VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Makten bakom tronen

Av Cecilia Nikpay

Historien vimlar av rådgivare till maktens män. Frågan är vem som formar vem.

En hafsigt klädd, blek man med stirrig blick flyr in i en taxi samtidigt som han drar ner en mössa ur borttappat-lådan halvt över ögonen. Boris Johnsons mest inflytelserike rådgivare Dominic Cummings personifierar den mest avskydda typen av makt bakom tronen: en rasputinsk räv utan officiellt mandat, men med reell makt, kontroversiell agenda och explicit uppdrag att manipulera. När han nyligen drabbades av coronasymtom lyste de obligatoriska krya-på-dig-hälsningarna med sin frånvaro i sociala medier.

Historien är full av Cummings. Liksom den befolkas av motsatsen: kompetenta rådgivare som anses ha hållit svaga, överilade eller inkomptenta ledare i schack. Därtill finns de trogna vapendragare vars lojala stöd och kloka råd gjort en formidabel ledare än mer formidabel. Aristoteles som lärare till Alexander den store utgör Rasputins arketypiske motsats.

Redan i Bibeln varnas den rättrogne för janusansiktet bakom tronen. Kung Ahasveros, som tagit Ester till sin drottning, förleds inledningsvis av den egennyttige och äregirige rådgivaren Haman, men inser när tiden är mogen sitt misstag och vänder tilliten till Esters kusin Mordokaj, den gode rådgivaren, som rättmätigt avgår med guldet och äran.

Makten bakom tronen fascinerar, men som analysobjekt faller den med få undantag utanför systematisk forskning. Medan det primära ledarskapet dissikerats och teoretiserats av hundratals akademiker svävar insikterna om makten bakom tronen i en moln av anekdoter, fallstudier och våra egna personliga observationer.

Genom livet kan vi inte undgå att tillägna oss en intuitiv förståelse för hur magnetfältet kring en person i maktposition fungerar, må det handla om en familjemedlem, skolans coolaste kille eller företagets vd. Det gör oss till skickliga soffkritiker av entouragen runt offentliga figurer. Våra egna psykologiska bevekelsegrunder tillsammans med dimmiga insynsförhållanden bidrar ytterligare till luddigheten. För vem vet egentligen vilka hållhakar Medvedev kan ha på Putin, eller vilket inflytande Brigitte Macron utövar på sin man?

De mest initierade lektionerna i skuggmaktens dynamik ges vi i skickliga författares personstudier, såväl verklighetsbaserade som uppdiktade: från Shakespeares Lady Macbeth till Hilary Mantels nyligen avslutade trilogi om Henry VIII:s kansler Thomas Cromwell. Mantel har sagt om sitt psykologiskt skarpsynta verk att det ersätter den staty för ”mannen som erövrar systemet inifrån” som sällan reses på staden torg.

En stor del av svårigheten i att enskilt analysera de grå eminensernas roll ligger i att bena ut beroendeförhållandet till ledaren. Vem formar vem? I första ledet måste man erkänna ledarens ultimata makt att välja ut och att avsätta; om vi ifrågasätter den upphöjer vi andremannen till de facto ledare och har bara åstadkommit en rollväxling. Att ledaren har definitionsmakten tas därför som utgångspunkt i de flesta akademiska studier som gjorts. De antar att ledarens beslut, preferenser och stil avgör hur rådgivarrollen utformas, tillsätts och verkställs. Samtidigt vet vi att det är ett förenklande synsätt. Med en emotionell relation till ledaren, eller tillräckligt starka allianser i bakgrunden, kan rådgivaren mycket väl ta kommandot över både den överordnade och sin egen framtid. Ledaren blir då till marionett och det symbiotiska spelet mellan reell och symbolisk makt läggs i dagen.

Dessutom handlar det inte om en ögonblicksbild. Den som inledningsvis valdes ut för att stärka och komplettera ledaren förblir inte alltid vid sin läst utan kan komma att bygga maktbaser som gör det möjligt att vända på steken. Ibland kliver rådgivaren in och överglänser sin forna herre i klokhet eller brutalitet. En Gorbatjov eller en Stalin.

Låt oss anta att ledaren är den som bestämmer förutsättningarna och att andremannen utses till en yin eller yang: en psykologisk skugga som uppfyller ledarens behov av personlig och strategisk vägledning som på samma gång är initierad och opartisk. Inåt kompletterar andremannen sin ledares kompetens och hans kraft ökar. Utåt anas den idealiske rådgivaren bara bakom axeln på ledaren men tillhandahåller en psykologisk buffert för de underordnade som tillåter att de upprätthåller myten om ledaren. Eventuella misstag kan skyllas på en korrupt fixares viskningar i kungens öra. Eller så förklaras omvänt en impopulär ledares resonabla handlingar eller orättfärdiga framgång av en vis konsuls väl avvägda intervention.

Sedd på det viset räddar skugggestalten bakom makten oss från obekväm kognitiv dissonans. Det gäller särskilt när det handlar om demokratiskt valda ledare. Dem underkastar vi oss redan när vi legitimerar ledarskapet med vår röst och vi drar implicit slutsatsen att den folkvalde rimligen måste besitta något som vi – nationen, organisationen eller gruppen – värderar. Att avsäga en vald ledare all tillstymmelse till goda föresatser och talang underminerar fundamentala antaganden om hur demokrati och identifikation med gruppen fungerar.

Se bara på de sår som cirkulära Trump-analyser river upp i liberala psyken. En ledare som inte ser ut att hedra demokratiska grundvärderingar kan väl inte samtidigt ligga bakom en framgångsrik ekonomi och locka miljontals röster? Något skaver och där skulle ”rätt” person bakom tronen kunna spela en viktig roll. Men staben runt Trump bjuder inte på någon psykologisk avlastning för den som tvivlar på presidentens lämplighet. Så snart medierna velat ikläda en av hans rådgivare rollen av mildrande faktor har presidenten snabbt rensat i leden.

Idag höjer de flesta av oss på ögonbrynen inför religiös inblandning i officiella maktsfärer. På liknande sätt har den meritokratiska modellens sentida popularitet lett till stark misstänksamhet mot varje tecken på nepotism. Sannolikt eftersom den nya ordningen känns ung och skör gentemot årtusenden där ätten och den närstående familjen varit maktens främsta källa till uppbackning (om än likaså till dolkstötar och kupper; morbröder och farbröder har genom historien varit livsfarliga för regenter och deras barn). I Bibeln lyfts Mordokajs nära släktskap med Ester inte fram som ett problem, utan fungerar som ett tecken på lojalitet. Ofta har det inte bara varit en fördel att vara släkt med ledaren, utan en direkt förutsättning för tillträde till den inre cirkeln.

Näst efter blodsband och vip-kontakt med högre makter är kunskap en kritisk tillgång hos den som aspirerar på makt bakom tronen. De specifika kompetenskraven har dock skiftat genom åren. Utan att helt ersätta varandra har olika grupper tagit mer eller mindre utrymme i maktens korridorer, framburna av kunskaper som för ögonblicket stått högt i kurs.

Prästernas och generalernas storhetstid gav i stort sett vika redan på 1800-talet, till förmån för i tur och ordning bankirer, advokater, ekonomer, managementkonsulter och spinndoktorer. (Naturvetenskapare som grupp tycks inte i någon större utsträckning haft tid eller lust att ge sig in i maktens getingbon.) Medlemmar av alla dessa kompetensgrupper kandiderar fortfarande till andremanspositionen, men sedan 1990-talet, då 24-timmarsnyhetscykeln blev ett faktum och sedan sociala medier vuxit fram, har duktiga kampanj- och mediestrateger haft en ”edge”, med män som Dominic Cummings i främsta ledet.

Det enda mått man kan tillgå på hur väl den grå eminensen presterar i sin roll är de resultat som den kombinerade makten uppnår – ledaren tillsammans med rådgivaren. Effekten av deras gemensamma maktutövning är vad som får betydelse såväl för de underlydande i stunden, som för den senare historieskrivningen. Till och med Thomas Cromwell, vars intelligens och handlingskraft vida överträffade Henrik VIII:s, hade utan sin kung blivit en helt annan man och en helt annan berättelse.

Att inte kunna hållas upp och studeras enskilt, för sin egen skull, kan verkligen framstå som individens ultimata impotens. Så nära, ändå alltid så långt ifrån. Men i litteratur och teater, där upplevelsen utgör det centrala berättigandet, får rådgivaren sin revansch.

När vi fascineras av Jago i ännu en uppsättning av Othello, eller när doldisen Alexander Hamiltons öde blir en hit-musikal – då förvandlas makten bakom tronen genom vårt sökande efter insikt och mening till en egen person.

Mest lästa just nu

1) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

2) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

3) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

4) Kortformernas kamp av Tommy Olofsson

5) Bygget skakar av Patrik Oksanen

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

2) Med skuld i ryggsäcken av Mikael Timm

3) I öppna hyllors landskap av Johan Sundeen

4) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

5) En farlig förlorare av Peter Esaiasson

NR 6 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...