VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Win-win med gin!

Av Martin Lagerholm

Jag njuter av att stå i köket. Dofterna, smakerna, den taktila stimulansen i mötet med råvarorna. Matlagningskonsten som en sinnlig kontrast till skrivandet och abstraktionerna, och sannolikt det närmaste en hobby eller ett hantverk jag någonsin kommer att hamna.

Gastronomin har avgjort också haft en positiv inverkan på jämlikheten i hemmet, och allt borde vara frid och fröjd. Men det är något som gnager. Är det mina två icke förhandlingsbara villkor för att alls närma mig ett kök – en radio och en liten drink under själva tillagningen, företrädesvis en gin och tonic – som utgör den egentliga tillfredsställelsen? Är kokkonsten i själva verket bara en förevändning för muskelavslappnande välbehag och en aldrig så lätt berusning till tonerna av jazz, opera och chansoner?

Det finns bara ett sätt att bringa klarhet i detta: att följa en god väns ännu godare råd att omväxlande bara dricka tonicen, med is och lime, utan gin. Och, jo, det funkar utmärkt, smakar i stort detsamma, om än utan the tipsiness, det lätt lummiga.

Bara tonicen, alltså. ”Som så ofta vad gäller ingredienser som antas vara essentiellt brittiska, ligger ursprunget till tonic water långt bort: på Andernas östra sluttningar, på Indiens och Indonesiens plantager och i Europas spainrättningar.” Det låter som en brittisk variant av SAS omtalade reklamfilm, den där om att ”ingenting är skandinaviskt”. Men så är Kim Walkers och Mark Nesbitts oemotståndliga bok Just the Tonic inte heller skriven som ett lovkväde om den brittiska kulturens förträfflighet, såhär post-brexit. Båda författarna är till vardags verksamma som forskare vid Royal Botanic Gardens, Kew, den berömda botaniska trädgården och forskningsanstalten strax utanför London. Walker är medicinhistoriker, med studiet av medicinalväxter som specialitet, medan botanikern Nesbitt titulerar sig curator för trädgårdsanläggningens Economic Botany Collection. Deras respektive akademiska meritföreckning skvallrar om aktningsvärda sakkunskaper och vetenskaplig omsorg. Men mellan pärmarna på denna elegant formgivna och lika rikligt som tjusigt illustrerade A Natural History of Tonic Water, som undertiteln lyder, döljer sig till på köpet en stilistiskt tilltalande och populärvetenskapligt fängslande historia om den uppskattade beska drycken, och i synnerhet om dess mest utmärkande ingrediens, det mytomspunna kininet.

Den egna arbetsplatsens vitt omspännande arkiv och naturaliesamlingar har utgjort ett tacksamt faktaunderlag för författarparet, det gäller inte minst de 1 000 packar med 100–250 år gamla kinabarksstycken som finns i anläggningens ägo, och som tjänat som utgångspunkt för deras forskning om kininet.

Till båtnad för alla oss tonicfantaster, som inte minst undrat hur i hela friden det är möjligt att just kinin och gin – två rejält kärva komponenter – gifter sig så fint med varandra, citerar man i boken bland annat den amerikanske kemiprofessorn Matthew Hartings, som inte blir det vetenskapligt ackurata svaret skyldig. Kortfattat handlar det om att kininet, som är en alkaloid, har samma ringstrukturer som molekylerna i enbären (som man ju smaksätter ginen med), och att de av den anledningen attraheras av varandra och i kombination bildar en ”smak som är större är summan av dess delar”.

Hemligheten bakom den ikoniska drinken tycks alltså vara att de två ämnenas respektive kemiska egenskaper förstärker smakintrycket av varandra. Win-win med gin! Vissa avsteg från den egna boktiteln ”Just the Tonic” tillåter man sig alltså, och bjuder heller inte bara in ginen i historien om tonicen, utan avslutar rentav volymen med en rad läskande drinkrecept (med eller utan alkohol).

Men man börjar från grunden, eller rättare sagt från stammen, i den viktiga medicinalväxten kinaträdet (Cinchona) ur vars bark man utvinner kininet. Och eftersom ämnet har antimalariska egenskaper, blir berättelsen om den uppfriskande tonicen samtidigt ett stycke medicinhistoria i egen rätt och en rekapitulation av den europeiska kolonialhistorien, från spanska koloniseringen av Mellan- och Sydamerika för 500 år sedan till det brittiska imperiets fall. De sydamerikanska indianerna hade länge använt kinabarken till att behandla diverse sjukdomar, men just malarian existerade ursprungligen inte på kontinenten, utan kom först dit med de afrikanska slavarna under 1500- och 1600-talen.

I den första av bokens tre huvudavdelningar, The Tree Behind the Tonic, tas läsaren så med på en historisk resa från en tid då kininet ännu var det enda kända botemedlet mot malaria. Kolonialväldena begav sig därför till Sydamerika och Anderna för att helt sonika stjäla plantor och frön från kinaträd, och forsla över dem till sina kolonier där i synnerhet britterna och holländarna anlade storskaliga plantager, framför allt i Indien och på Ceylon (Storbritannien) och på Java (Nederländerna). Här utvann man så mycket kinin som möjligt för medicinsk behandling av i huvudsak sina kolonialämbetsmän och soldater, till slut absolut nödvändiga åtgärder för att imperierna skulle kunna vidmakthålla hegemonin i sina afrikanska och asiatiska besittningar. Här bör tilläggas att malaria långt in på 1800-talet inte bara var en tropisk sjukdom, utan också härjade i Europa, ända upp till våra breddgrader.

Malarian är en parasitsjukdom som sprids av malariamyggor och som historiskt sett, enligt vissa beräkningar som gjorts, kan ha varit så fatal att upp till hälften av alla människor som någonsin levt har dött av den, vilket förklarar varför kolonialmakterna för halvtannat århundrade sedan tog problemet på så stort allvar. Den amerikanske historikern Daniel Headrick har rentav kallat kinaträdet ett ”imperiets verktyg”, jämte helt avgörande skapelser som ångfartyg och eldvapen. Tropiska sjukdomar generellt utgjorde alltså ett enormt bekymmer för de europeiska kolonisatörerna, och deras ovana vid det extrema klimatets utmaningar och vid de tills nu okända sjukdomarna som drabbade dem under expeditioner, gjorde att dödstalen steg katastrofalt.

Malarian är för övrigt fortfarande mycket utbredd i världens tropiska områden, främst i Afrika. Uppskattningsvis en halv miljon människor dör varje år av sjukdomen, och motsvarande siffra för antalet smittade årligen är 200-250 miljoner. Här kan parantetiskt tilläggas att ett flertal av världens ledande producenter av såväl tonic water som gin än idag, och som ett erkännande av kininets medicinhistoriska betydelse, donerar en del av sina vinster till malariaforskningen.

Bokens andra del, The Cultural History of Tonic Water, är mindre dramatisk men lika medryckande läsning. Här handlar det bland annat om den gradvisa utvecklingen av mineralvattnet, från välgörande brunnsdrickning vid 1700-talets populära brunnsorter, via den engelske filosofen, pastorn och kemisten Joseph Priestleys första framställning av kolsyrat vatten på 1760-talet (uppenbarligen var den jämngamle svenske kemisten Torbern Bergman först med upptäckten av detsamma), och till en viss Jacob Schweppe, tysk urmakare och silversmed (!), som 1783 var först med att patentera metoden.

Därefter gick det relativt snabbt med sodavattnets uppsving, från kärkommen hälsofrämjare till oumbärligt groggvirke. Men innan den legendariska G&T uppfanns – det första skriftliga belägget på kininsmaksatt sodavatten stod att läsa i Bristol Mercury 1835 – blandade de brittiska soldaterna istället sin tonic water med cognac, whisky eller rom. Först 30 år senare dök den första publicerade referensen till drinken gin-och-tonic upp i anglo-indiska Oriental Sporting Magazine. Ungefär vid samma tidpunkt startade Schweppes sin industriella produktion av Indian tonic water, och har varit branschledande sedan dess.

Under bokens självkorrigerande rubrik Not Just the Tonic, volymens tredje och sista del, berättar författarna om gin-och-tonicens uppgång, fall (från 1970-talet till millennieskiftet) och åter uppgång under senare decennier. De låter sig också uppslukas av de många muntligt traderade legenderna om var och när den allra första G&T:en egentligen avnjöts. Glatt refereras dessa i samma stund som de avfärdas som rövarhistorier. Hur som helst hade de medicinska skälen att dricka kinindrycken vid det här laget ersatts med den rena njutningen av en uppfriskande drink i den tropiska hettan.

Men visst skall man ta det lugnt med spriten, vare sig man är stationerad på en indisk kolonistation eller dväljs i ett svenskt kök. På tal om det kan man ju undra hur många drinkar som den gode Hugh Wilkinson, författare till den 1883 utkomna reseskildringen Sunny Lands and High Sees. A Voyage in the S. S. Ceylon, fått i sig när han lyriskt beskriver sina frekventa intag av välsmakande ”tin-gonics”.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

5) Se om ditt eget hus av Torbjörn Elensky

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

2) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) När allt avstannar av Annika Borg

5) Låt staten träda fram och retirera av PJ Anders Linder

NR 4 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...