VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2020

Den svenska näktergalen

Av Johan Stenström

Under 1800-talet fanns det två svenska operasångerskor som gjorde internationell karriär. Vart de än kom möttes de av applådåskor, stående ovationer och rop om bisseringar. Den första var Jenny Lind, den andra Christina Nilsson.

De representerar två traditioner inom operakonsten; medan den sångstil som var Christina Nilssons fortfarande består har Jenny Linds kommit ur mode och fallit i glömska.

I Ingela Tägils Näktergalen. En biografi över Jenny Lind får vi följa hennes remarkabla bana från födelsen i Stockholms fattigkvarter 1820 och elevtiden på Kungliga Teatern. Hennes enastående operakarriär inleddes på allvar våren 1838 när hon sjöng Agathe i Webers Friskytten. Stockholmspubliken jublade och pressen var positiv. Innan året var slut hade hon framträtt i titelrollen i Euryanthe av samme tonsättare, samt i Paminas roll i Mozarts Trollflöjten. Ännu inte tjugo år gammal utnämndes hon 1840 till hovsångerska. I maj samma år sjöng hon för första gången titelrollen i Lucia di Lammermoor, ett parti präglat av hög tessitura (tonhöjd) och svindlande kolaratur. För Jenny Lind passade Donizettis ekvilibristiska tonmåleri fantastiskt bra.

Efter tio månaders sångstudier för Manuel García i Paris återvände hon till Stockholm. Första operan efter hemkomsten var Bellinis Norma, den titelroll med vilken hon hade tagit farväl av publiken innan hon for till Paris. Nu var hon bättre än någonsin tidigare.

I den franska huvudstaden hade hon provsjungit för tonsättaren Giacomo Meyerbeer. Han blev hennes introduktör till de internationella operascenerna. Debuten i Berlin skedde i december 1844 med Norma. Den kända och långa Casta Diva-scenen fick hon reprisera inför en hänförd och jublande publik. Efter säsongen i Berlin gav hon sig ut på en omfattande turné i Tyskland. Den avslutades i Hamburg med fyrverkerier, serenadsång och fackeltåg till hennes ära. Ännu en Berlinsejour följde under vintern 1845–46 och därefter vidtog gästspel vid operan i Wien. Mottagandet var bedövande. Efter ridåfallet ropades hon in 25 gånger. Ännu återstod London. Komplikationer ifråga om vilken impressario som hade rätten till hennes första säsong gjorde att debuten där drog ut på tiden. Men våren 1847 hälsade en publik på 3 000 personer henne med bifallsrop när hon gjorde entré på Italienska teatern.

Tempot hade under ett drygt decennium varit högt med instuderingar, operaföreställningar, konsertturnéer och resor. Allt detta var tröttande. Under flera år hade hon talat om att sluta som operasångerska. Den 10 maj 1848 medverkade hon för sista gången i en opera. Det skedde i London i Meyerbeers Robert av Normandie. Vid tjugoåtta års ålder, medan hon ännu var på topp, avslutade hon frivilligt sin operakarriär.

Vi vet inte hur Lind lät. Sångstämma och partitur – den musikaliska artefakten – finns kvar, men själva utförandet förflyktigades i samma stund som det exekverades. Vad som kvarstår utöver partituret är skriftliga källor: vittnesutsagor, sångpedagogiska texter samt kunskap om framförandepraxis.

Trots alla framgångar hade Jenny Lind röstproblem. Man förmodar att hennes stämband redan i ungdomen hade tagit skada och att hon hade drabbats av ärr eller knutor på stämbanden. Det innebar att hon i det lägre registret läckte luft vid tonbildningen. Det fanns kritiker som noterade denna defekt, medan andra fann den effektfull när den kontrasterades mot hennes övre register där hon ohämmat gjorde bruk av drillar och löpningar.

I Näktergalen får man följa den unga flickans komplicerade relation till föräldrarna, särskilt modern, som framställs som lynnig och egoistisk, och som insåg att dottern redan i tonåren var en god inkomstkälla. Trots konflikter och ett oharmoniskt förhållande kände sig Jenny Lind hela livet bunden till modern. Tägil betonar att sångerskan ärvt moderns egenskaper. Hon var envis, motsägelsefull och oberäknelig. Hon hade dessutom en förtärande scenskräck, trots sina oerhörda framgångar. Hennes fostersyster och ressällskap under de långa turnéerna, Louise Johansson, har vittnat om hennes svåra humörsvängningar.

Linds vankelmodiga inställning till kärleken får också sin belysning. Hon var förlovad med tenoren Julius Günther och beundrad av H C Andersen, som flera gånger förklarade henne sin kärlek. Hennes forne lärare A F Lindblad blev med tiden besatt av den 20 år yngre före detta eleven. Själv var hon djupt förälskad i Felix Mendelssohn och var utom sig av sorg när han dog. Det är kanske ingen tillfällighet att hon så småningom gifte sig med en elev till Mendelssohn, den nio år yngre Otto Goldschmidt. Som sextonåring hade han haft glädjen att lyssna till henne vid en konsert i Leipzig.

Med jämna mellanrum kommer det en biografi om Jenny Lind. Ofta reproducerar biografierna sig själva. Det mesta av materialet togs fram för länge sedan och något nytt har egentligen inte tillkommit. Ändå skiljer de sig åt. Tonvikter har förflyttats, nutida händelser har gjort att vissa fakta om det förflutna har fått en oväntad aktualitet, en annorlunda disposition har åstadkommit intresseväckande accentförskjutningar.

Ingela Tägil är skolad sångerska. För några år sedan disputerade hon i musikvetenskap på en doktorsavhandling om Lind. Bokens styrka ligger i att hon har kunnat tolka faktorer i sångerskans teknik som inte tidigare uppmärksammats i tillräcklig utsträckning. Vidare har hon nyttjat recensioner i internationella musiktidskrifter, något som äldre forskare inte har tagit tillräcklig hänsyn till. 1800-talets kritiker utvecklade ett mer analytiskt sätt att skriva om klingande materia jämfört med vad recensenterna förmår idag när det finns inspelningar att referera till. Ingela Tägils bok om Jenny Lind är en läsvärd biografi men samtidigt mycket mer än så. Hon har integrerat resultaten från avhandlingen och därmed fördjupat bilden av 1800-talets stora koloratursopran.

Boken är rikt illustrerad, men tyvärr saknas mestadels uppgifter om vem som har utfört de olika målningarna liksom var de har hämtats ifrån. Inte heller i referensavdelningen ”Bildkällor” finns dessa uppgifter med. Däremot anges namnet på den fotograf som har tagit bilden av den aktuella akvarellen eller oljemålningen!

Jenny Lind verkade i ett musikhistoriskt skifte. Bel canto-traditionen med tonsättare som Bellini, Donizetti och Rossini hade dominerat den första halvan av 1800-talet. Men nya musikideal vidtog. Orkestrarna blev större, röstträningen betonade styrka istället för snabbhet och höjd. Verdi och Wagner var företrädare för nya typer av operaestetik. Jenny Linds efterträdare som firad svensk operaartist, Christina Nilsson, var i takt med sin tid. Om Nilssons tolkning av hennes gamla paradroll Lucia skriver Lind, att hon är ”alldeles ur harmoni med såväl musiken som situationen”.

Sedan Lind hade slutat som operasångerska fortsatte hon att ge konserter. Bland annat genomförde hon en bejublad turné i Amerika, som dessutom ökade hennes förmögenhet avsevärt. 30 000 människor mötte upp när hennes fartyg anlöpte hamnen i New York. Hon sjöng i de flesta stora städer på östkusten och i Södern, mottogs av presidenten i Vita huset, åkte flodbåt längs Mississippi och fick se Niagarafallen. Överallt möttes hon av välkomnande människomassor. Hon konserterade till och med på Kuba där hon sammanträffade med Fredrika Bremer, som hon kände sedan Stockholmstiden men som hon inte hade träffat på många år.

Tillsammans med maken slog sig Lind ner i England. De fick tillsammans tre barn. Hon uppträdde alltmer sällan. Hennes sista framträdande skedde i oväntat sammanhang. Hon var på väg till sitt sommarställe när bäraren på stationen i Malvern kände igen den firade sångerskan och frågade om hon kunde tänka sig att sjunga vid den årliga välgörenhetskonserten i byn. Överrumplad av frågan svarade hon ja.

Efter ett liv som börjat i fattigdom och utsatthet dog hon ärad och förmögen den 2 november 1887.

Mest lästa just nu

1) Ok, boomer av Jonas Elvander

2) Fysiker är också människor av Daniel Helsing

3) Tyg och otyg av Katarina O'Nils Franke

4) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

5) Litteraturhatare av Maxim Grigoriev

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Jag blev så ensam av Per Brinkemo

2) Ok, boomer av Jonas Elvander

3) Migrationsfrågan av Thomas Gür

4) För många fingrar i nattvardskalken av Annika Borg

5) Förspillda år av Susanna Birgersson

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...