VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Med skuld i ryggsäcken

Av Mikael Timm

Naturen skänker lugn och trygghet men ger oss också dåligt samvete. Till skillnad från vår onda civilisation är naturen enbart god.

Så inleder Nationalencyklopedin för att därpå slå fast: Begreppet natur förknippas med på samma gång förändring och oföränderlighet.

Att ett uppslagsverk har en motsägelse i definitionen är ett tecken på att ämnet är ovanligt svårt att greppa. Ändå är alla överens om att det är bra att vistas i naturen. Men söker naturenvännen stillastående eller förändring?

Eftersom jag ställer frågan när covid-19 ändrat det mesta gissar jag att naturvandrare söker trygghet. Naturen ska ge oss det lugn vi inte har i oss själva. Varje vecka fylls skogarna av troende. Kyrkorna må stå tomma – skogarna gör det inte. Naturen ger oss den sinnesfrid politiker, terapeuter och själasörjare inte förmår frambringa. Men den som går ut i naturen gör det med skuld i ryggsäcken. Sedan något decennium är vi vana att höra att människan är naturens största fiende.

Relationen påminner om troende som betonar människans skuld samtidigt som de ber Gud om hjälp. En skillnad finns dock: en besviken kristen har svårt att straffa Gud men det går alltid att göra om ett stycke natur till parkeringsplats.

Att koppla kärlek till naturen med religion är inte hädiskt. Enligt tidig kristen syn är människan en del av naturen och därmed syndfull. Under medeltiden uppfattades naturen – till skillnad från människan – som perfekt.

Naturälskare som lämnat kyrkan för söndagspromenaden befinner sig sålunda i stort och gott sällskap. Det nya är inslaget av självgissel. En vandring i naturen är numera förknippad med skam och skuld. Kärleken till naturen innefattar numera tron på människans underlägsenhet och skuld till naturen.

I småskolan berättade lärarinnan att det långt bort fanns så kallade primitiva folkslag som trodde att naturen var befolkad av allehanda mystiska väsen. Dessa oupplysta människor visste inte bättre än att dyrka naturen. Men, sade lärarinnan, det skulle nog inte dröja länge innan naturfolken efter kontakt med den moderna världen skulle inse att det inte bor några andar i skogen.

Någon vecka senare hade vi utflykt till skogen som bara låg några hundra meter från skolan. Där fick vi syn på en orm i färd med att svälja en groda. Ormen blev så störd av oss att den spottade ut grodan och sedan ringlade iväg. Jag tror ingen i klassen blev naturvän av denna utflykt. Vi var överens om att naturen var lite äcklig.

Idag har nog mina klasskamrater och de flesta andra svenskar anslutit sig till naturfolken. Det är inte första gången nordbor tillskriver naturen mystiska egenskaper. I början av 1900-talet spreds begreppet ”Wandervogel”. Ungdomar vandrade i alperna och sjöng muntra visor. De tyska ungdomarna svärmade för naturen och tog avstånd från industrialismen, åtminstone tills de började arbeta i fabrik eller ryckte in i första världskriget.

Inom något år rivs förmodligen de sista statyerna av scoutgrundaren Baden-Powell men jag misstänker att kurserna i att göra upp eld utan tändstickor, överleva i skogen utan mat och bygga flerfamiljshus av kottar kommer att fortsätta – nu med vuxna som elever. Vår tids naturkärlek är länkad till krismedvetande.

Rimligen borde kyrkornas besöksantal öka detta corona-år men kanske är tempeltjänarna ersatta av naturvårdare. Prästerna välkomnar syndarna, naturprelaterna är mer krävande. Knappt hann pandemin driva ut fler medborgare på söndagspromenad innan den förste naturvårdaren (eller ska de kallas naturpoliser) ställde sig framför tv-kamerorna och klagade. De av pandemin överaktiva naturvännerna skräpar ned och sliter i största allmänhet på naturen. Sådan ohejdad naturkärlek måste förstås tämjas. I ett reportage ser jag en snickare sätta upp stängsel i något slags skyddat naturområde. Besökarna får helt enkelt inte gå ner till stranden, de kan skada sjön.

Det är inte utan att jag tycker synd om nyfrälsta naturvänner i vänskapskretsen som återvänder från sina själfyllda vandringar med skavsår, insektsbett och något nervöst i blicken. Men i Greta Thunbergs era gäller det att anpassa sig. För att inte uppfattas som rabiat tittar jag pliktskyldigt på tv-program om lejon, valar, fåglar och läskiga ormar. Alla filmer slutar med att berättaren påpekar att djurens lidande är människans fel. Speakertexten är lika rituell som syndabekännelsen: naturen god och vi är onda. Slutsatsen att människans främsta uppgift är att tjäna naturen är inte långt bort.

Går det fortfarande att njuta av naturen utan dåligt samvete?

I min barndom kunde naturen besökas i bil. Det kallades för ”bilpromenad” vilket betydde att far tog oss barn i bilen och sedan for vi genom ett naturfagert område och beundrade det bakom bilfönstret.

Jag inser att den tiden är förbi och tar inte bilen utan min Vespa till naturområdet men redan på bensinmacken(!) får jag av en mekaniker reda på att scootern inte är miljövänlig. Skamsen återvänder jag hem och sjunker ned framför tv:n där det visas en naturfilm om kattdjur. De tycks tämligen mordlystna men berättaren framhåller att de har det svårt och programmet efterlämnar en känsla av skuld. Jag tar visserligen ibland hand om grannens katt (eller den om mig) men bryr jag mig tillräckligt mycket om de vilda djuren?

Hur hamnade vi i detta underläge? Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes tes om att människan står över naturens nyckfulla ondska är knappast möjlig att citera idag. Enligt Hobbes präglas naturen av allas krig mot alla, alltså en yttersta form av anarki som leder till undergång. Människan däremot står för ordning och reda. Visserligen tycks hans tes bevisas var gång jag deltar i en picknick och myrorna invaderar. Naturvänner som söker inre frid kan vara förvånansvärt stridslystna, värre än myrorna. Men jag vågar inte nämna Hobbes.

Huvudansvarig för vår tids syn på naturen som god och civilisationen (läs: fasta regler, utbildning, hierarkier) som ond är Jean-Jacques Rousseau. Det är lätt att göra invändningar mot hans teser och ännu lättare att invända mot hur han levde. Andra 1700-talsfilosofer var mer belästa och mer logiska. Möjligen var de också lite avundsjuka på all uppmärksamhet Rousseau fick.

1775 skickar Rousseau sin bok Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalitéparmi les hommes (”Avhandling rörande ursprunget till och grundvalarna för olikheten mellan människorna”) till Voltaire som svarar med elegant sarkasm. Voltaire skriver att man vid läsning blir frestad att börja gå på alla fyra, men konstaterar att det är omöjligt för honom eftersom han inte gått på alla fyra de senaste 60 åren.

Just genom att vara ombytlig, motsägelsefull, impulsiv och känslosvallande förebådade Rousseau vår tids andliga klimat. Bertrand Russell påpekar surt i sin genomgång av filosofins historia att Rousseau inte var någon riktig filosof. Må vara, men Rousseau lyckades nästan på egen hand slå hål på tron på upplysningstidens rationalitet, bana väg för romantiken och forma vår tids syn på civilisationen. Inte illa av en oskolad amatör.

Voltaire, Diderot och andra av upplysningstidens ledande namn växlade fritt mellan genrerna och skrev lika gärna faktabaserade artiklar som dramatik och romaner. Också de var välformulerade. Varför är det just Rousseau som fortfarande påverkar oss?

Kanske för att Rousseau byggde på sin livserfarenhet. Få författare har haft så många arbeten som Rousseau. För att försörja sig tog han det ena kortvariga uppdraget efter det andra. Han var lärare, diplomat, hantverkare, statsvetare, sekreterare, musiker. Han rörde sig mellan aristokratiska miljöer, intellektuella och fattiga. Mellan storstad och landsbygd. Ur alla dessa livserfarenheter destillerade Rousseau sina slutsatser.

Enligt Rousseau är människan från början god men sedan förstör skola, vetenskap, institutioner – ja allt det som vi räknar till civilisationen – människan. Hans skrift om samhällsfördraget inleds med orden: ”Människan är född fri och överallt är hon i bojor.” Fidel Castro hade med sig boken när han var gerillasoldat.

Rousseaus naturkärlek gav honom smeknamnet ”L’homme de la Nature” och han kombinerade sin naturkärlek med att skissa ett utbildningsprogram för barn. Den som tvivlar på att filosofi har något inflytande i dagens samhälle rekommenderas att äta middag med småbarnsföräldrar som tillåter sina barn att leva rövare och terrorisera vuxna.

En talande titel ur Rousseaus stora produktion är ”Huruvida vetenskapernas och konsternas återupprättande har bidragit till sedernas förädlande”. Rousseaus svar blev alltså nej. Det nejet ekar genom historien.

Det går inte att skilja det Rousseau skrev om samhället om barn med vad han skrev om naturen. Allt hänger samman. Naturen är motkraften till människans ondska. Hur kom Rousseau till den uppfattningen?

Själv hade Rousseau ingen större naturkännedom. Han hade knappast fått leda en skogsmullegrupp och fjällräddningen hade inte velat se honom på Kungsleden. En av Rousseaus få längre naturvandringar företogs 1754 då han tillsammans med vänner i maklig takt reste kring Genèvesjön. En promenad delvis i vagn med besök hos vänner i herresäten kring sjön. Ingenting för vildmarksfilmare men perfekt för en tänkare som sökte… ja vad? Arbetsro och inspiration. Men kanske framförallt oberoende. Rousseau verkar ha uppfattat naturen som mindre krävande än människorna.

Han accepterade inbjudan först efter att ha talat om att han inte var till salu. Vänskap har inget med tacksamhet att göra, skrev Rousseau. Den som hjälpte honom kunde alltså inte räkna med att i gengäld bli väl behandlad.

Under vistelsen 1756 nära Montmorency, i en villa med tjänstefolk som en av hans beundrare ställt till förfogande, vandrade Rousseau i det vackra landskapet. Det satte spår i romanen Julie, eller den nya Héloise. Rousseaus naturdyrkan banade vägen för 1800-talsromantikerna som uppfattade landskapen som besjälade.

Rousseaus egen naturdyrkan baserades förmodligen på missförstånd. Han trodde att djuren levde i harmoni och att människorna borde ta lärdom av djurens jämlikhet.

Som många av sina samtida var Rousseau botaniker, det vill säga han samlade växter till ett herbarium och skrev till och med en handledning i detta till en vän. Experter har påpekat att han inte var särdeles kunnig och vittnesmål från människor som träffade honom tecknar ofta bilden av en argsint och omdömeslös man.

Men på något sätt prickade han ofta rätt. Ofta är han häpnadsväckande nutida. I Om samhällsfördraget (1762) skriver han:

”Se bara på miljöförstöringen! Varje skogsägare kan tjäna på att kalhugga, men resultatet blir en utebliven återväxt och en jorderosion som alla långsiktigt förlorar på.”

Den som promenerar i ett vackert odlingslandskap kan förstå Rousseau, den som vandrar i vildmark där djuren jagar varandra har det kanske svårare. Samtidigt finns det en våldsamhet i Rousseaus skrifter som fick Bertrand Russell att skriva 1945 att ”i vår tid är Hitler en produkt av Rousseau”. Dr Samuel Johnson kallade Rousseau ”The worst of men”. Joseph Brodsky kopplade Rousseau till Stalins illdåd.

Döljer Rousseaus tankar om naturens godhet något samhällsfarligt?

En del av kritiken mot Rousseau har att göra med hans privatliv som lämnar en del att önska vad gäller konsekvens men inte vad gäller intensitet. Rousseau som mer än någon annan ändrat vår syn på barndomen lät sina fem barn med en tvätterska uppfostras på barnhem. Han förespråkade oberoende och ett enkelt liv men levde på andras bekostnad (mestadels olika kvinnors) i lyx. Hans tankar om naturen upprörde inte lika mycket som hans skrifter om barnuppfostran och äganderätt som medförde att han måste fly i flera omgångar, från både Genève och Frankrike. Under en sådan flykt hamnade han i England där han togs om hand av den skotske filosofen David Hume som senare sade att Rousseau inte bara tagit av sig kläderna utan också huden. Han var alltså överkänslig och hade passat bra i en tid när att vara kränkt utvecklats till en sport.

Rousseau dog han 10 år före franska revolutionen bröt ut men av alla det sena 1700-talets tänkare är han förmodligen den mest närvarande. Rousseau trodde på känslan, Voltaire på förnuftet. Därför vann Rousseau. Idag tycks hans seger total.

När Bonniers konsthall i början av 2020 visade en utställning om naturmåleri fanns alla stilar med, från naivism till sofistikerat intellektuellt måleri. Men få om ens något verk skulle kunna klassificeras som politiskt naturmåleri.

Det lämmeltåg av medborgare som var helg vänder samhället ryggen och går ut i naturen söker något som är filosofiskt, religiöst och medicinskt givande. Dessa skogsvandrare skrämmer förmodligen inte makthavarna. Men natursvärmeriet kan utvecklas på ett sätt som kommer att förvåna.

Rousseau ansåg att det idealtillstånd i vilket en gång människan levt var omöjligt att återvända till. Hans sista text heter Rêveries du PromeurSolitaire. I hans ord om naturen finns ett stråk av längtan och saknad som delas av åtskilliga söndagsvandrare. Kanske är deras vemod större än deras vrede.

Den andra huvudansvarige för att vi flyr till naturen är amerikanen Henry David Thoreau, verksam under 1800-talets första hälft. Till skillnad från Rousseau levde verkligen Thoreau det liv han förespråkade. Thoreaus naturkärlek är visserligen inriktad på att vinna frid, men är också i symbios med tanken på att vara en aktiv medborgare. För Thoreau leder skogsvandringen till politiskt engagemang.

Skogsliv vid Walden, Thoreaus berömda bok från 1854 om ett år i en hydda eller snarare en mycket liten kolonistuga (riven men då och då återuppförd) fortsätter att läsas av nästan alla studenter i USA. I en tid av extrema naturupplevelser kan det verka förvånande. På nätet finns bilder och berättelser om extrema vildmarksäventyr. Men att vandra kring området runt tjärnen Walden Pond, belägen i närheten av Concord i Massachusetts, tar inte mer än någon timme och civilisationen är inte långt bort. Den sportige kan fortsätta till en stor byggnad i skogarna, Thoreau-institutet där smärre härskaror av forskare studerar Mästarens liv i vackra byggnader som kontrasterar mot Thoreaus compactliving.

När jag förbereder denna text träffar jag av en slump en amerikansk doktorand som lämnat naturvetenskapliga studier för att istället bosätta sig i ett tält på Värmdön där hon försöker ”finna sig själv”: en av alla Thoreaus adepter. Thoreau som hade gått på Harvard, vände själv universitetslivet ryggen. Han vände också sin vänkrets i Concord ryggen när han flyttade ut till Walden. Och i förlängningen vände han samhället ryggen. Utan stora deklarationer, men beslutsamt.

Thoreau var en av de första som utvecklade tanken på civilt motstånd. Han vägrade betala skatt eftersom staten stödde orättfärdiga projekt. Vännerna blev förskräckta när åtal väcktes men han tog lugnt sitt fängelsestraff. Thoreau deltog i olika projekt för att få slut på slaveriet. Men framförallt fascinerades han av naturen. Till skillnad från Rousseau studerade han fakta men texterna är nästan alltid självbiografiska. Under sin livstid var han en författare i marginalen men efter sin död har han blivit tongivande. Kombinationen av samhällskritik, naturkärlek och individuellt motstånd har varit oemotståndlig. Förmodligen har Thoreau påverkat samhällsdebatten mer än alla USA:s presidenter tillsammans.

Jämfört med Rousseau är Thoreau mer logisk och hans liv mer exemplariskt än Rousseaus även om han inte var en renlevnadsman. Under de knappa två år han levde vid Walden gick han då och då in till småstaden Concord och dinerade med sina vänner i den berömda författarkolonin. Men Thoreaus anhängare anklagar honom inte för inkonsekvens. Han är så ärlig i sina texter att kritikerna kommer av sig. Han medger sina tvivel och sin osäkerhet.

Allt han skrev om var en förlängning av hans eget liv och kroppsliga tillstånd. Thoreau var visserligen ”naturvän”, men hans projekt är inte att hämta en värdeskala från naturen och tillämpa den på samhället. Hans projekt är att hitta ett sätt att leva som är bra för honom. Han är sökare, inte frälsare.

Thoreau utvecklade sina tankar genom praktisk handling: han vandrar till Nantucket, han bosätter sig vid Walden, han vägrar betala skatt och använder tiden i fängelse till att skriva. Han är en praktisk man som visserligen markerar sitt avstånd till världen men samtidigt i handling visar hur det går att förändra den.

Thoreau försvinner alltså inte in i naturen. Den är inget idealtillstånd för honom, ”bara” en nödvändighet. Han återvände från Walden och blev alltmer samhällsengagerad. Rousseau talade om för omvärlden hur den borde fungera, Thoreau gav exempel på hur man kan leva som individ.

Greta Thunberg lät som Rousseau när hon i ett känslosamt tal till Förenta Nationenas klimatmöte 2019 anklagade vuxenvärlden för att ha stulit hennes barndom. Om Thoreau blir nästa inspirationskälla för söndagsvandrarna kan vi vänta oss ett annat samhällsklimat. Friden i naturen blir striden i naturen. Makthavare har anledning att se upp med de fridssökande naturvandrarna. 

Mest lästa just nu

1) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

2) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

3) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

4) Kortformernas kamp av Tommy Olofsson

5) Bygget skakar av Patrik Oksanen

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

2) Nya fiender, nya husgudar av PJ Anders Linder

3) Lunch med påven av Charlotta E Lindell

4) Den som säger emot av Lars Åke Augustsson

5) En farlig förlorare av Peter Esaiasson

NR 6 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...