VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Svårt att skildra svältdöden

Av Erik W Larsson

Filmen Mr. Jones visar problemen med att skildra kommunismens brott på vita Duken.

”De goda människorna dog först. De som vägrade att stjäla eller prostituera sig dog. De som gav mat till andra dog. De som vägrade att äta lik dog. De som vägrade döda sin vän dog. Föräldrar som stod emot kannibalism dog innan deras barn gjorde det.”

Stycket kommer från historikern Timothy Snyders skakande bok Bloodlands. Europe Between Hitler and Stalin (2010, i svensk översättning Den blodiga jorden), och syftar på den massvält som ägde rum i Ukraina under början av 1930-talet. Skeendet går vanligen under benämningen Holodomor, svältdöd på ukrainska. Holodomor var en följd av Sovjetregimens kollektivisering av landets jordbruk – en politik som innebar att spannmål med våld konfiskerades från bönderna. Trots att närmare tre miljoner människor fick sätta livet till är Ukrainas tragedi mestadels bortglömd och okänd bortom landets gränser.

En som vill råda bot på denna okunskap är Agnieszka Holland, regissören bakom filmen Mr. Jones, som nyligen hade biopremiär i Sverige och snart också finns i svensk dvd-utgåva. Gareth Jones (spelad av James Norton) är en ung walesisk journalist som 1933 åker till Moskva i hopp om att intervjua Josef Stalin. Intervjun blir aldrig av, men Jones får istället nys om att något stort pågår i Ukraina. Efter att ha skakat av sig sin KGB-följeslagare reser han inkognito genom Ukrainas av svält härjade landsbygd. Resten av filmen ägnas åt journalistens hopplösa strävan att dela sina vittnesmål med en värld som vägrar att lyssna.

Att kritisera en film om utmärglade barn som äter sina syskon är förstås en känslig uppgift. Mr. Jones är på många sätt en utmärkt historielektion, och en mycket viktig sådan. Dess dramaturgiska svagheter illustrerar dock hur svåra kommunismens illdåd är att beskriva – i synnerhet på filmduken.

Det kanske mest slående med Mr. Jones är dess avsaknad av en ordentlig skurk. Stalin syns bara på stillbilder, och ökända hantlangare som Berija och Kaganovitj inte alls. Mörkögda män i grå uniformer kontrollerar pass och öppnar emellanåt eld, men ger sig aldrig till känna. Hjältens främste antagonist är New York Times-skribenten Walter Duranty, spelad av den helt igenom obehaglige Peter Sarsgaard. Duranty förnekade Stalins brott och rapporterade hans lögner som gudomliga sanningar till läsarna. Att han för sina insatser tilldelades ett Pulitzerpris är en av den amerikanska journalistikens värsta skandaler. Sarsgaard spelar Walter Duranty som en sliskig ärkeskurk, komplett med hälta och ormhövdad käpp. Denna murvels motiv förblir dock ett mysterium. Hade Stalin mutat honom? Eller ansåg han – som så många andra medlöpare i väst – att kommunismens mål helgade dess brutala medel? Filmen ger inget svar, och Peter Sarsgaard själv verkar inte alltid säker på vad som driver hans rollfigur.

Detta är den stora fråga som varken filmen eller historikerna kan besvara: Varför dog tre miljoner oskyldiga människor? Var folkmordet en oförutsedd konsekvens av vansinniga, ekonomiska beslut? Ville Stalin göra sig av med Ukrainas självägande bönder – så kallade ”kulaker”? Eller låg det etniska motiv bakom? En film om rashat hade förstås varit långt mer lättillgänglig för samtida biobesökare. De historiska bevisen stöder dock inga enkla hypoteser av detta slag. Om Stalin hatade ukrainare så höll han det för sig själv.

För att en person ska kunna dömas för mord i domstol måste både ett ”objektivt rekvisit” (gärningen) och ett ”subjektivt rekvisit” (uppsåtet) vara uppfyllda. En biopublik ställer liknande krav. De vill veta vem som gjorde vad och varför. I Mr. Jones är den brottsliga gärningen helt uppenbar, men förövarnas uppsåt och motiv förblir tvetydiga och svårbegripliga. Denna brist på klarhet förklarar kanske varför filmer om kommunismens grymheter ofta har svårt att nå en bredare publik.

De djupa insikter om ideologins inneboende ondska som George Orwell och Aleksandr Solzjenitsyn förmedlade är svåra att överföra till vita duken. I en värld där bildens seger över texten blivit så gott som fullständig riskerar brott mot mänskligheten som Holodomor därför att glömmas av framtida generationer.

Mest lästa just nu

1) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

2) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

3) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

4) Kortformernas kamp av Tommy Olofsson

5) Bygget skakar av Patrik Oksanen

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

2) Bygget skakar av Patrik Oksanen

3) Makten bakom tronen av Cecilia Nikpay

4) Med skuld i ryggsäcken av Mikael Timm

5) I öppna hyllors landskap av Johan Sundeen

NR 6 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...