VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Se om ditt eget hus

Av Torbjörn Elensky

Migration kan inte uteslutande vara Europas skyldighet. En bättre värld är bara möjlig om var och en tar ansvar för sitt eget land och sin egen region.

En följd av den pågående coronapandemin är att vi börjat inse att vi måste se om vårt hus. Det är rätt vettigt att ha lite reserver, att inte slösa bort alla tillgångar, att se till så att vi har en rimlig grad av självhushållning. Vi kan inte förlita oss på att transporterna alltid ska fungera, att exporten ska vara oförhindrad eller ens att säsongsarbetarna som brukar plocka våra bär och potatisar ska komma hit och göra jobbet som vi inte har lust att göra. Nu kan de inte komma för att de hindras av karantänsregler och stängda gränser. Men vem vet, en vacker dag kanske de inte vill komma för att de inte behöver det längre för sin ekonomis skull. Vore inte det fantastiskt? Jag glömmer aldrig vad en kubansk dissident, på besök i Stockholm, sade till mig för många år sedan: Exilio no es libertad, exil är inte frihet. En värld där ingen behöver fly bör vara vår första prioritering.

Det finns flera skäl att ta emot migranter, flyktingar, arbetare och forskare och andra från hela världen. De kan tillföra kunskap och arbetskraft. Men en del av skälen är rent humanitära: en flykting som hotas till livet för sina åsikter, sin religion, ideologi, forskning eller litterär och konstnärlig verksamhet är det vår plikt att skydda. Flyktingar från akuta katastrofer och krig likaså, även om villkoren för den hjälpen och det mottagandet inte kan vara desamma som för de enstaka samvetsflyktingarna.

Men när det talas om dessa flyktingar talas det alltid så gott som uteslutande om vårt ansvar gentemot dem. Vi måste ta emot dem, ta hand om dem, sörja för dem. De är Europas ansvar. Det är vår skam då de kapsejsar på Medelhavet. Det är vårt fel när de försmäktar i tält på grekiska öar eller baracker i Norrlands inland. Jämförelser av vår behandling av flyktingarna idag och det historiska avvisandet av judiska flyktingar från det nazistiska Tyskland förekommer inte sällan, fast den slutsats som dras, att det är vi som, enligt dessa kritiker, inte är (och troligen aldrig kan vara) tillräckligt öppna och generösa som är dagens nazister, haltar något. Utan att gå in närmare på de historiska skeendena kan vi väl åtminstone konstatera att det stora problemet då var den nazistiska regimen, inte Tysklands grannländer? Och att denna mordiska regim besegrades i krig, inte med sanktioner och avtal. Om vi utifrån detta återvänder till de retoriska jämförelserna mellan dagens situation och 1930-talet blir frågan: Varför är egentligen flyktingarna vårt problem? Varför fördöms inte länderna som driver folk på flykten mer än de som begränsar sin mottagning av dem? Varför har vi egentligen alls relationer med stater som folk flyr från, istället för att med alla till buds stående medel bekämpa dem?

Frågan är givetvis retorisk. Vi kan inte bryta förbindelserna med så många stater i Asien, Afrika och Latinamerika. Och hur illa det fungerar att attackera diktaturer och försöka göra dem till demokratier har vi, om inget annat, åtminstone lärt oss under 2000-talets många krig, i Afghanistan, Irak, Libyen liksom av det långvariga inbördeskriget i Syrien. Så vad ska vi göra med dessa länder och deras folk? Underförstått att vi har något slags ansvar för dem. Det spontant humanistiska svaret att vi ska hjälpa dem kräver ingående förklaringar. Hjälpa dem som lyckas fly? Hjälpa dem som blir kvar? Hjälpa regimerna att bli bättre? Vilken infallsvinkel vi än väljer riskerar vi att hamna snett. Men en viktig slutsats idag, då pandemin härjar, måste vara att dessa länder främst är deras eget ansvar. Det är de som måste utveckla infrastruktur, utbildning, rättsväsende och allt det där andra som bygger, om inte demokratier så åtminstone fungerande stater. Det är deras ledare som måste lägga av med utsugning, korruption, förtryck och annat som gör så att länderna inte fungerar. Om de bara tar itu med dessa saker så kan ju vi förslagsvis hjälpa dem med det, frågan är bara hur. Kanske genom att backa lite från vår egen föreställning om både vår globala skuld och vårt globala ansvar?

Ett centralt påstående, som återkom under 2015 och följande år, var att invandringen är bra för Sverige. Utbildade människor, arbetskraft, köpkraft och ungdomlig dådkraft skulle se till så att vi fortsatt höll oss på topp, kunde betala våra pensioner och hålla hjulen snurrande. Min avsikt är inte att ta ställning till dessa påståenden, som mycket väl kan vara sanna. Däremot vill jag vända på frågan: Är det som är bra för oss bra även för dem? Jag tror inte jag kan ge något slutgiltigt svar, men däremot hoppas jag kunna tillföra några ytterligare ingångar till frågeställningar som vi också måste ta i beaktande, om vi verkligen vill vara solidariska och arbetar för största möjliga globala lycka och effektivitet, givet de begränsade tillgångarna.

Under 2017 efterlyste Storbritannien uppemot 80 000 sjuksköterskor. Pensionsavgångar samt brexit skulle snart göra bristen akut. Som en lösning på problemet kunde man bland annat rekrytera filippinska sköterskor. De får högre lön där än hemma i Filippinerna, 27 dagars semester för att hinna åka hem och hälsa på. Och om de tjänar så bra att de kan försörja sin familj får den följa med. Samtidigt efterlyste också Dubai 20 000 nya sjuksköterskor. Där får gästarbetande hela 30 dagars semester och deras inkomst är skattebefriad. I år beräknas 60 procent av sjuksköterskorna i Förenade Arabemiraten vara filippinska, och de är inte den enda yrkesgruppen från landet som jobbar där. 2017 skickades 2,54 miljarder dollar enbart från Förenade Arabemiraten till Filippinerna i form av så kallade remittenser, alltså pengar som den som jobbar utomlands skickar hem till sin familj. Det var en bråkdel av remittenserna till Filippinerna det året. Totalt uppgick dessa till 31,3 miljarder dollar, vilket motsvarade uppemot en tiondel av landets BNP. År för år stiger värdet på dessa remittenser, så att de slog rekord ifjol igen, och hamnade på 33,47 miljarder dollar.

De här pengarna är givetvis viktiga för de filippiner som bor kvar i landet. Många är beroende av att få pengar skickade till sig på detta sätt, vilket gör dem och själva landet extremt sårbara för avbrott i de internationella förbindelserna. Coronapandemin påverkar även filippinska arbetare jorden runt, minskar deras inkomster och riskerar att isolera dem i främmande länder. Förutom sjuksköterskor och annan vårdpersonal är bland annat byggjobbare och sjömän i hela världen i hög grad från Filippinerna. På kryssningsfartyget Diamond Princess, som är känt för att ha varit den första lyxkryssaren som drabbades av coronaviruset och som fick ligga i karantän i Yokohama jobbade till exempel 500 filippiner.

Redan 2014, då folkmängden steg till 100 miljoner invånare, varnades det i Filippinerna för läkarbrist. Enligt Philippine Medical Association (PMA) fanns det 70 000 yrkesverksamma läkare i landet och det skulle redan då ha behövts 930 000 ytterligare läkare för att fylla behovet, enligt WHOS:s rekommendation om en läkare per 1 000 invånare. I Sverige har vi 4,2 läkare per 1 000 invånare och snittet i EU ligger på 3,6. En av orsakerna till att det fattas så många läkare i Filippinerna är att utbildade läkare tar högre avlönade arbeten utomlands. Och inte bara som läkare. Enligt PMA har så många som 10 000 filippinska läkare valt att arbeta som sjuksköterskor i andra länder för att de får högre lön där.

Covid-19 gör alltså så att flödet av remittenser avtar, vilket innebär ett allvarligt avbräck för den filippinska ekonomin. Men mängden sjukvårdspersonal som valt att arbeta utomlands gör också att det råder brist på både läkare och sjuksköterskor, samtidigt som den svåraste pandemin på 100 år sveper fram över världen. Bristen bäddar för en katastrof, som inte blir mindre allvarlig av att det dessutom råder brist på skyddsutrustning för sjukvårdspersonalen, där liksom i Sverige.

Filippinerna är egentligen inte något extremt land i vår globaliserade värld. Det är långt ifrån det enda landet vars ekonomi i hög grad är beroende av remittenser. I absoluta tal är det de väldiga länderna Indien och Kina som tar emot störst summor, följda av Mexiko och med Filippinerna först på fjärde plats. Proportionellt sett ligger små stater som Tonga, Haiti och Nepal i topp. I Tonga, med drygt 100 000 invånare, står remittenserna för 38,5 procent av BNP. För de väldigt stora länderna försvinner summorna i mängden, utom naturligtvis för just de familjer och landsändar som får del av remittenserna. För de små kan de vara helt avgörande. Totalt rörde det sig ifjol om 551 miljarder dollar, vilket innebar en ökning med 4,7 procent jämfört med året innan.

Till dessa officiella siffror, som bygger på flödena som registreras i världens banksystem, kommer informella överföringar och ren smuggling av kontanter. Hur mycket som överförs via vad som på arabiska kallas hawala är nog omöjligt att beräkna. Det är ett system som används såväl i arabiskspråkiga länder som i delar av Afrika och Sydasien. En indisk migrantarbetare i exempelvis Dubai kan gå till en särskild butik, som drivs av en landsman som ingår i systemet, och ge honom kontanter. Själv får han då en kod eller en sorts lösenord, varpå någon i hemlandet kan gå till en butik där, ange denna kod och få ut motsvarande summa. Systemet är rätt billigt och bygger på förtroende, som det är nödvändigt för alla aktörer att upprätthålla sinsemellan. Problemet är bara att det är oreglerat, utan insyn och att det även kunnat användas för överföringar till terroristgrupper. Liknande system, med andra namn, finns i såväl Latinamerika som Kina. Den somaliska gruppen i Sverige protesterade då svenska banker under 2019 stängde ner kontona för ett antal somaliska hawalabolag, på grund av de strängare lagar mot penningtvätt och terrorfinansiering som infördes 2017. Det enda alternativet för många av dem, vars familjer i Somalia är beroende av remittenserna, blir då att resa med stora summor i kontanter, vilket också är olagligt om det gäller summor större än 10 000 euro.

Vare sig remittenserna skickas lagligt med Western Union, eller någon av de andra firmor som erbjuder globala transaktioner av det slaget, eller informella och ibland till och med illegala hawalafirmor, så återstår den svåra frågan: Hjälper de? Jo, de hjälper naturligtvis individer att få ett bättre liv. Den som får pengar skickade till sig kan renovera sitt hus, köpa vitvaror eller till och med en bil, nya möbler, kläder, mer mat och prylar. Resurserna i landet ökar naturligtvis på detta sätt genom mottagarnas konsumtion, vilket borde kunna bidra till investeringar som leder till bättre ekonomi. Men att vissa kan konsumera mer innebär inte nödvändigtvis någon substantiell ekonomisk utveckling i ett land, om det de köper tillverkas på annat håll.

I en rapport från 2005 skriver forskarna Ralph Chami, Connel Fullenkamp och Samir Jahjah kritiskt om remittenser, som enligt dem snarare hämmar än stimulerar till utveckling. De beskriver drivkrafterna, schematiskt förenklat som altruism eller affärsöverenskommelse, bakom remittenser i allmänhet, med reservationen att olika kulturer, politiska eller religiösa förutsättningar och så vidare gör att situationen kan vara väldigt olikartad från land till land, och analyserar sedan hur remittenser kan påverka arbetsviljan i hemlandet. Den som får pengar som täcker dess behov har mindre skäl att själv arbeta, om pengarna ges utan villkor. Remittenserna tycks vanligtvis vara till för att skydda mottagarna från ekonomiska problem, inte för att de ska slippa att själva arbeta. Men redan detta kan ge incitament för att arbeta mindre, om man vet att familjemedlemmen som skickar pengar ändå kommer att täcka behoven.

Förutom att kravet eller förväntningarna på remittenser kan begränsa livet för en ekonomisk flykting i det nya landet, att den till exempel tvingas prioritera snabba, lätta pengar framför språkkunskaper eller utbildning, kan de alltså också bidra till minskad arbetsinsats hemmavid. Rätt få har nog styrkan att be dem där hemma att vänta några år, så de hinner plugga språk, kanske ta en examen, och lika svårt kan det vara att ställa villkor för de pengar man skickar hem. Det är ju också svårt för någon att neka sina äldre föräldrar pengar. Lever de med ens syskon, som kanske tar hand om föräldrarna, men som också kan dra nytta av situationen, blir det inte lättare.

Även för dem som lämnat egna barn hemma, och som kan gripas av längtan och dåligt samvete, kan det vara svårt att knyta några krav på exempelvis utbildning, arbete och liknande till resurserna. Men, återigen, dessa saker skiljer sig från land till land liksom från familj till familj. Det är viktigt att kunna diskutera svårigheterna öppet, utan att skuldbelägga dem som hamnar i omöjliga lägen. Problemen liknar dem som vidlåder alla typer av hjälp, stöd och bidrag, inklusive utvecklingssamarbeten.

Chami, Fullenkamp och Jahjah analyserar dessutom hur relationen ser ut mellan BNP per capita och remittenser i ett antal länder. De menar sig finna robust negativ korrelation mellan remittenser och ekonomisk tillväxt. De menar att effekten är lite svår att förstå, men att den troligen hänger samman både med de mottagande individernas lägre motivation att själva arbeta och med att ländernas ledare räknar dem som en stabil inkomst för nationen. Men diskussionen om hur förhållandena verkligen ser ut fortsätter. Hur långt de ekonomiska migranterna måste flytta kan exempelvis också påverka utvecklingen, som inom EU, där det också finns möjligheter till regelbundna besök i hemlandet. Emellertid tycks det långtifrån säkert att de länder som folk utvandrar ifrån även inom EU gynnas av att deras bäst utbildade och företagsammaste ungdomar väljer att söka jobb i Tyskland, Frankrike eller Sverige, hellre än att utveckla sina egna länder efter förmåga.

Men ska det vara den enskilde medborgarens ansvar att bidra till sitt hemlands utveckling? Är det inte vars och ens rätt att söka sin egen lycka som är det viktiga? Om bara den potentialen släpps fri så blir alla rikare tillsammans, i längden åtminstone? Kanske det. Men det krävs nog något mer för att den visionen ska bli verklighet. Först när länder blir så attraktiva att leva i att man bara flyttar från dem för att man vill, inte för att man måste, och då även de fattigare länderna jorden runt lyckas ta tillvara sina invånares potential, och göra undersåtar till fullvärdiga medborgare, blir världen en vettigare plats. Exilio no es libertad. Och den hårda sanningen är att varje land, varje folk, enbart kan fixa det själv.

Utvandringen av utbildade och begåvade människor från fattigare till rikare länder kallas ibland för brain drain, som om hjärnorna rinner iväg. Liksom vad gäller remittenser finns det även kring detta en omfattande diskussion och betydande variationer från land till land. De som anser att denna typ av migration är av godo, inte bara för oss som får ta emot hjärnorna, utan även för länderna de lämnar, menar att den samlade kunskapen ökar. Influenser som förbättrar undervisning, ökar den generella kunskapsnivån och underlättar för demokratiseringsprocesser, stimuleras av att personer från inte bara fattiga, utan inte sällan även korrupta länder eller sådana där regelrätt förtryck råder, kan leva i väst, USA, Frankrike eller Sverige, lära sig hur man gör samhället gott för alla, och återföra kunskapen till hemlandet. I en del fall kan det säkert fungera så. Exempelvis den iranska diasporan har relativt hög utbildning och lär vara beredd på att ta hand om Iran den dag mullornas regim faller. I andra fall finns risken för att inflytandet går åt motsatt håll, och nostalgin inför hemlandet, glömskan av umbäranden och förtryck och romantisering av minnet leder till att man börjar leta fel i det nya landet och fördelar med det gamla, inklusive dess förtryckande strukturer. När enklaver blir så stora att seder och bruk kan upprätthållas även i exilen och man kan leva helt på sitt gamla hemspråk, får nyheter från hemlandet och inte behöver befatta sig med det nya hemlandets folk mer än via myndigheter och möjligen på arbetsplatsen, är det svårt att se hur det ska kunna bidra till demokratisering i det gamla landet. Att politiskt aktiva oppositionella ger sig av kan dessutom i sig göra så att auktoritära regimer får lättare att hantera sina undersåtar. Återigen, detta är omfattande och komplicerade förhållanden, med stora variationer från land till land och världsdel till världsdel. Att utflöde av begåvning, utbildning och engagemang skulle vara bra för fattiga länder generellt är dock uppenbart orimligt.

Den första resa Barack Obama gjorde 2016, efter att ha avslutat sin tid som president, gick till Afrika. Där höll han bland annat ett viktigt tal i Johannesburg, i samband med firandet av att det gått 100 år sedan Nelson Mandela föddes.

I detta tal uppmanade han unga afrikaner att stanna i Afrika, för det är där de behövs och där de kan göra verklig skillnad. Han sade att ”om vi har afrikanska ledare, regeringar och institutioner som bygger en plattform för framgång och möjligheter, då kommer talanger i ökande grad att vilja stanna. När du väl nått en brytpunkt, kommer du inte bara att stoppa brain drain, utan den kommer att vända.” Han talade om afrikaner som jämbördiga, ansvariga människor med ett ansvar för sin egen kontinent och sina egna länder. Naturligtvis gjorde han inte detta för att han, som själv är son till en kenyanskfödd och USA-utbildad ekonom, ville begränsa deras personliga frihet, eller för att han är rasistisk eller någon av de andra slentrianförklaringarna som kanske kunde vändas mot någon annan som sagt samma sak. Nej, han gjorde det för att han förstår vikten av global utveckling. Han konstaterade att koncentrationen av begåvning följer koncentrationen av rikedom, vare sig det är i Singapore eller Dubai, att denna måste balanseras på något sätt och att om Afrika ska utvecklas så krävs det att afrikanska begåvningar arbetar för Afrikas väl.

Migration är en omfattande fråga, som inte kan inskränkas till att handla om bara vårt ansvar. Att betrakta den som en ren vinst för Sverige, eller väst i stort, kan verka lockande, kanske rentav som den korrekta antirasistiska positionen. Men för den som försöker se problematiken, med de möjligheter den också medför, ur ett verkligt globalt perspektiv, blir det uppenbart att förhållandena är mycket mer komplicerade än vad de kan verka. Först i en värld där ingen behöver fly, vare sig av politiska eller ekonomiska orsaker, går det att föreställa sig en på allvar hållbar framtid. Men att tro att den ska byggas av nord och väst för syd, i-länder för u-länder, eller vilka ord som nu anses bäst att använda, är orimligt. Om det är ”bra för oss” att högutbildade, eller lågutbildade och företagsamma, flyttar hit, är det ganska lätt att inse att det även är ”bra för dem” om de flyttar dit, eller faktiskt stannar. Hur maximerar vi den globala nyttan? Eller lyckan för den delen. Är det säkert att den är summan av alla individers fria val? Kanske det. Men då måste det också skapas förutsättningar för alla som inte vill migrera att slippa göra det. Först då kommer också de som verkligen vill migrera att kunna göra det i full frihet.

Det finns en svepande föreställning enligt vilken vi i nord och väst har ett övergripande ansvar för världens tillstånd. Men tänk om den inställningen inte är omtänksam, utan paternalistisk och en del av problemet i världen. Utvecklingen måste spridas, men den kan bara göra det genom att var och en faktiskt tar ansvar för sitt eget land, sin egen region. Demokrati är inget som kan bombas fram, det lärde vi oss under början av 1900-talet. Men den kan tydligen inte heller stimuleras fram genom så gott som förbehållslös hjälp till kleptokratiska regimer, eller genom flyktingmottagning och remittenser. Vi måste i Sverige och Europa se om vårt hus.

Det kommer att ta flera år för oss att komma igen efter den pågående pandemin, och viljan till exempelvis flyktingmottagning lär vara mycket begränsad framöver, nära noll för ekonomiska migranter. En del av förutsättningarna för att vi i Sverige ska lyckas med vår egen återhämtning är ett fungerande samarbete inom EU. Och en förutsättning för detta i sin tur är en bättre fungerande värld. Jag tror inte alls att en sådan är lätt att bygga. Stimulans och hjälp bör väl kompletteras med olika former av sanktioner. Vi måste också göra vårt för att stoppa förtryck, korruption och terrorism, både våldsamma extremistgruppers och auktoritära regimers. Men vi måste inse att det enda riktigt hållbara sättet, den enda möjligheten att det kan lyckas, är att var och en börjar ta ansvar för sin del av världen. Det är jobbigt, tidsödande, kan drabba enskilda på sätt som uppfattas som orättvisa, men det är den enda vägen framåt.

Mest lästa just nu

1) Rationalitetens rötter i religion av Torbjörn Elensky

2) Jihad mot etablissemanget av Karin Henriksson

3) Denna svåra insikt av Bengt Ohlsson

4) Skäl för pessimism av Blanche Sande

5) Kapplöpning på stället av Ulla Gudmundson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En värld av igår av Richard Swartz

2) Biologin står i vägen av Bo Rothstein

3) Man älskar den gamle skurken av Lars Lönnroth

4) Allt är inte kommunikation av Alfred Sjödin

5) En dag bland livets alla dagar av Henrik Nilsson

NR 4 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...