Ett nytt språk för migranten

Som före detta migrant fastnar jag för Per Brinkemos krönika i Axess (nr 5/2020) om ensamheten han upplevde som migrant eller som expat, om man så vill, i Spanien. På ett personligt plan kan jag känna igen mig i den vånda som att byta land innebär, även om jag var betydligt yngre och mer språkkunnig när jag bodde i Paris för alldeles för många år sedan. Insikten jag fick med mig var att det alltid kommer att vara svårare att vara utlänning och att det oftast är lättare att flytta hem, om man kan. Vilket jag bevisligen gjorde. Ett val som inte är uppenbart för många som migrerar i världen idag förstås.

Som språkforskare fastnar jag för två saker i hans framställning: dels att han kände sig om en ”ettåring rent språkligt” och svårigheten att ingå i sociala nätverk med den inhemska befolkningen, i detta fall spanjorer. Han lyfter också fram att många av de han känner som vistats utomlands inte socialiserat med värdlandets befolkning utan hållit sig till andra svenskar och expats.

Exempel som lyfts fram är svenskar på solkusten i Spanien och på Riverian. Sådana som bland annat sociologen Michaela Benson kallar för life-style migrants. De lockas av värme och det goda livet, men har inga planer på att vara professionellt aktiva och har passerat åldern för att bilda familj. Vilka incitament har de egentligen att lära sig språket? Eftersom de saknar både verktyg – läs språket – för att socialisera och inte heller har tillgång till de sammanhang som vuxna i aktiv ålder annars har, blir det något som kan uppfattas som en ond cirkel. Språkinlärningen uteblir och de sociala kontakterna med värdbefolkningen uteblir också. Att ha språkkunskaper i förväg eller vistas i sammanhang som gör att man är tvungen att tillägna sig språket gör skillnaden.

I mitt nuvarande forskningsprojekt undersöker jag svenskar i Frankrike och fransmän i Sverige – två helt olika migrationspopulationer och socio-politiska sammanhang. De som jag undersöker har bott i respektive land i minst fem år och många mycket längre perioder. Motiven bakom migration varierar: oftast rör det sig om det rent privata eller det rent professionella: kärlek eller arbete, men det kan också finnas ideologiska eller kulturella motiv. Som språkvetare intresserar jag mig för hur bra respektive grupp blir på sitt andraspråk. En av de variabler jag använder för att mäta språkförmågan kallas ”uppfattad inföddlikhet”. Här låter jag infödda talare av respektive språk bedöma om de uppfattar projektdeltagare som modersmålstalare eller inte. Den första studien där enbart svenskar i Frankrike ingår visar att graden av uppfattad inföddlikhet påverkas av två faktorer.

Den ena är språkbegåvning och närmare bestämt individens fonetiska minne. Detta var inte oväntat, då en del forskning redan pekar på detta.

Däremot var den andra faktorn mer oväntad utifrån forskningsläget och det var ”ackulturation”. Specifikt handlar det om att de individer som känner mer distans till den svenska kulturen och mer närhet till den franska, också uppfattas som mer inföddlika när de pratar franska. Det finns alltså en komponent som är mer kognitiv och en som är mer emotionell. Att uppfattas som infödd är självklart inte alls nödvändigt – och det är ungefär 30 procent av svenskarna som når denna nivå – men icke desto mindre är det intressant att se vilka omständigheter som leder till att en vuxen kan behärska språket på denna nivå.

Att lära sig ett nytt språk tar lång tid för vuxna och många pusselbitar ska falla på plats. Trots det, är det nog det allra viktigaste du kan göra som vuxen i ett nytt land. Ibland kan det räcka med engelska som lingua franca, men i många fall är det värdlandets officiella språk som gäller. Det är avgörande för alla aspekter av ditt välbefinnande, såväl professionellt som socialt. Möjligheterna är inte jämlikt fördelade, varken kognitivt eller socialt, men individen gynnas av insikten om dess betydelse.

Att vara migrant som vuxen kan te sig på så många olika vis. Hur mycket du har med dig av språket eller har möjlighet att lära dig det kommer dock nästan alltid att vara en av de mest avgörande faktorerna.

Fanny Forsberg Lundell

Professor i franska vid Stockholms universitet

Mer från Fanny Forsberg Lundell

Läs vidare