Inget monument, men väl ett slags postum erkänsla och nyväckt intresse för dessa Jüngers samtal har nu 100 år senare manifesterat sig i en diger bok, Ernst Jünger. Gespräche im Weltstaat, utgiven och sammanställd av litteraturvetarna Rainer Barbey och Thomas Petraschka.

Under större delen av hans vuxna liv – Jünger dog vintern 1998, 103 år gammal – sökte både journalister och beundrare från hela världen upp honom för intervjuer och samtal om allt mellan himmel och jord – men aldrig kallprat. Utgivarna kan ändå inte låta bli att i inledningen kommentera det ironiska i att den bevisligen entusiastiske konversatören Jüngers prosaverk är så gott som renons på dialoger och snarare utmärks av sina ”monologiska reflexioner”.

Och visst, en del av den här intervju- och dialogbokens 43 utvalda samtal utgörs de facto av längre anföranden av Jünger snarare än en jämnt fördelad konversation mellan två parter. Detta beror sannolikt mer på frågeställarna än på Jünger själv, ty författaren och filosofen ställde stora krav på intervjuarna, och han gav noga akt på ett samtals anda, på rytmen mellan tal och tystnad, och framförallt på att en lyckad dialog måste präglas av ömsesidig respekt mellan intervjuare och respondent. Samt kräver en påläst utfrågare med skärpta sinnen, får man nog tillägga efter att ha tagit del av bokens överlag mycket stimulerande samspråk.

”Medan författaren de första efterkrigsåren hade publiceringsförbud i sitt hemland, tycks fransmännens beundran för Jünger som diktare och intellektuell än idag inte känna några gränser.”

Den livet ut intellektuellt glasklare och tankemässigt avancerade Jünger tycks nämligen snabbt ha blivit otålig om den intellektuella kvaliteten hos samtalspartnern skulle svikta, om än aldrig så lite. Som den kultursemiotiker Jünger också var, kunde han förstås inte låta bli att ringakta intervjubandspelaren, denna ”symbol för det titaniska” som ”avmystifierar samtalet, berövar det all aura och hemlig karaktär och förvandlar det till en prosaisk produkt i den effektivitetsfixerade termitvärlden”. Hur många av de aktuella utfrågarna som verkligen vågade ta med sig en sådan misshaglig mackapär till samtalen framgår dock inte. Under alla omständigheter har redaktörsparet över lag vaskat fram högkaratiga intervjuer gjorda av kunniga och diskussionstekniskt smidiga samtalspartner, med lika fin förmåga att lyssna som att flika in klyftiga kommentarer eller rentav utmana någon Jüngersk självmotsägelse eller osäker sakuppgift.

Samtalen och dialogerna sträcker sig över sju årtionden, från 1929 till 1997, med särskild tonvikt på 1980- och 90-talen, och med ett långt uppehåll under naziåren. Intervjuarna utgörs av både journalister, akademiker, vänner och författarkolleger (däribland Stephen Spender och Alberto Moravia), och närmare hälften av samtalen har letts av franska skriftställare och litteraturvetare, förda på franska och till övervägande del här för första gången översatta till tyska. Den franska dominansen är ingen tillfällighet, utan är en naturlig konsekvens av Jüngers livslånga frankofila hållning – ”fransmännen är betydligt mer djupsinniga och förfinade än vi tyskar” – men också en direkt konsekvens av den olikartade receptionen av Jünger i Tyskland respektive Frankrike efter andra världskriget.

Medan författaren de första efterkrigsåren hade publiceringsförbud i sitt hemland, där den inhemska kulturella offentligheten mer eller mindre teg ihjäl honom, tycks fransmännens beundran för Jünger som diktare och intellektuell än idag inte känna några gränser. Uppskattningen är som sagt ömsesidig, så medan en del franska litteraturvetare inte drar sig för att nämna hans namn i samma andetag som Goethe och Thomas Mann återgäldar han erkänslan med att upprepade gånger i intervjuerna göra gällande att Stendhal ”är min mästare”.

Glädjande nog har bokens redaktörer också valt att i samlingen inkludera den franske germanisten, litteraturkritikern och flitige Jüngeröversättaren Julien Herviers berömda samtal med Jünger (1986) i dess helhet; en 100 sidor lång spirituell och kultiverad dialog om författarens barndom och ungdomstid, om 1920-talets konservativa revolution, om världskrigen, om droger och transcendens, om Jüngers intresse för naturvetenskap, biologi och klimatpolitik, om vänner och kolleger, om beteckningen ”anark” som den fria människan par excellence, om Frankrike, litteratur och framtidsvisioner.

Hervier, en av de absolut förnämsta Jüngerkännarna i världen, är en utomordentligt skicklig samtalspartner, och konversationen mellan de båda utgör inte så mycket en kraftmätning mellan två snillen som en vänskaplig, skarpsinnig, uppmärksam och njutbar dialog som de själva i lika hög grad som läsaren verkar njuta av. Här får vi ett helhetsporträtt av Jünger, från den unge konservative krigsromantikern, vars självbiografiska förstlingsverk I stålstormen (1920) präglas av heroism och aristokratisk esteticism, till den åldrade mannens förfäktande av en nationsövergripande världsstat (boktitelns Weltstaat). Däremot höll Jünger livet ut hårt på den personliga integriteten, varför mycket få uppgifter om intima detaljer från privat- och känslolivet sipprar ut i bokens intervjuer.

Många händelser, motiv och teman avhandlas alltså i de tidsmässigt spridda intervjuerna, men två omständigheter dyker upp oftare än andra, båda lika representativa för Jüngers väsen. Den ena är en herostratiskt ryktbar incident 1944, då Jünger var placerad i Paris som stabsofficer i den tyska krigsmakten. Under en nattlig brittisk bombräd mot den naziockuperade huvudstaden klättrade Jünger, istället för att som alla andra bege sig till källarens skyddsrum, upp på sitt Hotel Raphaels tak för att i lugn och ro betrakta skådespelet med ett glas mousserande vin i handen. Den ofta citerade tilldragelsen återges i krigsdagboken Strahlungen (1949), där han målande beskriver det krigiska fyrverkeriet betraktat genom sektglaset med en simmande jordgubbe i: ”Staden med sina röda torn och kupoler låg där i väldig skönhet, likt ett kalkblad bortblåst under dödlig befruktning.”

Får man skriva sådär vackert om det fasansfulla? Jünger försvarar hur som helst sin handling vid flera tillfällen i intervjuboken; hävdar med nietzscheansk övertygelse sin rätt att betrakta världen estetiskt också i de mest katastrofala situationer. Han minns tydligt också hur den här textpassagen ledde till både franska och engelska kommentarer om att hans agerande var värdigt en kejsar Nero och att ”den där författaren ju är snobbigare än Oscar Wilde”. Officer och estet i ett, aristokratiskt arrogant eller ej.

I motsats till vad många antar, har Jünger aldrig förnekat krigens och våldets fruktansvärda konsekvenser. Men han gör det med ett annat språk och delvis andra intentioner, och framförallt i andra tonlägen än i det blott och bart indignerade. Han söker mönster och mening också i spillrorna. Och för jämviktens skull tillägnar han sig det vita contemplativa som tillåter honom att vara både munk och krigare, att mitt i stridens larm reflektera över rapphönsens underliga lockrop och lärkornas flerstämmiga sång över skyttegravarna (I stålstormen). En första världskrigets pendang till sektglaset i Paris.

Den andra ofta refererade episoden i intervjuerna, och som försatte Jünger själv i stor fara, var utgivningen av den allegoriska och förtäckt antinazistiska romanen På marmorklipporna, som kom ut 1939. Som regel hyste nazisttopparna respekt för den dekorerade krigshjälten från det förra kriget, men med den nya romanen blev det upprörda reaktioner i den brutala regimens högsta ledning. Av det som följde drar Jünger själv i samtalen slutsatsen att ”Freisler, Bormann och Himmler så sent som 1944 fortfarande krävde mitt huvud på ett fat”, men att Hitler personligen, som uttryckligen var mycket begeistrad över I stålstormen, lär ha beordrat dem att lämna Jünger i fred. ”Och när den allsmäktige talat, så…”.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Som de flesta intresseväckande människor var Jünger onekligen en djupt motsägelsefull person, eller åtminstone en tänkare och författare som gärna rörde sig mellan betraktelsens och handlingens ytterligheter. Från bragdmannens moraliska värden till diktarens behov av begrundan och detaljrik gestaltning, från skyttegravarnas kaos och död till försjunkenhet i Ariostos diktning var steget aldrig särskilt långt.

Han gjorde framgångsrik karriär som officer i den tyska krigsmakten under nazitiden, men var aldrig nazist eller partipolitiskt beroende. Därtill var han alltför mån om att odla den fria ensamvargens anarkiska skepsis till alla slags regimer. I bokens samtal förnekar han inte att han i egenskap av krigshjälte för sina egna syften tidigt kunde utnyttja sin tillfälliga popularitet hos nazikoryféerna, men det dröjde inte länge förrän självaste Goebbels beklagade sig över honom: ”Vi har byggt gyllene broar åt Ernst Jünger, men han vill inte gå över.” Nej, diktaren och filosofen var inte den man och enkelriktade partigängare de förväntat sig.

Jünger drog på sig många vedersakare under sitt långa och händelserika liv, i synnerhet efter andra världskriget, men fick också många prominenta försvarare , även från oväntat håll. I intervjun av den italienske journalisten Antonio Gnoli och dito filosofen Franco Volpi (1995) påminns den 100-årige Jünger om att Hannah Arendt hörde till de (få) som upprepade gånger hävdade att Jünger under kriget alltid stått på motståndets sida, och att han lyckats bevisa att ”det något gammalmodiga hedersbegreppet, som en gång var brukligt inom den preussiska officerskåren, räcker gott och väl som individuellt motstånd”. Jünger låter sig smickras av berömmet, beklagar att han aldrig träffade Arendt personligen, men bemöter i intervjun hennes uttalande med den för honom viktiga justeringen att det för hans del handlade om ett rent ”andligt motstånd”, inte om något motstånd i ordets egentliga bemärkelse.

Det fria, det organiska, det estetiska, det utopiska – ledord i den Jüngerska idévärlden. I ett resonemang om författarens just estetiska visioner av livet undrar nämnda italienska utfrågare om det verkligen är rimligt att hävda att världen framförallt bestäms av stil, av förfining? Och 1900-talets mest berömda granitansikte, denne tyskaste av tyskar, svarar med sedvanligt orubblig tillförsikt: ”Det hoppas jag. Därför har jag heller aldrig nedlåtit mig till polemik och kontroverser och skulle aldrig få för mig att göra det. Sådant anser jag vara mycket dålig smak. Man skall aldrig placera sig under sin egen nivå.”