okända språk drar alla gemensamt åt ett och samma håll tills tornet reser sig där och når ända in i Guds egen himmel.

Kalla det uppror, blasfemi eller hybris. Men mycket vackrare än så kan den kosmopolitiske humanistens önskedröm väl knappast uttryckas. Och ideligen återkommer Zweig till det där tornet i Babel. Han vill själv vara med och bygga det. Under hela sitt liv ägnar han sig knappast åt något annat.

Märkligt nog bekymrar det inte Stefan Zweig vad Gud har att säga om saken.

Inte för ett ögonblick försöker han att försätta sig i Vår herres situation. Zweig konstaterar bara torrt, liksom i förbigående, nästan lättsinnigt, att Vår herre bestämmer sig för att inte låta tornet i Babel nå in i Hans himmel. Men om varför sägs inget. Man kan förstås förmoda: av avundsjuka, för att inte vilja ha någon konkurrens. Eller helt enkelt för att få vara ifred. Visst, en så stor byggplats det här är frågan om stör med sitt buller och oväsen, det gör ont i öronen, särskilt som all mänsklig erfarenhet tyder på att Gud själv föredrar tystnad framför tal och kan förmodas vara överkänslig mot alla slags ljud (och då inte bara i form av klagan).

Hur det nu än förhåller sig med den saken är Vår herre utrustad med tillräcklig makt för att förstöra vilket torn som helst, och när det gäller det i Babel får vi också veta hur: genom att inte längre låta människorna förstå varandra. Där har vi språket igen! Att plötsligt låta dem tala i tungor. Genom att så split mellan människorna, genom att ställa dem mot varandra istället för att föra dem samman. Allt detta som i mänsklighetens historia leder till vad Zweig lakoniskt kallar ”strid”.

Trots att Gud i Babel klart och tydligt säger sitt, bekänner sig Zweig hela sitt liv till det där tornet, bygger vidare på det i ande och med ord, om också inte med spatel och murbruk. Fast ett torn är ju ändå ett torn, alltså framförallt ett handfast, materiellt projekt. Med tiden blir detta alltmer bekymmersamt för Zweig. Hans ord och idéer räcker inte till och mot slutet av sitt liv börjar han att som i ungdomen bejaka det materiella framsteget.

En torftig lösning? Mer än så – han sätter sitt hopp till den. Då, när han var ung, låg den i tiden: flygmaskinen erövrar luften, tåg och automobiler krymper tid och rum intill det försumbaras gräs, någon millimeters vridning på radioknappen – till vänster, till höger – och vi har förflyttat oss hundratals kilometer, från en ort till en annan. Skrivmaskinen tämjer handskriftens oläsliga bokstäver; andra maskiner avskaffar samma hand.

Och allt detta för människorna närmare varandra även om Zweig inte är någon maskin- och teknologidyrkare som Marinetti, futuristerna och tidens första fascister eller kommunister. Men han är begeistrad. Han tycks verkligen tro att ”vetenskap och teknik” i en snar framtid ska kunna ersätta vad Rom, latinet, katolska kyrkan (som institution och utan Gud, får man förmoda), boktryckarkonsten eller musiken trots allt inte klarade av.

I alla fall inte inte över tillräckligt lång tid.

Tror vi honom?

Svårt att säga. Stefan Zweig är ung före världskriget, men nu är vi på väg mot nästa och han upprepar sitt teknokratiska mantra allt ivrigare, nästan besvärjande, som om av idealisten och humanisten skulle ha blivit en materialist. Sker det av desperation? Som när någon ensam i mörka skogen högt försöker sjunga sig till mod? Hur som helst är det inte vad man förväntar sig av denne skönande, manuskriptsamlare och kafémänniska. Chocken är nästan lika stor som när man för första gången får se ett foto med Franz Kafka på en motorcykel.

Särskilt avslöjande är hans lovsång till telefonen. För Zweig blir denna apparat till en av den materiella världens fetischer. Med en ”rysning” – det är ett av Zweigs favoritord – minns han hur den första telefonen installeras i hemmet, sex år vill han minnas att han är, och hur en röst plötsligt övervinner rummet och förbinder två människor med varandra. Kanske inte Babels torn, men ändå. Hans tilltro till denna teknologiska innovation är rörande, samtidigt naiv och inte utan den där lätt desperata undertonen skorrande i luren.

Min mormor var jämngammal med Stefan Zweig och jag vet inte hur hon reagerade på telefonen, bara att hon också på äldre dar umgicks med den med stor skepsis. Telefonen hjälpte henne visserligen att tala med sonen och hans familj i Amerika, men helt litade hon inte på den, trots att vi försäkrade henne att Atlantkabeln var fullt kapabel att oförvanskat frakta allt som sades över detta stora vatten. Men i sin misstro mot tekniken höjde hon för säkerhets skull rösten när hon talade i telefon: redan i ett så kallat rikssamtal från Stockholm till Göteborg. Röststyrkan avpassades till avståndet och Amerika var oändligt långt avlägsnare än Göteborg. Varje gång hon skulle tala med Amerika var hon nervös innan telefoncentralen ringde upp och kopplade fram det förbeställda samtalet, och när det skett skrek hon i luren, rösten nästan sprack när hon ville försäkra sig om att hon skulle höras också på andra sidan av Atlanten.

Efteråt var mormor ännu nervösare. Hade de verkligen uppfattat vad hon sagt? Och vad hade hennes son och barnen, i tur och ordning, egentligen sagt henne? Hade inte knastret i luren raderat ut det viktigaste? Hade hon något riktigt viktigt budskap till dem förlitade hon sig mer på Gud än på televerket: sin amerikanska familj inneslöt mormor i sina böner, ändå ett säkrare sätt att hålla den samman på än med hjälp av en kabel död materia på botten av den atlantiska oceanen.

Inte heller ”vetenskap och teknik”, modernismens allra finaste bygginstrument, skulle visa sig tillåta mänskligheten att bygga upp det där tornet; snarare då underlätta Guds avsikt att riva ner det. Stefan Zweigs verktygslåda är nu uttömd. Han hittar inte längre något i den, inte ens längst ner på botten, och han orkar inte längre leta. Hans självmord i Petrópolis, detta ”Semmering i miniatyr” (en kurort med högfjällshotell tio mil från Wien), är svårt att föreställa sig utan den tomma lådan. Till sist har också hoppet, denna bara alltför mänskliga tröstkaramell, gått honom förlorad, det hopp som åtminstone tillåtit honom att skapa sig ”ett privat rum av frihet i vår vansinniga tid”.

Med hoppets död blockeras inte bara vägen till mänsklighetens framtida världs- och fredsrike utan också vägen tillbaka. På humanismens ruiner låter sig ingenting byggas vidare; inte längre, knappt ens restaureras. Och för sådana som Stefan Zweig har Gud gjort det extra svårt, för dem som inte ens fördrivits ur Paradiset utan frivilligt lämnat det, och nu står Herrens änglar där med brinnande svärd för att förhindra att just en sådan som Zweig ska kunna återvända, så länge som han inte först klär sig i säck och aska, något som denne gentleman i skräddarsydd kostym självfallet inte har minsta tanke på att göra.

Egentligen är det synd.

Ett och annat skulle Gud och denne tornarkitekt säkert ha haft att säga varandra. Tornarkitekt förresten. Är han inte snarare klackör – ett franskt, inte babelskt ord – som med megafon för munnen uppmuntrar bygget i Babel? Hur som helst: för ett samtal med Gud är Zweig alltför civil och urban, alltför mycket just människa. På hans stamkafé finns inget bord ledigt för någon gud, inte ens i modern skepnad; Zweig skulle förmodligen inte ens ha känt igen Vår herre om Han bett att få slå sig ner vid hans bord.

Fast självfallet skulle Gud ha fått sitta ner. Zweig skulle till och med ha frågat denne något luggslitne, orakade person utrustad med en plastpåse (Libro Diskont) om han fick bjuda på något, men som främlingen skulle avböja. Gud dricker inte kaffe. För magens skull. Inte ens einen kleinen Braunen, och i tacksamhetsskuld till någon människa vill Vår herre verkligen inte stå: inte heller föra det där tornet på tal om inte Zweig själv gör det, inte förklara att ett sådant torn är en fräck provokation, och om nu Zweig ändå tycker sig se det resa sig våning för våning detta enbart låter sig förklaras med att sikten från Zweigs eget lilla sneda utsiktstorn (byggmaterial: elfenben) är så groteskt förvanskad att allt därifrån liknar en hägring.

En synvilla.

Men Gud säger inte ”hägring” eller ”synvilla” utan délibáb. Det är ungerska och på ungerska låter det bättre. Inte minst i Wien. På besök i Wien talar därför Gud emellanåt också detta språk.

Det kan inte uteslutas att Stefan Zweig skulle ha förstått även om Gud talat ungerska, men samtalet med Gud blir inte av. Åtminstone har vi inga bevis för det. Notan för vad som inte konsumerats lämnar Vår herre åt Zweig som förstås genast betalar, van som han hela sitt liv varit att betala för obemedlade vänner eller obekanta som sett bättre dagar. Sedan reser sig Gud mödosamt för att resa hem till Favoriten eller Ottakring där Vår herre bor när Han uppehåller sig i Wien.

Diskret hinner Zweig sticka till Honom en biljett till bussen eller tunnelbanan, 2 ToR WIEN/PENSIONÄR, som Vår herre tacksamt tar emot.

Ty så stor är Stefan Zweigs kärlek till mänskligheten att den omfattar även den som misstror och övergivit oss.

Mest lästa just nu

1) Rationalitetens rötter i religion av Torbjörn Elensky

2) Jihad mot etablissemanget av Karin Henriksson

3) Denna svåra insikt av Bengt Ohlsson

4) Skäl för pessimism av Blanche Sande

5) Kapplöpning på stället av Ulla Gudmundson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Se om ditt eget hus av Torbjörn Elensky

2) Biologin står i vägen av Bo Rothstein

3) Man älskar den gamle skurken av Lars Lönnroth

4) Allt är inte kommunikation av Alfred Sjödin

5) Låt staten träda fram och retirera av PJ Anders Linder

NR 4 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...