VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

I vår tid

Strövtåg i förfallet

Av Bengt Ohlsson

För något som känns som en mansålder sen reste Jimmie Åkesson ner till gränsen mellan Grekland och Turkiet och delade ut flygblad till flyktingarna där, med budskapet att det inte finns plats för dem i Sverige.

Jag tänker på hans flygblad ibland under mina strövtåg i den jämtländska tätorten. Jag har kommit att fästa mig vid den. Här finns allt man kan behöva. Och finns det inte behöver man det antingen inte, eller också kan man beställa det på nätet och hämta ut det på Ica två dagar senare.

Men allt fler verkar vara av en annan mening.

Varje dag lommar jag förbi tecken på att tätorten för inte så länge sen byggdes för fler själar än dagens 1 651. Jag passerar hyreslimpor där putsen flagnar och fönstren gapar tomma. Bakom den imposanta byggnad som för hundra år sen kallades ”sinnesslöanstalten”, och som nu sakta smulas sönder mellan tidens malande käkar, ligger ett helt bostadsområde för fäfot, förutom en och annan lägenhet där persiennerna hänger på trekvart och sönderslagna möbler vräkts ut på bakgården. I norra änden av orten, bortom ett välmående villaområde, väver spindlarna sina trådar innanför fönstren i en samling enplanshus som skulle kunna vara en övergiven lågstadieskola, eller kanske en vårdcentral. När man kikar in ser man plastlaminerade skåpdörrar som fastnat i fallet, och hål i golvet där värmeledningarna förut gled ner.

Det är den sortens byggnader som snabbt brukar tas över av utslagna och hemlösa, eller gräsrökande tonåringar. Men samhället är för litet för att producera ett livskraftigt underlag av ens dessa människor.

Jag stirrar som förhäxad på dessa subtila men omisskänneliga tecken på förfall, och jag drar mig till minnes en resa genom östra Tyskland för femton år sen. Staden Eisenhüttenstadt byggdes i början av 50-talet, då under namnet Stalinstadt. Den kallades ”Tysklands första socialistiska ort” och uppfördes runt ett stålverk. Efter murens fall strömmade invånarna västerut, och femton år senare var Eisenhüttenstadt en spökstad. Jag promenerade genom folktomma stadsdelar av Rinkebys storlek. Och hyreskolosser är som levande organismer – om ingen spolar i toaletter och kranar börjar de ruttna uppifrån.

Ändå blir jag inte nedslagen när jag går igenom den sönderfallande jämtländska tätorten. Det är som att passera en stor buffé när de sista gästerna skramlat hem. Fat efter fat av läckerheter, bunkar med sallader som knappt blivit rörda. Snart kommer flugorna, och grönsakerna kommer att börja skrumpna. Och allt jag kan tänka är att det är bråttom – det är vår skyldighet att se till att läckerheterna hittar munnar att stoppas i.

Och här kommer Jimmie Åkessons flygblad in i bilden.

Den syrliga kopplingen mellan SD-gnölet om det överfulla Sverige och glesbygdens ödslighet är inte världens piggaste. Ståuppkomiker har vevat den i decennier, och till och med Fredrik Reinfeldt gjorde den efter en flygtur över Norrlands folktomma vidder.

För några år sen gjorde jag en bilresa upp till Haparanda, och körde genom norrländska hålor där det enda livstecknet utgjordes av mörkhyade unga män som stod utanför byns thaiholk och rökte och pratade och stampade i sina sneakers för att betvinga kvällskylan. Och jag klyvdes mellan glädjen i att se avfolkningsorterna fyllas med folk, och den gnagande känslan av att det här bara var ett annat uttryck för att hänvisa invandrare till miljonprogram som de infödda svenskarna vänt ryggen.

Ett synsätt som kan sammanfattas: vi skulle aldrig sätta vår fot här – men det duger åt er.

Jo, nog finns det ”plats” i Sverige. Men den borttynande landsbygden får inte bli ett avstjälpningsställe för människor som ingen vill veta av, och som blivit över i vår alltmer slimmade ekonomi. Mardrömmen är en landsbygd där försörjningsstödda ”pursvenskar” står i ena änden av en snålblåsig Icaparkering och blänger på syriska ynglingar som sparkar småsten i väntan på uppehållstillståndet, och när deras blickar möts ser båda en bekräftelse på sin egen underordning.

De infödda svenskarna blänger på syrierna och tänker: Såhär djupt har jag alltså sjunkit. Och syrierna blänger på de överviktiga och överblivna svenskarna och tänker: Jaha, högre tankar om oss har de alltså inte – det är här de tycker att vi hör hemma.

Det kommer att bli en krutdurk.

Lösningen är en landsbygd som är attraktivare för alla. Under strövtågen i den jämtländska tätorten försöker jag vaska fram exakt vad som lockat mig hit. Och jag fumlar fram slitna ord som ”stillhet” och ”lugn”. Glädjen i att stöta ihop med en granne vid järnvägsbommarna och stå i vårsolen och lovprisa tystnaden, och min granne konstaterar att igår mötte jag inte en enda människa på hela dagen.

Vilket leder oss till en ännu svårare fråga: Hur mycket tål landsbygden att befolkas innan stillheten och lugnet försvinner, och den följaktligen slutar vara landsbygd?

Mest lästa just nu

1) Ok, boomer av Jonas Elvander

2) Fysiker är också människor av Daniel Helsing

3) Tyg och otyg av Katarina O'Nils Franke

4) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

5) Litteraturhatare av Maxim Grigoriev

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) För många fingrar i nattvardskalken av Annika Borg

2) Förspillda år av Susanna Birgersson

3) Till Inge Jonssons minne av Nathan Shachar

4) Kina propagerar av Wilhelm Behrman

5) Jag blev så ensam av Per Brinkemo

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...