VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Slutspel

Av Helena Granström

Hur ska mänsklighetens historia tecknas? Sett till de senaste årens bokutgivning tycks frågan ha vunnit ny aktualitet.

I olika verk som David Christians Berättelsen om allt, Sean Carrolls The Big Picture och Yuval Noah Hararis Sapiens placeras människan i ett större sammanhang som binder hennes egen födelse samman med kosmos egen; en berättelse som börjar med big bang och slutar med oss själva.

Men vad är det då egentligen för en historia som skrivs? Är det mänsklighetens framgångssaga – eller dess dödsruna? Hos strängteoretikern och författaren Brian Greene måste svaret sägas vara något däremellan; eller snarare bådadera på en gång. Vad Greene målar upp för oss i sin nyutkomna Until the End of Time är bilden av ett universum som rör sig mot ett obönhörligt slut, ett världsallt med ett livsförlopp lika ändligt som den enskilda människans, om än i oändligt mycket större skala. Men det som präglar hans berättelse är inte sorg, utan istället djup förundran över allt som är.

Historien om människans uppkomst blir, när den betraktas i ett snävare perspektiv, något som alltför ofta slår över i den välkända berättelsen om evolutionen som en linjär process med människan själv som slutpunkt – om än en slutpunkt som genom sina nuvarande destruktiva praktiker hotar att omintetgöra mycket av det som naturen hittills har frambringat.

Att det inte sker hos Greene har en enkel orsak, nämligen att hans kosmologiska perspektiv får mänskligheten och i synnerhet den bräckliga civilisation vi idag bebor att framstå som just vad de är: ett flyktigt ögonblick i ett enormt, inför vårt öde likgiltigt och fullständigt storartat förlopp. Vi må leva i antropocen, en tidsperiod då knappt någonting på vår jord lämnats orört av mänsklig verksamhet, men faktum kvarstår: i jämförelse med universums historia, är också människan en blinkning.

Samtliga Greenes tidigare böcker – däribland storsäljaren The Elegant Universe – utmärker sig genom sin kombination av precision och pedagogisk medvetenhet; verk med den sällsynta kvaliteten att vara stimulerande för såväl en skolad läsare som en intresserad lekman. Och trots att han i och med denna nya bok stundtals rör sig ganska långt ifrån sitt eget specialområde lyckas han med en likartad bedrift: att diskutera frågor som relationen mellan medvetande och materia, livets uppkomst, kreativitetens och berättandets evolutionära värde och kosmos slutgiltiga öde, utan att det blir vare sig alltför tekniskt eller flackt.

Greenes kanske främsta styrka är i denna bok hans känsla för det komplexa och ständigt pågående samspelet mellan subjektivt och objektivt: inre erfarenhet är, som författaren uttrycker det, trots allt den enda sorts erfarenhet vi har tillgång till. Vetenskapen må söka den objektiva sanningen, men hur mycket dess metoder än syftar till att göra kunskapssökandet oberoende av mänsklig subjektivitet, förblir den subjektiva upplevelsen vårt enda sätt att möta verkligheten överhuvudtaget.

Det innebär också att de skilda berättelser som människan formulerar om sig själv och sin omvärld inte tar ut varandra, utan att de helt enkelt bidrar på olika sätt till vår bild av verkligheten. För att förstå människan och hennes plats i världen räcker det inte att förstå den fysik som beskriver henne; man måste också förstå psykologi, biologi, sociologi, mytologi och religion. Mening skapas inte på en enda nivå, utan på många nivåer samtidigt. Men är då inte allting ändå i grunden fysik? I viss mening, jovisst. Men det innebär inte att det står i fysikvetenskapens makt att göra allting begripligt. Människan, betonar Greene mer än en gång, är visserligen bara ”en säck med partiklar” – och detta gäller, i den mån de två på ett meningsfullt sätt är möjliga att skilja åt, i lika hög grad hennes tänkande som hennes kropp. Men specifikationen av fysikaliska fakta om hennes beståndsdelar sprider ”bara monokromt ljus över de rikt färgade berättelserna om hur vi människor navigerar i tankens, perceptionens och känslornas komplexa terräng”.

Det är genom detta i bästa mening humanistiska dubbelseende som Greene låter oss beskåda såväl universums stundande värmedöd som språkets och kulturens födelse; det är med dess hjälp som han närmar sig såväl medvetandet som den fria viljan.

Och vad allt detta innebär är förstås att han inte bara vänder denna blick utåt, utan också gång på gång riktar den mot sig själv; för är det något som står tydligt genom författarens vidsträckta exposé över universums många förunderliga skeenden, är det att förundran enbart står att finna hos ett levande subjekt med förmågan att uppleva och tolka sin omvärld.

Och är det, skriver Greene, inte just i denna förmåga – tillsammans med förmågan att omsätta sina upplevelser, sinnesstämningar och överväganden i handling – som vi finner den verkliga innebörden av mänsklig frihet, oberoende av det faktum att såväl människan som allting annat är underordnad naturlagarnas verkan. Frågan om den fria viljans vara eller icke vara förlorar därmed något av sin relevans: Människan är tveklöst fri i den bemärkelsen att hon kan interagera med sin omvärld, rubba och låta sig rubbas av den. Även om min existens är möjlig att reducera till en samling partiklar styrda av i grunden deterministiska lagar, är det ingenting annat än just denna samling partiklar jag syftar på när jag säger ordet jag: mina reaktioner, tankar och känslor är kanske inte fria i någon bemärkelse som placerar dem över den materiella världens begränsningar, men det förändrar inte det faktum att deras beteende är mitt beteende, att de – jag – uppträder på ett sätt som är unikt för den jag är.

Until the End of Time är till stor del en levande och initierad summering av forskningsläget inom ett flertal discipliner, snarare än ett försök att leverera några slutgiltiga svar: Vi kan tänka oss språkförmågan som inskriven på förhand i den mänskliga arvsmassan, eller som en slumpartad förlängning av gester, ljudande och annan ordlös kommunikation. Medvetandet: en illusion, eller det högst verkliga resultatet av tillräckligt komplext samspel mellan beståndsdelar av själlös materia. Eller, som någon har föreslagit: resultatet av en ännu okänd fysikalisk mekanism som finns latent redan på partikelnivå, men som manifesterar sig tydligt först som ett emergent fenomen. Vi kan förstå konst och musik som evolutionärt produktiva sätt att signalera fortplantningsvärde eller skapa sociala band – eller lika gärna som den mänskliga kulturens parasiterande på nedärvda evolutionära system: en direkt stimulans av belöningssystemen som inte tar vägen över överlevnadsvärdet.

Greenes evolutionärt präglade läsning av den mänskliga kulturen är överhuvudtaget intressant, i synnerhet när han erbjuder sina egna reflektioner över materialet. Ett exempel är hans diskussion av religionens roll i såväl samhällets som den enskilda människans liv. Kanske kan vi, skriver Greene, förstå religionen på samma sätt som vi förstår de metaforer som verkar i språket; uttryck som när de först inlemmas i språket skapar en suggestiv och poetisk förhöjning – en tung position, en djuplodande tanke, ett soligt humör – men som när detta väl har skett förlorar sin poetiska funktion och i någon mening börjar läsas bokstavligt. En sak bör vi minnas, menar författaren, nämligen att religionerna är gamla. Det som en gång var ett raster genom vilket människan upplevde verkligheten – omsättningen i myt av ett öppet, mångtydigt och lyhört sätt att betrakta världen – kom så småningom att bli sin egen verklighet; en verklighet som vi envisas med att mäta mot den fysiska världen, istället för att låta den ena berika den andra. Huruvida en predisposition för religiöst tänkande utgör en grundläggande del av människans biologiska konstitution är, skriver Greene, intressant, men säger egentligen ingenting alls om existensen av en gud. Det naturliga urvalet har inte sorterat fram hjärnor som ger oss hundraprocentigt korrekta övertygelser, utan hjärnor vars övertygelser och föreställningar är funktionella.

Och är det någon funktion som religion och myt har fyllt genom mänsklighetens historia är det väl just att utgöra ett skydd mot en av de mest avgörande produkterna av våra evolutionärt avancerade hjärnor, nämligen det egna dödsmedvetandet. Hur lever man sitt liv med vetskapen om att det är dömt att ta slut; att varje kvinna föder, för att använda Samuel Becketts drastiska bild, grensle över en grav? Ett sätt är förstås att negera eller tränga bort denna belägenhet, genom att forma en föreställning om ett evigt liv bortom detta; ett annat är att försöka vinna symbolisk odödlighet som kompensation för sitt eget förestående slut. Människan kan, med kreativitetens hjälp, föda nya ting till världen som kan överleva henne själv: Hon önskar den sanna evigheten för egen del, men troligen är konstens evighet den enda hon någonsin kommer att få.

Och kanske inte ens den: Som Greenes vittfamnande text gör tydligt väntar ett oundvikligt slut inte bara mänskligheten, inte bara jorden och solsystemet, inte bara det biologiska livet, inte ens bara sammanhållna strukturer som stjärnor och planeter, utan till sist också möjligheten till något skeende alls, någon informationsbearbetning, någonting överhuvudtaget. Allt kommer, i en obegripligt avlägsen framtid, att stillna. Hur vi ska förstå de existentiella konsekvenserna av detta är inte alldeles klart: i jämförelse med den avgrund av tid som skiljer oss från detta scenario kommer solen att slockna om ett ögonblick. Kanske är det trots allt vetskapen om det egna livets ändlighet som förblir den avgörande förutsättningen för vår existens, tillsammans med föreställningen om att världen, inom de tidsrymder som på något direkt sätt är gripbara för det mänskliga sinnet, kommer att bestå efter vår död. Och detta, skulle jag säga, är en för mänskliga syften fullt tillräcklig evighet: Den som utgörs av våra barns liv, och deras barns, och deras barns i sin tur. Jag vill tro att Greenes omsorgsfullt och kunnigt framskrivna förundran över världen ska bidra till vår vilja att kämpa för den.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

5) Se om ditt eget hus av Torbjörn Elensky

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En global spelare av Subhash Agrawal

2) Med jaget som huvudperson av Josefin Holmström

3) Till vilket pris som helst? av Eva Forslund

4) Jihad mot etablissemanget av Karin Henriksson

5) Win-win med gin! av Martin Lagerholm

NR 4 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...