VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Delade meningar

Av Bengt G Nilsson

När palestinierna säger nej både till en delning av området och till staten Israel blir konflikten i Mellanöstern svårlöslig. Donald Trumps initiativ tillför inget nytt. Bengt G Nilsson söker och finner klargörande perspektiv.

Den svenske författaren och kulturpersonligheten Fredrik Böök begav sig 1925 till det brittiska mandatet Palestina, vilket resulterade i boken Resa till Jerusalem. Den utgör ett fascinerande vittnesmål om det då intensivt pågående sionistiska projektet som syftade till att skapa ett nationellt hem för det judiska folket, så som det hade formulerats i den brittiske utrikesministern Arthur Balfours epokgörande deklaration 1917.

”Hela landet sjuder som en bikupa”, skriver Böök. ”Det byggs järnvägar och landsvägar, på bergshöjder och slätter bivackera arabiska och judiska arbetarbataljoner. De sumpiga trakterna dikas ut, gummiträden skjuta raskt i höjden, malarian håller på att utrotas; brunnar borras, ödemarkerna bevattnas.”

I boken ägnar Böök ansenligt utrymme åt att penetrera frågan om judarnas rätt till landet, från många olika vinklar. Trots sin vilja till neutralitet lyser det igenom att han stöder sionismen och tycker att arabernas motstånd mot judarna inte bara är felaktigt, utan direkt kontraproduktivt. Dock inte utan att erkänna arabernas motvilja mot judisk dominans som i grunden rättfärdig. Böök underkänner sionisternas främsta paroll. Om den politiska sionismens mest kända banerförare skriver Böök:

”Theodor Herzl tycktes knappast någonsin ha varit på allvar medveten om att Palestina redan var ett bebott land, och under långa tider tänkte, talade och planerade zionisterna utifrån den tysta förutsättningen, att den arabiska befolkningen utgjorde en quantité néglieable. Ett av agitationens lösenord var följande: ’Giv åt folket, som icke har något land, landet som icke har något folk.’ Man kan lätt föreställa sig med vilka känslor de mer än 600 000 araberna i Palestina lyssnade till dylika utgjutelser. Det dröjde heller icke länge, förr än de funnit tillfälle att erinra både judar och kristna om sin existens.”

Efter första världskriget fick Storbritannien i uppdrag av Nationernas förbund, NF, att administrera delar av det kollapsade osmanska väldet, bland annat Palestina. Britterna fann snart att uppdraget spretade åt två olika håll. Dels hade de genom Balfourdeklarationen förbundit sig att i området möjliggöra upprättandet av ett judiskt nationellt hem, vilket sionisterna länge hade agiterat för. Dels var uppdraget från NF att också se till att skapa självstyrande institutioner genom vilka en autonom stat så småningom skulle kunna byggas. Hur gränserna för en sådan stat skulle dras var en öppen fråga. Under vilka förutsättningar den skulle skapas och hur den skulle styras var lika okänt. Den folkräkning som britterna genomförde 1922 gav vid handen att det område som benämndes Palestina hade en total befolkning på 757 182 individer, av vilka endast 83 794, alltså 11 procent, var judar. Den dominerande folkgruppen var araber och dessa motsatte sig med kraft att ett nationellt judiskt hem skulle upprättas där.

Britternas uppgift föreföll omöjlig. Om de skulle låta skapa ett självständigt Palestina utifrån de demografiska förutsättningarna, så skulle det tänkta judiska hemlandet förbli en sionistisk dröm, alltmer bleknande. Balfourdeklarationen ansågs dock bindande, så något radikalt måste göras. Lösningen kunde vara att dela området i en judisk och en arabisk del.

I januari i år blev världen påmind om att frågan om delning fortfarande är öppen och lika kontroversiell som någonsin. President Donald Trumps fredsplan där en karta presenterades som angav hur en palestinsk stat skulle kunna se ut möttes med skepsis av luttrade och tvivlande betraktare. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas var mer än skeptisk. ”Vi säger tusen gånger nej, nej och nej”, fastslog han med emfas.

Den brittiska historieforskaren Penny Sinanoglous bok Partitioning Palestine. British Policymaking at the End of Empire behandlar den komplicerade process som inleddes i och med Balfourdeklarationen och som pågick fram till 1948 då staten Israel föddes. En process som många betraktar som oavslutad eftersom de delningsförslag som presenterades aldrig blev verklighet, och eftersom arabsidan alltsedan Arthur Balfours dagar har sagt nej till delning.

Sinanoglou inleder sin bok med en genomgång av hur de olika grupperna med intressen i mandatet Palestina benämndes i officiella texter. Hon skriver att judarna av britterna betraktades som både en nationell och en religiös grupp vars intressen skulle hanteras av den officiella Jewish Agency. Resten av den palestinska befolkningen klassificerades bara som ”andra grupper” eller diverse folk vars religiösa intressen till fullo skulle garanteras. Det, menar Sinanoglou, blev ett system som favoriserade judarna. Hon skriver att britterna genom sitt sätt att benämna de olika folkgrupperna ”skapade ett ideologiskt och fysiskt utrymme för sionism, den judiska nationaliströrelsen, medan man samtidigt uteslöt alla omedelbara möjligheter för palestinsk arabisk politisk utveckling”.

En fråga som kunde uppfattas som ytterst marginell, men som visade sig ha en avsevärd sprängkraft, var den om hur de boende i landet skulle benämnas generellt. Begreppet ”palestinier” bedömdes inte vara en användbar term för araber i området, eftersom det i folkmun även inkluderade judar som bott där i hundratals år och kanske mer.

Genom att kalla de icke-judiska invånarna araber snarare än palestinska araber kopplades dessa samman med arabvärlden i stort. Det gav dem politiskt stöd från det hållet, men nackdelen var för deras vidkommande att sionisterna då kunde hävda att ”araberna” redan hade fått mer än tillräckligt av det gamla osmanska riket och borde vara nöjda med det. När britterna samtidigt valde att kalla judarna i Palestina för just ”judar” istället för ”palestinska judar”, så kopplade man samman dem med judar globalt och skapade därmed en tankemässig länk mellan judar och sionism som inte stämde med verkligheten. Kristna palestinska araber, å sin sida, kände sig tvingade att bedyra de palestinska muslimerna sin lojalitet av rädsla för att annars bli politiskt marginaliserade.

Det här kan framstå som hårklyverier, men det är det inte. Summan av allt detta var att begreppet ”palestinier” blev en diffus term utan vedertagen definition, vilket den forna israeliska premiärministern Golda Meir gav uttryck för i sitt berömda yttrande ”Det finns inga palestinier”. Hennes belackare ville tolka det som att hon ansåg att de nationalistiska palestinska kraven var helt ogiltiga. Det hon syftade på var att ”Palestina” före Israels tillblivelse 1948 av araber i allmänhet betraktades som en provins i södra Syrien.

Under den brittiska mandatperioden från första världskrigets slut fram till 1948 växte skillnaderna mellan araber och judar i området på ett markant sätt. Den judiska invandringen var omfattande och judarna utvecklade snabbt egna politiska strukturer och institutioner som exempelvis skuggregeringen Váad Leumi. Organisationen Jewish Agency fungerade som ett slags utrikesdepartement med ansvar för invandring och kontakt med de brittiska myndigheterna. Några motsvarande arabiska institutioner växte inte fram, förutom det muslimska högsta rådet som blev en strikt muslimsk angelägenhet och därmed exkluderade alla kristna araber.

Ledare för rådet blev den unge och tämligen oerfarne Haj Amin al-Husseini med titeln stormufti, tillsatt av britterna. Han skapade strax på eget initiativ ett arabiskt högsta råd som organiserade det motstånd mot britterna och judarna som ledde till en omfattande arabisk revolt 1936. Britterna utfärdade en arresteringsorder och Haj Amin al-Husseini flydde till Libanon. Därifrån tog han sig vidare till Nazi-Tyskland, där han blev en uppburen propagandist i Hitlers sold, en spännande historia som Sinanoglou besynnerligt nog underlåter att delge sina läsare.

Mellan 1922 och 1939 växte den judiska befolkningen i mandatet Palestina från 80 000 till 450 000. Med hjälp av utländska investerare, huvudsakligen judar, expanderade ekonomin i den judiska sektorn dubbelt så mycket som bland araberna. Skillnaderna mellan de två grupperna var slående inom de flesta områden. 90 procent av de judiska barnen gick i skola vid slutet av 1930-talet, jämfört med bara 27 procent av de arabiska. Britterna drog slutsatsen att det judiska civila samfundet i mandatet var avsevärt modernare och mer lämpat att styra sig självt än den arabiska motsvarigheten.

Sinanoglou skriver: ”Enligt många brittiska tjänstemän blev en delning av landområdet möjlig vid det sena 1920-talet, önskvärd vid mitten av 1930-talet, omöjlig i slutet av 1930-talet och synbarligen oundviklig vid mitten av 1940-talet […]”

Den faktor som kom in i bilden vid mitten av 1940-talet och gjorde tidigare beräkningar och resonemang ogiltiga var naturligtvis Förintelsen under andra världskriget.

Den landsomfattande arabiska revolt som bröt ut 1936 och som pågick med skiftande intensitet i flera år fick britterna att inse att krafttag måste tas för att lösa Palestinafrågan. Araberna krävde självständighet och ett stopp för judisk invandring och markuppköp. Britterna tillsatte då en kommission ledd av lord Peel för att kartlägga förhållandena i mandatet. Sinanoglou lyfter fram i vilken hög grad erfarenheterna av brittiskt kolonialstyre kom att prägla kommissionens tänkande och arbete. De invandrande judarna betraktades ofta som motsvarigheter till vita nybyggare i det brittiska imperiet, exempelvis de som etablerade kommersiella jordbruk i Kenya och Indien. Men judarna drevs av andra målsättningar än vita nybyggare generellt. Sionismen är en politisk rörelse med en utvecklad ideologi, det handlade inte bara om jakt på brukbar mark. En kolonialtjänsteman som ingick i Peelkommissionen skrev: ”Palestina skilde sig från alla andra länder som det brittiska imperiet handskades med. Mandatmakten i Palestina var unik. Landet var unikt: svårigheterna var unika.”

Sinanoglou skriver att idén om en delning av Palestina ändå präglades av föreställningen om att konflikten mellan araber och judar var analog med relationen mellan svarta afrikaner och nybyggare. Erfarenheter från så skilda håll som Kenya, Bengalen och Irland fick tjäna som exempel på hur den här sortens tvister kunde lösas. En av de tongivande i Peelkommissionen, professor Reginald Coupland, sade till Winston Churchill att han ansåg att Palestina påminde mycket om Irland på 1800-talet. ”Majoriteten av befolkningen förvägrades självstyre därför att en minoritet [protestanterna på Irland, min anm.] var i vägen. Arabnationalisterna kommer sannolikt att inse att de inte kan få det självstyre som Irak, Syrien, Transjordanien och Egypten har fått, endast av ett skäl, därför att det judiska nationalhemmet finns där.”

Den rapport på 400 sidor som Peelkommissionen efter åtta månaders arbete presenterade 1937 vann inte gehör hos vare sig arabnationalister eller sionister. Enligt förslaget skulle Palestina delas varvid en arabisk stat skulle skapas i öster och söder, ungefär den yta som utgörs av Västbanken och Negevöknen. Sionisterna skulle få bygga sin stat i Galileen med en utlöpare i form av en landremsa som skulle sträcka sig ner utmed Medelhavet och sluta cirka 30 kilometer söder om Tel Aviv.

Araberna sade blankt nej. De hade för övrigt bojkottat kommissionens arbete nästan helt. Sionisterna sade inte kategoriskt nej, utan ansåg att förslaget kunde ligga till grund för ytterligare förhandlingar.

Trots att delningsförslaget inte förverkligades då, mot slutet av 1930-talet, kan man ändå konstatera att det kom att få stort inflytande över de förslag som åren därefter skulle presenteras. Det som Sinanoglou också påpekar är att Peelkommissionen aldrig egentligen hade i uppdrag att ta fram en plan för delning. Uppdraget var att undersöka orsakerna till det arabiska upproret som startade 1936 och föreslå åtgärder för att skapa fred mellan judar och araber. När man fann att en sådan fred tycktes omöjlig att uppnå under dåvarande förhållanden kom delning upp som ett alternativ.

I december 1943, under pågående världskrig, presenterades en brittisk rapport där det fastslogs att en delning av mandatet Palestina var den bästa och sannolikt enda lösningen på Palestinaproblemet. Rapporten föreslog att en judisk stat skulle bildas och de arabiska områden som ingick i mandatet borde knytas ihop med Libanon och Transjordanien. Jerusalem föreslogs även här få en egen status. Churchill var nöjd och skrev till utrikesminister Anthony Eden att någon form av delning utgjorde den enda lösningen på Palestinaproblemet.

Arbete vidtog nu att med penna och linjal dra gränser som i görligaste mån skulle tillfredsställa både sionister och araber och dessutom säkerställa att det brittiska inflytandet i området bestod. Det sistnämnda var inte minst viktigt.

Under krigsåren hade frågan vuxit i intensitet och var inte längre bara en strikt brittisk angelägenhet. USA blandades in och Anglo-amerikanska undersökningskommittén bildades. Dess uppgift var primärt att hantera de sionistiska anspråken på judisk invandring i Palestina. USA ställde sig bakom kravet att 100 000 tillstånd för invandring genast skulle utfärdas och uttryckte också en önskan om att det brittiska mandatet skulle förlängas.

Samtidigt som stormakterna agerade för att skapa en lösning som skulle möjliggöra eget inflytande i regionen, utvecklades den hårdföra kampen på marken i Palestina. I juli 1946 sprängde den judiska terrorgruppen Irgun hotell King David i Jerusalem, där det brittiska mandatstyret hade sitt högkvarter. 91 personer av olika nationaliteter dödades och terrordådet blev en tydlig signal om att aktörerna på plats inte var villiga att låta sig behandlas som spelpjäser som kunde flyttas omkring av utländska makter. Det blev alltmer uppenbart att britterna inte kunde hantera sin uppgift och att det nybildade FN måste ta över.

Under sin generalsekreterare Trygve Lie lät FN tillskapa organisationens speciella kommitté för Palestina, UNSCOP, som skulle utveckla britternas delningsplan. Svårigheterna var monumentala på grund av sionisternas och arabernas totalt motsatta önskemål. Delningen av Indien 1947, som resulterade i omkring tio miljoner flyktingar och omfattande våld med många döda, blev en varning för UNSCOP. Likafullt framskred delningsplanerna och presenterades i slutet av augusti 1947. UNSCOP hade arbetat på liknande sätt som Peelkommissionen och med samma typ av svårigheter att hantera. Palestinska politiska ledare bojkottade arbetet medan sionisterna gjorde tvärtemot. Dessa arbetade fram en egen detaljerad plan utifrån FN-förslaget samtidigt som de bearbetade beslutsfattare och diplomater.

FN:s delningsplan fann stöd hos bland annat Sverige och gick ut på att Palestina skulle delas och att britterna omgående skulle släppa sitt grepp. UNSCOP föreslog inte att den nya arabisk-palestinska staten skulle länkas till Jordanien, vilket blev en besvikelse för både sionister och företrädare för det hashemitiska kungastyret i Jordanien. Dessa hade länge ruvat på en sådan plan tillsammans med britterna. En sammanslagning av en nybildad arabisk stat med Transjordanien skulle göra det möjligt för britterna att behålla ett geostrategiskt inflytande i området genom sitt nära samarbete med det jordanska kungahuset som betraktades som en allierad. Den jordanska krigsmakten stod under ledning av britten John Bagot Glubb, även kallad Glubb Pasha. Den högre officerskåren i landet dominerades av britter och när Israel attackerades 1948 leddes det jordanska anfallet av Glubb och dennes brittiska officerskamrater. Det är ett intressant faktum som har kommit lite i skymundan i historieskrivningen.

Från ett brittiskt perspektiv skulle en sammanslagning av ett arabiskt Palestina och Transjordanien också neutralisera den tidigare nämnde stormuftin Haj Amin al-Husseinis inflytande. UNSCOP:s delningsförslag satte alltså krokben för brittiska intressen i flera avseenden.

I september 1947 meddelade britterna att de ämnade lämna Palestina, som nu blev hela världens problem. Sinanoglou skriver att erfarenheterna från 1937 tydligt visade hur sionisterna och araberna skulle reagera på FN:s delningsplan. Eftersom araberna vägrade all medverkan fortgick planen utan dem. Sionistledarna å sin sida fortsatte sitt framgångsrika lobbyarbete och var noga med att påpeka att de såg FN-planen som en kompromiss snarare än som en seger.

Sinanoglou skriver att när FN satte samman en delningskommission så fick denna rekommendationen att ignorera kravet på en arabisk stat och istället fokusera på ”etablerandet av en judisk stat med en stark armé som skulle kunna övervaka landets arabiska minoritet, slå tillbaka ett utländskt arabiskt anfall och i praktiken kunna bli en kraft för att implementera delningsplanen”. Det var en kraftig avvikelse från de tidigare brittiska förslagen.

I november 1947 klubbade FN sin delningsplan. Krig bröt ut när Israel förklarade sig självständigt och de angränsande arabländerna gick till anfall i maj 1948. När vapenstillestånd deklarerades året därpå kunde det konstateras att den unga judiska staten hade expanderat väsentligt bortom alla de gränser som hade föreslagits under tidigare decennier.

Hela det område som skulle ha blivit en självständig palestinsk stat erövrades av Jordanien, Egypten och Israel. Någon egen status för Jerusalem förverkligades aldrig. John Bagot Glubb framstod som en brittisk-jordansk krigshjälte som hade lagt under sig hela det område som benämndes Västbanken.

I efterhand kan man se varför delningsplanerna misslyckades. Palestina var aldrig någon brittisk koloni, men behandlades ändå som en sådan. Sinanoglou skriver att alla de förslag som presenterades förutsatte en fortsatt brittisk närvaro i någon form, vilket var självklart för de kolonialadministratörer som ritade kartorna. Men tiden hade sprungit ifrån dem. Att framtvinga en territoriell och politisk ordning i ett främmande land var möjligt på 1800-talet, men vid mitten av 1900-talet lät det sig inte längre göras. Både Palestinaaraber och sionister såg sig som delägare i den politiska processen och vägrade bli överkörda. Till slut framstod dock de nejsägande araberna som de stora förlorarna, medan de mer pragmatiskt inriktade sionisterna blev vinnare.

Drygt 70 år har passerat sedan staten Israel bildades. Kartan har förändrats flera gånger under den perioden. Den största och viktigaste förändringen kom 1967, då Israel under sexdagarskriget erövrade Västbanken tillsammans med andra arabiska områden. Somliga trodde kanske att alla delningsidéer då hade nått vägs ände, men så blev det inte.

Direkt efter kriget presenterade Israel den så kallade Allonplanen, som gick ut på att hela Sinai, Gaza och 60 procent av Västbanken skulle återlämnas. Det möttes med vägran. Palestinierna har vid minst två tillfällen därefter blivit erbjudna lösningar som har handlat om att mer än 90 procent av Västbanken och hela Gaza skall ställas under palestinsk kontroll, men vägrat båda gångerna. 2005 lämnade Israel Gaza, det var ett unilateralt beslut som trots mångas hopp och önskan inte ledde till fred.

Sammantaget har sex separata fredsförslag presenterats under årens lopp, palestinierna har sagt nej till samtliga. President Trumps fredsplan är endast ett nedbantat och för palestinierna ännu mindre förmånligt förslag än de tidigare.

Den israeliska regeringen under premiärminister Benjamin Netanyahu har nu deklarerat sin avsikt att annektera delar av Västbanken i linje med president Trumps förslag. Förespråkarna anser att tidpunkten nu är optimal, i en tid då världen är upptagen med att bekämpa coronapandemin. Detta gör Sinanoglous bok oumbärlig för den som vill förstå bakgrunden.

Mest lästa just nu

1) Sovjets mack i Sverige av Blanche Sande

2) Ok, boomer av Jonas Elvander

3) Kommendanten i Auschwitz av Erik Hedling

4) Estlands parallella historier av Gustaf Lewander

5) Delade meningar av Bengt G Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Kommendanten i Auschwitz av Erik Hedling

2) Jag blev så ensam av Per Brinkemo

3) Ok, boomer av Jonas Elvander

4) Sovjets mack i Sverige av Blanche Sande

5) Migrationsfrågan av Thomas Gür

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...