VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Till kunskapens försvar

Av Inger Enkvist

Forskning i utbildningsvetenskap ägnar sig inte åt utbildnings- och inlärningsresultat. Skolkunskaper betraktas som suspekta eftersom objektiv sanning inte anses existera.

En avhandling i pedagogik framlagd våren 2020 vid Örebro universitet, Att utbilda rättighetsbärare, studerar hur lärare på lågstadiet lär ut mänskliga rättigheter. Trots att ämnet är pedagogik är temat alltså inte inlärning av skolkunskaper utan av rättigheter. Avhandlingen stöder sig uttalat på teoretikern Michel Foucault, känd för att hävda att allt i samhällslivet handlar om makt.

De 150 sidorna text presenterar huvudsakligen vad andra forskare sagt om barns rättigheter, och bibliografin är hela 19 sidor lång. Den empiriska delen är begränsad till ett fåtal iakttagelser i ett par lågstadieklassrum. Avhandlingsförfattaren har studerat tre ”styrningstekniker”. Först den ”disciplinerande” som ska få barnen att ”göra som de blir tillsagda och bete sig flitigt och lydigt”. Sedan den ”pastorala” som genom ”guidning” leder barnen att handla på ett visst sätt. Till sist den ”självstyrande”: ”Här är frihet det centrala elementet. Aktiviteter där barnen genom frihet får känna sig själva, styra sig själva och vårda sig själva inkluderas.” Kan man gissa vilken teknik avhandlingsförfattaren sympatiserar med? Slutsatserna är triviala och består i att lärare ska göra sådant som lärare alltid gjort. Ett exempel är att säga till att ingen elev får tränga sig före en annan.

I avhandlingen talas det över huvud taget inte om att skolans uppgift är att förmedla kunskap. Det talas om barns rättigheter och däribland deras rätt till inflytande, men vilka rättigheter talar vi om? Det undersöks inte vad barn tycker om olika sätt att organisera klassrum eller huruvida alla barn har samma åsikt om den saken. Barns rättigheter till duktiga lärare, lugna klassrum och goda kunskaper nämns inte.

Jag tar upp avhandlingen därför att den är typisk i att inte studera inlärning. Man skulle kunna tro att viljan att förbättra elevernas kunskaper står i centrum för utbildningsforskarna, men så är det inte. En granskning från Högskoleverket 2009 konstaterade istället att utbildningsvetenskaplig forskning har en nära anknytning till politik och administration. Sundell och Stensson fann 2010 att bara 6 procent av de 288 avhandlingar som framlagts i pedagogik åren 1997–2006 intresserade sig för utbildningsresultat. Broady och medarbetare studerade 2011 pedagogisk forskning som fått externa anslag och såg att få projekt fokuserade på utbildningsresultat. Eklund undersökte år 2000 innehållet i 165 svenska doktorsavhandlingar i pedagogiska ämnen och fann bara en enda studie av inlärningsresultat, där olika metoder ställdes mot varandra. Forskarna ägnar sig alltså inte åt sådana ämnen som finansiärerna, huvudsakligen skattebetalarna, kanske tror.

I utbildningsvetenskapliga texter från de senaste decennierna är det slående att man citerar just Foucault och andra som kritiserar västerländska liberala och demokratiska länder för att inte ha nått den absoluta jämlikheten. Utbildningssystemets uppgift ses som att minska sociala skillnader och föra kampanjer mot rasism och sexism. Västerländsk utbildning och vetenskap ses som centrala ”fästningar” att intas av ”krigarna”, på engelska benämnda ”social justice warriors”, SJW. Avgörande för perspektivet är övertygelsen att skolkunskaper är suspekta därför att man anser att objektiv sanning inte finns. Misstänksamt sätter man begrepp som ”fakta”, ”kunskap” och ”vetenskap” inom citationstecken. I den citerade avhandlingen är skolkunskaper helt enkelt frånvarande.

Den som i dagens situation vill försvara vetenskap och kunskap behöver känna till hur man säkerställer kunskap, det som på fackspråk kallas epistemologi. Susan Haack, en brittisk epistemolog verksam vid University of Miami, konstaterar att hennes studieområde har förvandlats till en ”krigszon” på grund av attacker från forskare fientliga till idén med objektiv kunskap. Antiintellektuella grupper har på ett kunskapsmässigt illegitimt sätt tagit sig in i västvärldens centrum för kunskapsproduktion.

Haack påpekar först att begreppet vetenskap missbrukas. Vetenskap bygger på intellektuell integritet och på att forskare ärligt försöker förstå vad som är sant. Den förutsätter breda och djupa kunskaper, träget arbete, förmåga att inte släppa ämnet innan man nått resultat, förmåga att identifiera väsentliga resultat och mod att försvara sina resultat, även om de inte är sådana som överordnade eller kolleger vill se. Det som hänt de senaste decennierna är att personer som inte drivs av ett brinnande intresse för att skapa ny kunskap har skaffat sig utrymme vid universiteten. I Manifestoof a Passionate Moderate (1998) talar Haack om tre sorters forskning. Den riktiga eller genuina är den som söker sanning. En annan typ kallar hon ”fake”, och forskare med sådan inställning är liknöjda inför sanningsbegreppet och ser forskning som en social miljö bland andra, där man når framgång genom sina kontakter. Den tredje varianten kallar hon ”sham”, och den innebär att forskaren utgår från ett visst resultat och letar argument för att stödja det. Forskaren kan vara ideologiskt driven eller betald av ett företag eller en part i en tvist. Hon menar att de två varianterna fake och sham är former av pseudoforskning och att sådan forskning har ökat starkt. Avhandlingen som beskrivs ovan illustrerar tendensen.

Haacks kritik riktas både mot de relativister som snarast är postmodernister och förknippas med idén att sanning inte finns och mot multikulturalister och radikala feminister som hävdar att varje grupp har sin egen sanning. Haack kallar dem de ”nya cynikerna”, eftersom de liksom cynikerna i antiken misstror andra människors vilja till opartiskhet. Det är riktigt, säger Haack, att alla har ett perspektiv och det är typiskt för människor, men det är inte det enda som människor använder sig av när de ska bedöma en situation. De har också kunskaper, metoder och vilja att ompröva tidigare förståelse, och de kan ta hjälp av andra. Haack säger sig i Defending Science – withinReason(2003) och Evidence and Inquiry(2009) vara trött på att höra att sanning inte finns, när alla i sin vardag utgår från den.

De nya cynikerna hävdar att allt är ”socialt konstruerat” och också vetenskap. Stopp, säger Haack. Naturvetarna har lyckats bra, därför att de har konstituerat sig som grupp och inte släpper fram annat än det som bevisats. En sådan granskning är inte samma sak som att resultatet förhandlats fram av sociala skäl. De nya cynikerna har kommit förbi kontrollmekanismer som ”peer review” genom att starta egna tidskrifter och genom att använda varandra som sakkunniga. Peer review och antalet citeringar i andras artiklar är därför inte något säkert tecken på kvalitet. Det finns universitetsmiljöer som i praktiken inte utsätter sig för granskning utifrån utan utgör en parallell värld som kan se vetenskaplig ut men som inte söker sanning. En lång bibliografi garanterar inte nödvändigtvis att en text är vetenskaplig. Min uppfattning är att att pseudoforskning inte är ett enstaka problem utan återfinns på breda områden av samhällskunskap och humaniora.

Haack betonar att universiteten idag tar beslut som avgör om de kommer att kunna fungera som universitet i framtiden. När de anställer en ny lärare och forskare står valet inte bara mellan forskare med olika grad av vetenskaplig skicklighet utan i första hand mellan sökande med ett genuint forskningsintresse och andra som ser forskning som social aktivism eller som ett sätt att framhäva sin person. De svenska universitetens val kompliceras också av att regeringen har lagt på högskolan icke-akademiska mål som nu senast ”jämställdhetsintegrering”.

Vad gäller Susan Haack så förtjänar hon att utnämnas till ”intellectual integrity warrior”.

Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet.

Mest lästa just nu

1) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

2) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

3) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

4) Kortformernas kamp av Tommy Olofsson

5) Bygget skakar av Patrik Oksanen

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Med skuld i ryggsäcken av Mikael Timm

2) I öppna hyllors landskap av Johan Sundeen

3) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

4) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

5) Makten bakom tronen av Cecilia Nikpay

NR 6 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...