VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Uppvaknandets tid

Av Nina Solomin

Vi har påmints om att människan inte är alltings mått. Det har varit en skakande men också ovärderlig erfarenhet.

Vi hade en storslagen och sedan länge uttänkt plan som nu, äntligen, i sommar skulle genomföras. Okej, det var kanske mer jag som hade den. Min äkta hälft var ljummet inställd – men övertalningsbar. För första gången var barnen tillräckligt stora för att kunna följa med på resan. Den jag hade drömt om sedan vi blev en familj för ett och ett halvt decennium sedan.

Men tji. Våren 2020 visade sig bli den tidpunkt då vi påmindes om att människan spår – och Gud rår. Det blir med andra ord aldrig som man tänkt sig. Det visste vi ju alla redan, rent teoretiskt, men för den som har tillbringat hela sitt liv i en ofattbart lyckosam tidsålder av antibiotika, liberalism, globalisering samt västerländsk demokrati, är det lätt att glömma att människan inte alltid är on top of it all. Begränsningar och hinder har för den hyggligt driftiga, som icke haft oturen att drabbas av sjukdom, inte varit mer begränsande än att det gått att tjata sig förbi, fixa och trixa, ställa sig i kö eller hitta ett lika trevligt alternativ. Går inte flygen till Lombok? Då kanske Vietnam kan vara aktuellt? Eller Mallorca? Nä. Flygen går nämligen inte alls. Och vi får inte ens lämna Stockholmsregionen i sommar.

”Kommer vi att minnas pandemin? Vad vi gjorde?” frågar sig Nicklas Berild Lundblad i sin essä. Det kan han hoppa upp och sätta sig på att vi kommer. Särskilt dessa första chockartade månader, då världen ställts på ända och vi ägnat all vår kraft åt att anpassa oss, hitta nya lösningar och nya mentaliteter. För de flesta av oss svenskar är det här en radikal omställning.

För en del är det förvisso inte nytt, eftersom de varit med förr. Ta min 84-åriga mor. Vid tre års ålder flydde hon med sina föräldrar från Warszawa och överlevde andra världskriget i en gudsförgäten håla vid Uralbergen, samtidigt som resten av släkten slaktades av nazister. Hon har så länge jag kan minnas levt i beredskap för det isolerade undantagstillstånd som hon nu iakttar med stor strikthet. Ständigt har hon hamstrat mat och utgått ifrån det värsta.

Murphys law – lagen om att när något kan gå fel, så kommer det också att göra det – serverades till frukost under hela min uppväxt. För en person som min mor, som alltid sett katastrofen lura runt hörnet, är vad som nu händer i världen helt i sin ordning. Det är bara att skruva upp konservburkarna och med upphöjt lugn sätta sig till rätta framför teven.

Men om vi återgår till oss som inte haft katastrofen vare sig som empirisk erfarenhet eller som ett förväntat grundtillstånd. På vilket sätt kommer denna vår att bli ihågkommen? Med risk för att låta pretentiös, hoppas och tror jag att det blir som en tid av uppvaknande. Så många värdefulla lärdomar kan tas tillvara, när vi utformar och förvaltar våra samhällen post-corona.

En av de mest uppenbara insikterna är förstås den om behovet av defensiv design i samhället. Precis som maskiner kan konstrueras idiotsäkert, för att minimera misstag eller felanvändning, kan också samhället utformas så att vi minskar risk och skador. Ett annat fint gammalt ord för det här är som bekant krisberedskap.

Uppenbara saker att notera och lära sig av är att EU-samarbetet havererade när det blåste hårt; gränserna stängdes; var och en blev genast sig själv närmast. Vi fick också bekräftat vad vi redan visste, att Kina är King. För att bara nämna några observationer. Vi behöver alltså en tillräcklig grad av självförsörjning av livsmedel, läkemedel och kemikalier för att rena vatten. Vi behöver också ett hyggligt bra försvar, militärt och civilt. Dessutom behöver vi en långsiktig strategi för att ovan nämnda områden aldrig ska komma att prioriteras bort igen.

Det här har tänkts och sagts i flera år. Men kanske kan det bli lite mindre prat och lite mer verkstad nu. Jag ser fram emot den präktiga utredning som kan tillsättas när pandemin är över, en rejäl kommission, och jag tänker på alla kloka slutsatser och rekommendationer den har möjlighet att ta fram, till gagn för våra barn och barnbarn.

Det gör mig, mitt i alltihop, tillitsfull inför framtiden.

En viktig och närmast omstörtande insikt att ta hänsyn till för utredningen är den om det demokratiska systemets skörhet – eller med vilken lätthet vi kan avskaffa grundläggande rättigheter. När en pandemi av det slag vi nu ser kan få västerländska stater att sätta sina medborgare i husarrest, tillämpa undantagstillstånd eller försöka göra det enklare att runda riksdagen, är det nästan något av en aha-upplevelse. Det är så här det skulle kunna gå till om en demokratiskt vald regering ville genomföra en kupp. Allt som behövs är ett verkligt eller fabricerat yttre hot, och vips, är den frihet vi tar så för givet, inte lika given längre.

Plötsligt är det helt rimligt att medborgarna övervakas digitalt och begränsas i sin rörelsefrihet, liksom att demonstrationsrätten går upp i rök. Även äganderätten kan i den ekonomiska kollapsen komma att ligga pyrt till. Personligen tycker jag att den psykologiska och känslomässiga erfarenheten av att se detta hända, även om Sverige är det minst auktoritära exemplet, är på samma gång ovärderlig och obehaglig.

Därmed inte sagt att det är fel att skydda samhället mot pandemin. Tvärtom. Det är därför allt är så förbannat komplicerat.

En annan sak som coronakommissionen bör kika närmare på är skolan. Tentativa rapporter tyder på att eleverna, också de som är svagast, har lättare att koncentrera sig hemma med distansundervisning än i klassrummet. Jag har själv på nära håll sett en tonåring sitta koncentrerat framför datorn och arbeta stenhårt mellan 9 och 15.30 dag efter dag.

Tänk om ett högklassigt undervisningsmaterial togs fram centralt, för alla elever i Sverige, och att det via digitala kanaler var kärnan i undervisningen, medan klassläraren fick rollen som ett extra stöd? Kanske skulle det höja kvaliteten på undervisningen för många elever. Tyvärr, får man väl tillägga, eftersom det i så fall kan ses som ett underbetyg för den grundskola vi har idag.

Kanhända kommer vi att minnas den här våren som en första kaotisk fas av krisen. Vi kan också komma att minnas den som en jungfrulig och aningslös tid, då vi ännu inte fullt ut anade konsekvenserna av pandemin och dess effekter på världsläget och ekonomin.

Just nu pausar vi det offentliga samtalet om samhällsproblem som var i fokus före pandemin. Men gängkriminalitet, droghandel eller en växande segregation försvinner inte. Förhoppningsvis leder den här krisen till att vi vaknar till och konstruktivt jagar lösningar på fler utmaningar än virus. Människan är inte on top of it all. Det är en värdefull insikt som torde leda till ödmjukhet, men också till febril aktivitet.

Nina Solomin är journalist och författare.

Mest lästa just nu

1) "En perfekt storm" av Magnus Ranstorp

2) Världsförbättrare av Henrik Jönsson

3) Klassamhällets försvarare av Håkan Lindgren

4) "Indifferent elitokrati" av Mats Bergstrand

5) Tronpretendenter av Elisabeth Braw

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...