VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Läsning under karantänen

Av Josefin Holmström

Albert Camus Pesten har åter blivit aktuell. I grunden är det en ganska tröstlös Berättelse.

Jag vet inte hur det har varit för er, men för mig har karantänbelägenheten föranlett både ökad reflektion och mer läsande. När man inte längre reser, umgås eller går på stan blir det onekligen extra timmar över. Boccaccios Decamerone (cirka 1353) utspelar sig i en liknande situation: en grupp män och kvinnor väntar ut pesten i en villa på den italienska landsbygden och fördriver tiden med att berätta historier för varandra. Idag är detta berättande i stor utsträckning utbytt mot Netflixtittande, men det är inte i tv-serier vi finner de bästa beskrivningarna av vad vi nu går igenom – det är i litteraturen.

Mitt första, föga uppmuntrande möte med pestlitteraturen skedde på ett bibliotek. Jag var kanske tio, elva år och hade fått tag på en bok med Edgar Allan Poes skräckhistorier. Röda dödens mask (1842) var samlingens huvudnummer. Det lät otäckt, så jag bläddrade fram.

Handlingen är som följer: en samling förmögna människor har samlats till bal i ett stort slott. Utanför murarna härjas landet av en dödlig farsot. Balens värd är prins Prospero, som låtit utsmycka sju rum på de mest fantasifulla vis för att underhålla sina gäster. De gör allt för att glömma vad som pågår i städerna runtomkring, men när klockan slår tolv uppenbarar sig en figur utklädd till Röda döden. Prinsen blir vansinnigt arg och attackerar honom – varpå han faller död ner. När gästerna svärmar kring figuren ser de hur hans gestalt liksom löses upp framför dem, och de börjar alla blöda och dör på fläcken. Pesten har nått även dem. Poes novell är kort och enkel, handlingen förutsägbar och gotiskt självklar. Har den en sensmoral är det att högmod går före fall – de rika tror att de kan fly pesten, men det är förstås omöjligt.

Epidemilitteraturen behandlar alltid moraliska frågor, ytterst undersöker den människans natur. Så är även fallet med ett av de mest kända exemplen, Albert Camus Pesten (1947), som nyligen återvänt till topplistorna. Här angriper pesten helt oväntat Oran, en solig och sorglös algerisk kuststad. I en tidig scen står huvudpersonen doktor Rieux vid sitt fönster och tittar ut. Det är en varm, vacker vårdag. Han vet att pesten har kommit till staden, men han kan inte riktigt acceptera det – inte när livet pågår precis som vanligt och människorna skrattar och umgås på kaféerna. Vad som följer är som en spegel att hålla upp mot det liv vi nu lever med covid-19: förnekandet, förvirringen, den motvilliga acceptansen, utmattningen men också beslutsamheten.

Pesten anses ibland vara ett slags allegori över andra världskriget och den tyska ockupationen. Och både kriget och epidemin framkallar ju samma känsla av fångenskap och ofrivillighet, av skräck och kontrollförlust – men om de för något positivt med sig är det den solidaritet. Orans invånare förstår snart att de måste ta ansvar för att skydda andra människor. ”Pesten är för stark”, säger någon uppgivet, men får till svar: ”Det får vi se […] när vi har prövat allt.”

I Camus universum finns inga orsaker till lidandet och ingen gudomlig rättvisa – men ändå människor som försöker definiera vem som är ett helgon och som söker det goda av anledningar de egentligen inte lyckas förklara på något särskilt övertygande vis.

Stadens invånare bildar sanitetsgrupper och för egen statistik: kanske tjänar det något till, kanske inte, men det är på något sätt viktigt för deras själar. Camus är noga med att helgonstatusen inte är något att eftersträva, och att hoppet till slut står till människan – hans berömda slutsats är att ”det i människorna finns fler saker att beundra än saker att förakta”.

Pesten utjämnar, likt döden, skillnader: ”Nu fanns det inte längre några individuella öden, det fanns en kollektiv historia, nämligen pesten, och känslor som delades av alla.” Samtidigt finns en allvarlig grundton i de scener av återseendets glädje som Camus beskriver när smittan äntligen avtagit och Oran öppnas upp igen: stadens invånare umgås under några timmar över alla gränser, förbrödrade av sin tid i dödens närhet, men morgondagen står för dörren med ”det egentliga livet [...] med sina regler och hämningar”. Under pandemin föreställer vi oss gärna att allting kommer att förändras och att vi omöjligen kan återgå till livet som det var. Men minnet är kort och viljan att glömma enorm.

Och det är just denna insikt som för mig gör Pesten till en ganska tröstlös berättelse, trots dess förlåtande, inkännande och ofta rörande beskrivning av de pestdrabbade Oranborna (och i förlängningen kanske också av oss). Om livet alltid fortsätter, liksom av egen kraft, och ingen högre lag finns – ja, vad är lidandet då värt? I Pestens sista scen vandrar en ensam, utmattad doktor Rieux genom sin jublande hemstad, lättad över epidemins slut men också väl medveten om att den bara är en delseger: han vet nämligen ”något som denna folkmassa inte visste och som man kan läsa om i böcker: att pestens bacill aldrig dör och aldrig försvinner, att den kan slumra i årtionden i möbler och tyg, att den tålmodigt väntar i rum, källare, koffertar, näsdukar och pappershögar, och att den dagen kanske kommer då pesten till människornas olycka och belärande åter väcker sina råttor och skickar ut dem att dö i en lycklig stad”. Etik, ansvar och stoiskt lugn i all ära – men var finns hoppet?

Mest lästa just nu

1) Sovjets mack i Sverige av Blanche Sande

2) Ok, boomer av Jonas Elvander

3) Estlands parallella historier av Gustaf Lewander

4) Kommendanten i Auschwitz av Erik Hedling

5) Delade meningar av Bengt G Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Mat som religion av Adam Cwejman

2) Vindens sus i bananplantagen av Henrik Nilsson

3) Söndagsskola för vuxna av Martina Björk

4) Delade meningar av Bengt G Nilsson

5) Ett storverk är fullbordat av Karin Svanborg-Sjövall

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...