Man ska vara utpräglat sadistiskt lagd för att njuta av att skriva ner en bok. Att berömma är betydligt roligare. Läsaren kan också med förlov undra vad vitsen är med att ägna skrivtid och sidutrymme åt ett verk som inte är läsvärt. Ibland kan det dock vara på sin plats. Inte bara som konsumentupplysning utan också för att ämnet som behandlas känns så viktigt att det motiverar reflexion, även i de fall man önskat att det hade tacklats med större djup i tanken, stringens i analysen och elegans i den språkliga gestaltningen.

Det är av det skälet som jag inte ger upp sedan jag gått i klinch med The Narrow Corridor, en tegelsten av den typ som amerikanska akademiker gärna producerar och inte tycks ha svårt att få publicerade. Författarna till boken är mycket riktigt två amerikanska ekonomer, Daron Acemoglu och James A Robinson. De har tidigare tillsammans publicerat en bok, Why Nations Fail, som jag inte har läst men som av allt att döma behandlar samma tema som den nu aktuella. Trots deras fackmässiga bakgrund är frågan som upptar dem inte i första hand ekonomisk utan politisk-filosofisk. Det rör sig i själva verket om en klassiker som sysselsatt tänkare i årtusenden: vilka är förutsättningarna för att människor ska kunna leva ett gott liv, i frihet och trygghet, i ett samhälle som varken präglas av anarki och kaos eller av en förkvävande överhet?

Tesen som Acemoglu och Robinson driver, och som gett namn åt boken, är att friheten uppstår och lever i utrymmet, korridoren, mellan statsmakten och civilsamhället. Utrymmet är inte statiskt utan dynamiskt. Det befinner sig ständigt under korstryck. Det måste hävdas på nytt i varje historisk situation.

En stark stat och starka offentliga institutioner är nödvändiga, menar Acemoglu och Robinson, både för att skydda medborgarna från fysiskt våld, påtryckningar och tvång från andra och för att leverera de tjänster som krävs för att friheten inte ska bli en realitet för ett fåtal och ett abstrakt begrepp för majoriteten, utan kunna förverkligas på bred samhällelig front. The Narrow Corridor skriver med andra ord in sig i den kritiska debatt om den oreglerade marknadens baksidor som har börjat föras i takt med att allt fler belägg kommit om drastisk ökad ekonomisk ojämlikhet, parallellt med framväxten av socialnativistiska rörelser i allt fler länder.

Men staten har ett Janusansikte, påpekar författarna: den bär alltid inom sig fröet till förtryck. Engagerade och aktiva medborgare, som organiserar sig, deltar i politiken, protesterar när så behövs och – när så är möjligt – röstar bort överheten, krävs som motvikt. Friheten uppstår, skriver författarna, genom den så kallade ”röda drottning-effekten”, en metafor hämtad från Alice i Underlandet. Drottningen och Alice springer ikapp, men loppet visar sig vara en kapplöpning på stället: de slutar på samma ställe som de börjar. Vad som avses är förstås att stat och civilsamhälle ska balansera varandra, vara lika starka. Men en metafor vars innebörd är att ingenting förändras är förstås inte helt lyckad i en framställning där tron på mänskliga framsteg ändå ligger som en undertext. Överhuvudtaget hör koketteriet med bilder, metaforer och krystade skämt som förvirrar snarare än tydliggör till det som väcker irritation vid läsningen.

Metaforen för statsmakten är Leviatan, som bekant titeln på den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes klassiska verk (lånad från Jobs bok i Bibeln). Hobbes skildrar den despotiska statsmakten, obehaglig men nödvändig för att hindra människor från att göra slut på varandra. Mot Hobbes ställer Acemoglu och Robinson dennes samtida och landsman John Locke, den liberala individualismens främsta apostel. Locke kan sägas vara portalfiguren för moderniteten, synen på individen som subjekt och inte enbart undersåte.

Lockes udd är riktad mot den absoluta furstemakt som Hobbes betraktade som ett nödvändigt ont. Men dualismen mellan dem båda känns inte tillräcklig som idémässigt kraftfält för en bok vars ambition är att granska frihetens villkor i sin fulla komplexitet, friheten som ett spektrum snarare än något absolut. Lockes frihet är väsentligen den som hans sentida filosofkollega Isaiah Berlin kallade negativ frihet, frihet från. Men det är uppenbart att Acemoglus och Robinsons ansats, med dess betoning av den engagerade medborgarens ansvar, också kräver en diskussion om det Berlin kallade positiv frihet, frihet till.

Det är Hegels och Marx frihetsbegrepp, föremål för förödande kritik av Karl Popper i hans klassiska Det öppna samhället och dess fiender. Acemoglu och Robinson vill bland annat undersöka sambandet mellan frihet och ekonomiskt välstånd. Att mot den bakgrunden helt förbigå den liberala marknadsekonomins – och det allmänna bästas – apostel Adam Smith, som i Nationernas välstånd och det mindre kända verket Teori om de moraliska känslorna ägnat mer tankekraft än någon annan åt detta samband, är anmärkningsvärt.

Staten kan vara despotisk och förtryckande. Den kan också vara frånvarande och utlämna människor till våld och anarki. Mellan dessa ytterligheter ligger ett spektrum av möjligheter. Idealet är, skriver författarna, den ”tyglade statsmakten”, en effektiv stat som fyller uppgiften att skydda medborgarna men lämnar dem utrymme att fritt leva sitt liv.

Mot den analysmodellen finns det förstås föga att invända. Det rör sig ju i själva verket om ett resonemang som är så klassiskt att det, i händerna på mindre förfarna skribenter, löper risk att bli en kliché. Alexis de Tocqueville såg redan 1830 i studien Demokratin i Amerika faran att den formella en-person-en röst-demokratin atomiserar samhällen, att stabiliserande sociala nätverk vittrar ner så att folkväldet muterar till tyranni. Hannah Arendt skriver år 1951 i Totalitarismens ursprung att ”totalitära rörelser är massorganisering av söndrade och isolerade individer”. Både Tocqueville och Arendt lyfter fram den handlande, ansvarsfulla människan som nödvändig för att upprätthålla friheten.

Så självklart är inte frågan om frihetens villkor en kliché. Den tillhör mänsklighetens tidlösa, eviga följeslagare. Den måste ställas, och den ställs, gång på gång. Acemoglu och Robinson har den vittgående ambitionen att angripa den både tematiskt och historiskt. Hur har människor genom tiderna lyckats, eller misslyckats, att realisera friheten? Vad har konsekvenserna blivit av dessa strävanden? Detta måste, skriver författarna, undersökas systematiskt.

Problemet är att det är just det de inte gör. Något som The Narrow Corridor saknar är just systematik. Boken är ett sammelsurium, ett myller av anekdoter och historiska detaljer, ofta banala och utan förklaringsvärde för framställningen. Uttrycket ”inte se skogen för bara träd” mal som ett mantra i huvudet vid läsningen. Helhetsintrycket är spretigt, pratigt, osmält. Man längtar efter macheten, svingad av en god förlagsredaktör. Sprången mellan tidsepoker, kontinenter, sociala rörelser och enskilda namn är hisnande och är svåra att se annat än som helt godtyckliga.

Redan i förordet kastar sig Acemoglu och Robinson (på sju sidor!) frejdigt från dagens Damaskus via det 4 000-åriga Gilgamesheposet vidare till James Madison, en av de amerikanska grundlagsfäderna, för att till slut landa hos Emily Davidson, brittisk rösträttskvinna som 1913 trampades till döds i hästkapplöpningen Epsom Derby (jodå, läsaren delges nogsamt både namnet på den trampande hästen och dess kunglige ägare). Vad som saknas i myllret av detaljer är det som i naturvetenskapen kallas fasrum, phase space, en tydlig ram som fångar in berättelsen, ger den sammanhang och riktning.

”Atens och USA:s statsskick lyfts fram som historiens stora success stories, skinande exempel på hur en potentiellt despotisk statsmakt tyglats av aktiva medborgare.”

Finns det då inget mönster alls i boken? Jo, det finns det. Författarna skriver tydligt, förmodligen omedvetet, in sig i den amerikanska, man skulle också kunna säga västerländska, tradition som brukar kallas Den Stora Berättelsen. Det var den historiesyn som lärdes ut vid amerikanska universitet med början efter första världskriget. Syftet var att förklara för amerikanska ungdomar, inte minst unga pojkar som återvände från Europas slagfält, det värdemässiga kitt som senare kom att kallas den ”transatlantiska länken”. Det var en historiesyn som kritiker, med början på 1960-talet, skulle likna vid en tuvhoppning mellan så kallade ”magiska ögonblick” i historien, framför allt den anglosaxiska, från antikens Aten via Magna Carta, den ”ärorika revolutionen”, USA:s självständighet och konstitution och slaveriets upphävande, med slutpunkt i det moderna liberala USA.

Harvardfilosofen Kwame Anthony Appiah, med rötter i Ghana, skriver i Financial Times: ”from the late Middle Ages until now, people have thought of the best in the culture of Greece and Rome as a civilisational inheritance, passed on like a precious golden nugget, dug out of the earth by the Greeks…”. Den indiske Nobelpristagaren Amartya Sen har påpekat att arvet från den atenska demokratin i första vändan fortplantade sig österut snarare än västerut, till stadsstater i Asien snarare än till det germanska Europa.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Mycket riktigt görs i The Narrow Corridor en direktkoppling mellan Atens stora statsmän Solon och Kleisthenes och de amerikanska grundlagsfäderna. Atens och USA:s statsskick lyfts fram som historiens stora success stories, klart skinande exempel på hur en potentiellt despotisk statsmakt tyglats av aktiva medborgare (den amerikanska säkerhetssektorn pekas dock ut som en del av staten som undandragit sig samhällelig kontroll). Anmärkningsvärt, men symptomatiskt för den historiesyn Acemoglu och Robinson representerar, är att franska revolutionen och dess verkningshistoria så gott som helt lyser med sin frånvaro. Mot den tyglade och effektiva statsmakten i Europa och USA ställs ett Afrika som beskrivs som politiskt efterblivet.

Överhuvudtaget är det svårt att läsa The Narrow Corridor utan att gripas av misstanken att författarna har rätt ytliga kunskaper om den värld de beskriver. Självklart är det omöjligt att skriva en bok med ambitionen att famna hela världshistorien utan att misstag görs på enskilda punkter. Men att, för att nämna ett av många tänkbara exempel, avfärda Indien som ett land som sitter fast i underutveckling enbart på grund av kastsystemet, är närmast genant i sin nyanslöshet. De interreligiösa spänningarna mellan hinduer och muslimer, som sedan självständigheten 1947 återkommande har lett till kriser för den indiska nationen (senast som en följd av premiärminister Modis kontroversiella medborgarskapslag), nämns inte med ett ord. Berättelsen ger intryck av prokrustesbädd – en komplex verklighet ska tillvarje pris klämmas in i en förenklad analysmodell.

Som helhet ger boken ett nattståndet intryck. En rad historiskt formativa ögonblick i vår tid – 1960-talets avkolonisering, omvälvningarna i Europa 1989–91, 1990-talets Balkankrig, terrorattackerna mot USA 2001, krigen i Irak och Afghanistan, framväxten av socialnativism (det vill säga: nativism med en välfärdsaspekt) och extremnationalism – med relevans för ämnet finns knappast med. Praktiskt taget ingenting sägs om den internationella miljön – institutioner som EU och FN, halvformella strukturer som G 7 och G 20, det globala finanssystemet – till vilken dagens stater måste förhålla sig. Anmärkningsvärt är också att klimatrörelsen, förmodligen vår tids största gräsrotsrörelse, transnationell men med krav riktade mot de nationella regeringarna, inte nämns med ett ord.

Så glöm den här boken. Att en ny Stor berättelse om frihet och tvång håller på att växa fram i coronapandemins spår blir allt tydligare. Idéernas kamp rasar nu, om statens roll kontra den personliga friheten och om nationalism kontra gränsöverskridande solidaritet. Är det despotiska Kina, som initialt mörkade utbrottet i Wuhan men sedan med drakoniska åtgärder tycks ha fått grepp om det, skurk eller hjälte? Inte heller USA tog inledningsvis coronahotet på allvar. Får historikern Yuval Harari rätt när han varnar för att polisiär övervakning och extremt ingripande åtgärder mot medborgarna (som smittspårningsappar) kan bli bestående? Blir det stater som Sydkorea, Taiwan, Singapore, demokratier men färgade av konfuciansk auktoritetstro, som, med coronafacit i hand, kommer att framstå som idealexempel på en ”tyglad statsmakt” snarare än det gamla Europa (för att inte tala om Trumps USA)?

Lita på att det skrivs så datortangenterna glöder out there. Bokfloden kommer. I avvaktan på den kan du läsa Nathan Shachars text ”När skammen försvann” i Axess 9/2019, om 50-årsminnet av jordreformen i Peru, ett lysande exempel på samspel mellan civilsamhälle och stat som förändrade ett land för alltid. Och så kan du ju, som alltid, läsa klassikerna.