VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Romantisk som staden han älskade

Av Ulrika Carlsson

Woody Allens film Manhattan inleds med huvudpersonen Isaac Davis voice-over. Med en karaktäristisk blandning av iver och ängslan prövar tv-komikern olika öppningsfraser till en roman som ska behandla förfallet bland samtidens värderingar.

Över svartvita bilder på stadslandskap och Gershwins ”Rhapsody in Blue” hör vi honom avfärda ett par–tre möjligheter: de är för cyniska, arga, mesiga eller mästrande. När han till slut hittar rätt är det för att han låter sig ge efter för det lyriska tonläge som är huvudpersonens eget. Han beskrivs inte längre utifrån utan inifrån, och med en dramatisk metafor: ”Han var lika tuff och romantisk som staden han älskade. Bakom hans svartbågade glasögon dolde sig ett kattdjurs lömska sexuella kraft. New York var och skulle alltid förbli hans stad.”

Åskådaren ges ett ironiskt avstånd till Davis patos, vi ler åt honom, men den komiska effekten förminskar honom inte. Den låter honom vara sig själv på ett sätt som en saklig formulering i mer, låt säga, ”sociologiska” termer inte skulle göra. I självbiografin Apropos of Nothing prövar Allen likt Davis ett par olika grepp i sitt försök att skriva sin livshistoria, men även när han hittar rätt lyckas han inte hålla fast tonläget särskilt länge. Han må spela någon version av sig själv i sina filmer, men självbiografin som form passar honom inte. Genom större delen av boken får man känslan att han egentligen inte hade någon lust att skriva den, och när han på slutet sammanfattar vad han försökt göra i boken, låter det som en elev som avslutar en skoluppsats.

Bokens titel avspeglar Allens ambivalenta förhållande till sitt eget kändisskap och skrivandet av själva biografin. Det har sagts att varje självbiografi berättar historien om sin egen tillkomst: hur författaren kom att bli en person av sådan betydelse att folk vill läsa hans självbiografi. Självbiografier skrivs alltså aldrig helt apropå ingenting. Men Allen tycker om att upprepa att han aldrig har gjort en storartad film, att han inte är en riktig konstnär och absolut ingen intellektuell. Han är bara en lustigkurre, och komedin, säger han, står långt under tragedin som berättelseform. Författaren själv förnekar alltså att han är en person av tillräcklig betydelse för att publicera memoarer: på så sätt är de skrivna apropå ingenting.

Om man betänker att Allen är en stor Bergmanfantast, är det inte så konstigt att han ger sina egna verk en hård dom. Allen saknar det tålamod som krävs för att komponera så måleriska scener och så lyriska repliker som Bergman, och att lämna tillräckligt avstånd mellan det som visas och det som sägs att ett spänningsfält uppstår mellan dem. Allens filmer är fulla av vardagligheter och hans språk är inte den sparsmakade poesin utan den snackighet som är tagen direkt från den judiska underklassens köksbord i Brooklyn.

Hans geni är av ett helt annat slag än Bergmans, men han själv är blind för detta just för att det ligger så naturligt för honom och är så opolerat. Det är sant att en del av Allens komik bara är tramsig, men inte ens hans renodlade komedier, som Död och pina, är ytliga eller ointelligenta. Kulregn över Broadway och Dur och moll erbjuder båda en skarpsinnig satir av egenkärlek. I Hannah och hennes systrar och Harry bit för bit lyckas han med en tragikomik som ger åskådaren en än mäktigare katharsis än renodlade tragedier gör. Att skratta åt det absurda istället för att rasa mot det eller förtvivla över det är att förlika sig med världen genom att bejaka den. Detta är ursprunget till den judiska humorn – att le åt den egna litenheten och oförmågan att förstå eller bemästra världen hör ihop med en tilltro till Gud.

Att det inte handlar om falsk blygsamhet när Allen nedvärderar sina verk bekräftas också av sättet på vilket Apropos of Nothing är skriven. Närhelst tillfälle ges avleder Allen uppmärksamheten från sig själv. Som av en ängslan över att de egna upplevelserna och tankarna inte skulle vara tillräckligt intressanta lägger han in långa redogörelser för vilka skådisar och fotografer han jobbade med på den och den filmen. Dessa partier är lika långtråkiga och krystade som tacktal på Oscars-galan. Inte heller får vi veta mycket av substans om någon av dessa kändisar: de beskrivs sällan i mer ingående termer än ”geni”, ”briljant” och ”förtjusande”.

Man skulle ha kunnat tro att Allen i sin självbiografi med fördel kunde använda samma rappa, drivna röst vi känner från voice-overn i filmerna, där kvicka, träffande beskrivningar och anekdoter rundas av i komik. Men det fungerar inte. Allen står inte länge ut med att se läsaren i ögonen. Det är bara i fiktionen han kan slappna av. Humorn kommer sällan till sin rätt i boken utan konkurrerar istället med själva berättandet. Man tröttnar snabbt på det eviga skojandet som ju också är en dörr med vilken Allen stänger läsaren ute. De sexuella anspelningar som tämjs och blir roliga i filmerna tack vare att hans komiska rollfigur alltid är ganska löjeväckande låter här gubbsjuka.

Formen åsido finns här en hel del som kan vara av intresse för Allenfantaster. Mest givande är de nya inblickar vi får i ursprunget till olika roller eller intriger i filmerna. Här tänker jag inte på det att vi får bekräftat att det i mångt är Allens egen barndom som framställs i den charmiga Radio Days eller i Alvy Singers tillbakablickar i Annie Hall.

Intressantare är det då att se hur Allen har plockat enstaka bitar ur livet och sedan spunnit fiktiva historier av dem. När han berättar om sin före-detta, Louise Lasser, förstår vi att det var hennes mamma, en inredningsarkitekt med psykotisk läggning, som gav honom idén till Interiors. Filmen återger inte en verklig historia och återskapar inte hela Lassers familj. Kärnan av verklighet är bara rollfiguren Eve, en mor som sprider ångest och kyla omkring sig; en katastrofalt labil narcissist som styrs av estetisk perfektionism och kontrollmani. Utan att Allen är medveten om det blottar han här en del av sitt konstnärliga geni: hans människokännedom i kombination med förmågan att låta en verklig personlighetstyp uppenbaras i all sin betydelse genom en historia och förhållanden med andra karaktärer som alla reflekterar hennes natur.

När Allen spelar i sina egna filmer är det med små variationer på en grundläggande komisk typ. Det brukar sägas att han helt enkelt spelar sig själv, och likheterna bekräftas av boken. Hans rollfigur lever ofta i en intellektuell miljö där han, med sina enklare och mer fysiska nöjen, sticker ut. Allen är liksom alla rollfigurer han spelar ängslig av sig – vi får veta att han lider av vad han benämner ”ingångsfobi”, rädslan för att ringa på och gå in på festen. (Kraftfullt stoff för en komedi – man undrar varför han aldrig har gestaltat denna neuros i någon film.)

Men när man ser honom i verkligheten – intervjuad i Robert Weides dokumentär från 2012 till exempel – ger han ett sansat, snällt och reserverat intryck som snarare är motsatsen till hans omogna och passiv-aggressiva, komiska persona. Själslivet och intellektet är alltså desamma – det är vad gäller socialt temperament som rollfigurerna skiljer sig från Allen. Allen är blyg, och berättar hur han under sina år som ståuppare led av fruktansvärd scenskräck.

Att vara blyg är inte detsamma som att ha dåligt självförtroende. Det är att känna ett gap mellan det inre och det yttre, det privata och det sociala, som om de vore två helt olika sfärer. För de flesta vuxna människor har frågan om hur de ska uttrycka sig inför andra, vem de ska vara socialt, ett ganska okomplicerat svar. Deras inre genererar naturligt ett yttre. Men blyga människor kan ibland bara hitta fram till en social persona genom att ta på en mask som uttrycker vem de är samtidigt som den skyler dem för direkt inblick.

Liksom många andra blyga skådespelare hittade Allen ett sätt att vara sig själv inför andra människor just genom att spela, genom att förvandla den egna personen till en persona. Bara bakom sin komiska mask kan Allen uttrycka sig. Att skriva sakligt och rättframt om sina egna upplevelser och sitt inre, i den stil som tillhör självbiografin – det kan han inte göra. När han tvingar sig själv att tala öppenhjärtigt så ger han – inte trots detta, utan just därigenom – en förvrängd bild av sig själv.

Varför har då den folkskygge Allen valt att publicera en självbiografi, och varför just nu? Många kommer att se sin gissning bekräftad i titeln, som ju lätt kan tas för en ironisk anspelning på det att han nyligen hamnat i hetluften, då anklagelserna om övergrepp mot dottern Dylan väckts till liv igen. Historien är 25 år gammal, men det är bara de senaste fem sex åren som den kommit att skada honom på allvar. Flera skådespelare vägrar nu spela i hans filmer och några har till och med gjort avbön för att ha samarbetat med honom tidigare.

Sonen Ronan Farrow som med sin rapportering om Harvey Weinstein har etablerat sig som en mäktig kraft inom amerikanska medier uppviglade i vintras en mobb på förlaget som skrivit kontrakt med Allen för Apropos of Nothing. Förlaget, som just hade publicerat Farrows bok Catch and Kill, gav efter för trycket, och Allen fick hitta en annan utgivare.

Allen behandlar förvisso anklagelserna, som Mia Farrow gjorde när de två låg i vårdnadstvist om Dylan och Ronan. Dylans berättelse låter i sig trovärdig, och i det allmänna medvetandet bestyrks hennes anklagelser av Allens förhållande med den 35 år yngre Soon-Yi Previn, adoptivdotter till Mia Farrow. Men Allens grundliga bestridande av alla anklagelser i boken är än mer trovärdigt, och sammanfaller med utslaget av två rättsliga utredningar samt det ingående vittnesmål sonen Moses publicerat på en blogg.

Ändå verkar Allen bara måttligt intresserad av att återupprätta sitt rykte, och han kan inte låta bli att lägga in lättsamma vitsar titt som tätt även i den här delen av boken. Som halvdöda djur dimper de ner och ligger och vrider sig framför läsaren. Det är plågsamt, särskilt som man oundvikligen läser detta avsnitt genom belackarnas ögon och känner hur han genom denna lättsinnighet spelar dem i händerna. Inte ens – eller kanske särskilt inte – för detta tunga ämne klarar han av att tala allvar ett par minuter.

Mest lästa just nu

1) Ok, boomer av Jonas Elvander

2) Tyg och otyg av Katarina O'Nils Franke

3) Fysiker är också människor av Daniel Helsing

4) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

5) Litteraturhatare av Maxim Grigoriev

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Migrationsfrågan av Thomas Gür

2) För många fingrar i nattvardskalken av Annika Borg

3) Förspillda år av Susanna Birgersson

4) Till Inge Jonssons minne av Nathan Shachar

5) Kina propagerar av Wilhelm Behrman

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...