När jag för några år sedan reste med ett colombianskt inrikesflyg spelade skärmen på stolsryggen framför mig upp en reklamfilm från den statliga turistmyndigheten. Den visade bilder av färgsprakande fågelarter i Amazonas och snorkeldykare som simmade i det kristallklara vattnet utanför ön San Andrés. Ett virvlande salsagolv i Cali följdes av en solnedgång över Cartagenas stadsmurar. Till slut visades den slogan som man valt att sälja landets attraktioner med: Colombia, realismo mágico.

Från nyskapande litterär strömning till officiellt marknadsföringsknep – många år har onekligen förflutit sedan den latinamerikanska magiska realismens glansdagar. På våra breddgrader ser nog en hel del läsare numera med viss skepsis på dess estetiska verkningsmedel, som från början var omtumlande men senare kunde uppfattas som en aning utslitna och artificiella. Men under några decennier i mitten av 1900-talet satte ändå en rad författare med Gabriel García Márquez i spetsen Latinamerika på den litterära världskartan och åtnjöt stor popularitet på olika håll i världen. Därtill utövade de ett ansenligt inflytande på en rad olika författare, inte minst från Afrika och Asien.

Den colombianska litteraturen är alltjämt vital, men senare generationers prosaister har för länge sedan avlägsnat sig ifrån den magiska realismen. Inte sällan har deras fiktion blivit mindre lokalt förankrad, i takt med att den skildrade verkligheten har urbaniserats och globaliserats. Landets i mina ögon främsta samtida romanförfattare Juan Gabriel Vásquez (född 1973) tar sig dock an Colombias både äldre och nyare historia med en ambitionsnivå som faktiskt leder tankarna till ”boomens” dagar – fast med helt andra medel och inspirationskällor.

”Lina Wolffs nyöversättning låter den myllrande släkten Buendía vandra rakt in i vår tid med förnyad livfullhet och detaljskärpa.”

Attraktionskraften hos den magiska realismens mest kända verk – Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet – tycks hursomhelst vara obruten. Utgivningen på förlaget Sudamericana i Buenos Aires 1967 skakade genast om litteraturen i hela Latinamerika. Sedan dess har berättelsen om släkten Buendías olika generationer i den fiktiva byn Macondo uppvisat en närmast radioaktiv förmåga att utsöndra ständigt nya bilder och tolkningar. Den mexikanske författaren Carlos Fuentes – generationskollega till García Márquez – har rent av kallat denna roman för en latinamerikansk Don Quijote.

I vår del av världen har man aldrig riktigt förstått de journalistiska dimensionerna i Gabriel García Márquez författarskap. Han lade inte bara grunden för sitt berättande på tidningsredaktionerna i Barranquilla och Bogotá – bakom fantastiken fanns egentligen också en mycket nykter och saklig arbetsmetod, snarare än förryckta drömvisioner. Många av gestalterna i hans stora roman inspirerades av verkliga personer, inte minst i byn Aracataca där den blivande författaren bodde i sina morföräldrars hus under delar av sin uppväxt. Den realistiska prosans verktyg räckte emellertid inte till för att fånga den märkvärdiga verkligheten i norra Colombia under García Márquez tidiga år. Romanen har därför gett upphov till en sorts dubbel igenkänningseffekt som fortfarande håller i sig – på olika håll i Latinamerika har jag talat med människor som säger sig känna igen sina egna släktingar i någon av alla romangestalterna. Samtidigt som adjektivet macondiano på sina håll kommit att beteckna något förunderligt eller osannolikt – men inte desto mindre högst verkligt.

Hundra år av ensamhet tecknar Macondos uppgång och fall, från bananexportens guldålder till den syndaflodsliknande orkan som till slut utplånar samhället. När patriarken José Arcadio Buendía grundar byn är allting så nytt att många föremål ännu saknar namn. Det finns från början inte ens någon kyrkogård i Macondo – av det enkla skälet att det ännu inte finns några döda. I detta drag av skapelsemyt finns också fröet till läsningar som överskrider igenkänningseffekterna och bildar betydelseskikt av mer symboliska slag. I sina uppmärksamma omläsningar av romanen var Carlos Fuentes en av dem som såg såväl den colombianska som den latinamerikanska historien återspeglas i romanens struktur. I sådana metaforiska läsningar betonade den mexikanske författaren inte minst spänningen mellan utopin och historien i Latinamerika.

Gabriel García Márquez belönades välförtjänt med Nobelpriset i litteratur 1982. Ett drygt decennium tidigare hade han introducerats i bokform på svenska genom Karin Alins översättning av Hundra år av ensamhet (1970). Ett halvt sekel senare har en av vår egen tids svenska författare och översättare tagit sig an Macondos säregna universum i en nyöversättning som nu har kommit ut på Wahlström & Widstrand. Lina Wolffs senaste egna roman Köttets tid (2019) för visserligen snarare tankarna till den chilenske författaren Roberto Bolaños realistiska men halsbrytande prosakonst än till den magiska realismens domäner. Men i en scen finns ändå en blinkning till Gabriel García Márquez, i vilken en av Wolffs romangestalter drar sig till minnes den passage i Hundra år av ensamhet där det regnar gula blommor i Macondo.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Visst har föregångaren Alin på sina ställen funnit bättre lösningar. Men på det hela taget flyter García Márquez prosa ändå ledigare i Wolffs språkdräkt. Alins formuleringar lägger sig emellanåt något för nära det spanska originalets konstruktioner, medan Wolff skickligt stöper om och dessutom rättar till en del skevheter som fanns i den första översättningen. Redan tidigt under läsningen hajar jag dock till inför justeringen av Alins ”zigenarna” till ”romaniföljet”. Den skönlitterära översättaren är förvisso ingen arkeolog med uppgift att damma av gamla artefakter. Ändå skorrar ordvalet i mina öron och låter mer som svensk myndighetsprosa än som en mustig colombiansk roman från 1900-talets mitt. För även om García Márquez beskrivningar av ”los gitanos” är färgstarka är de knappast fördomsfulla. Wolff behåller klokt nog det gamla uttrycket i dialogerna. Frågan kvarstår: Bör översättarens lojalitet främst riktas mot originalets ursprungliga intentioner eller mot sin egen tids språkideologiska krav? Det är ingen lätt avvägning. Men den läsare som söker välstädade och korrekt inredda rum i fiktionen gör nog klokast i att överhuvudtaget undvika Hundra år av ensamhet – som innefattar allt från barnäktenskap till zoologiska bordeller.

Detta är emellertid bara en randanmärkning. För även om Karin Alins översättning kompetent ledsagat ständigt nya generationer av svenska läsare till denna avkrok i det karibiska Colombia, måste det ändå sägas: Lina Wolffs nyöversättning låter den myllrande släkten Buendía vandra rakt in i vår tid med förnyad livfullhet och detaljskärpa. När jag vänder blad kan jag nästan höra vindens sus i bananplantagen, nästan känna lukten av jäst sockerrörssaft stiga upp från sidorna. Det är en fröjd att åter stifta bekantskap med detta rika persongalleri, där varje läsare finner sina egna närstående. Från den legendariskt vackra Remedios, som lyfter från marken och svävar upp i himlen en dag när hon viker lakan i trädgården. Till den ensamma änkan Rebeca som rör sig som en vålnad i det dunkla huset, med hjärtat förvandlat till aska. Vad mer kan läsaren önska sig?

Personligen håller jag en del av novellerna allra högst i Gabriel García Márquez författarskap. Få saker skänker sådan litterär glädje som att försjunka i berättelser som ”Världens vackraste drunknade människa” eller ”Baltazars märkvärdiga eftermiddag”. Novellerna har tidigare givits ut på svenska i spridda samlingar genom åren, men är sedan länge endast anträffbara på antikvariat. Den gamle colombianske mästarens samlade berättelser i en enda maffig volym med nyöversättningar signerade Lina Wolff – en sådan läsfest står högt upp på min önskelista.