VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Den som säger emot

Av Lars Åke Augustsson

Den mångsidige och svåröversatte samhällskritikern Karl Kraus är inte helt lätt att greppa. Han var i hög grad ett barn av det Sekelskiftes-Wien han gisslade svårt. Lars Åke Augustsson har ägnat sommaren åt en tjock biografi.

Ibland, eller varför inte alltid, är skepsis mot vad som kallas framsteg på sin plats. Det är svårt att tänka sig att någon e-bok skulle kunna ersätta de böcker i stort format, med ett omfång på 500 sidor eller mera, med underrubriken ”Porträtt av en stad” som ges ut av det i Köln baserade Taschen-Verlag. De består huvudsakligen av foton, från de första fotografiska bilderna under första halvan av 1800-talet och fram till våra dagar. Den senaste handlar om Wien.

Det är lätt att bli bedövad bara av antalet bilder, och har man den i knäet domnar benen av dess bastanta vikt. Trots sin massivitet är den dock lätt att ta sig fram i. Första avdelningen omfattar nära 100 år och går fram till första världskrigets slut. Sedan följer två mer dramatiska avdelningar med mellankrigstidens kriser och auktoritära ordning, och med den anslutning till Nazi-Tyskland och den förödelse som blev slutsumman för Wienborna, sedan efterkrigstid och återuppbyggnad och dagens mysiga prydlighet. Den som älskar Wien blir inte sviken.

Den som älskar fotografi känner sig ömsom övergödd, ömsom svältfödd. Redaktionen och förlaget söker sig sällan långt från det förväntade. Det blir Kärntnertor och Stephansdom och Votivkirche och Ringstrasse i många versioner. Men att man förlitar sig på arkitektur har också med sig den välsignelse att man får många påminnelser om storheten hos sådana som Otto Wagner, hans stadsplanering och hans Stadtbahnstationer och hans ännu lika vackra Majolikahaus med dess blommande kakel, eller hans motsats Adolf Loos med sitt odekorerade hus vid Michaelerplatz och sin ”American Bar”.

Människorna i de tidiga fotona är överhetspersoner eller pittoreska figurer på gatan, under de mörkare decennierna ibland folk som marscherar för fascism eller för revolution, hemskast är naturligtvis bilderna av judiska Wienbor som efter Anschluss tvingas skura gatan under överinseende av andra entusiastiska wienare. Från denna tid är det dock ont om goda foton, i alla fall har redaktörerna inte hittat dem; bokens bottennapp är en helsida med en sovjetisk propagandabild av en kvinnlig trafikpolis som inte ens fyller minimala fototekniska kvalitetskrav. Inte förrän framåt 1950-talet blir det mera levande igen, med Franz Hubmanns torgmadamer, Erich Lessings genomgående kompetens i alla uppdrag och ett par gästspel av Henri Cartier-Bresson.

Båda de sistnämnda porträtterar gärna människor på kaféer; man inser plötsligt vad som skiljer denna bok från tidigare stadsporträtt, där man finner sådant som Eiffeltornet, Chrysler Building, Colosseum. I otaliga av bilderna från Wien syns näringsställen, många av dem kaféer. Det mest berömda, hotell Sacher och dess olika avdelningar, dyker först upp i en fasadbild från 1910, sedan i en utomhusbild på kaféet från 1920, sedan med en bild från lobbyn med ett stort täcke under vilket John Lennon och Yoko Ono döljer sig 1969, sedan med två japanska tjejer kollande var sin telefon år 2016.

Lika omöjlig som tanken att ett elektroniskt baserat socialt medium skulle kunna ersätta kaféet är tanken på en virtuell version av den berömda sachertårtan, detta raffinerade möte mellan fylligt mörkbrun choklad och syrlig aprikosmarmelad. Men den som sitter med en bit av det mäktiga bakverket framför sig på kafébordet kanske noterar att över Wien svävar en geting med gadden ständigt beredd till angrepp, inte bara på naiv framstegstro utan också på offentliga lögner och uselt språk i allmänhet: Karl Kraus (1874–1936).

Han ställer krav på både den som vill läsa av honom och den som vill läsa om honom. Trots detta har han under de senaste decennierna lockat såväl britter, amerikaner som häromåret en fransman att skriva stora biografier. Tack vare urvalet I denna stora tid. Texter ur DieFackel (1995), mästerligt översatt av Lars Bjurman, kan en svensk läsare i alla fall få en aning om Kraus kvaliteter (om jag nedan citerar Bjurmans översättningar står det LB efteråt). Nu kommer Jens Malte Fischer, som tidigare framförallt skrivit om musik, bland annat en stor och utmärkt Gustav Mahler-biografi, med den cirka 1 000-sidiga Karl Kraus. DerWidersprecher, en undertitel som kan översättas som ”opponenten”, ”den som säger emot”.

Vad är det som drar en till Kraus trots hans svårigheter? Kanske att han förverkligar en dröm för oss som lever med språk och medier. Ingen maka och inga barn som ställer krav, en egen tidskrift som man fyller med vad man vill, en hängiven publik för ens personliga framträdanden, alla möjligheter att gå till angrepp på allt och envar som man inte gillar.

Han föddes i nuvarande Tjeckien, men var tre år då familjen flyttade till Wien och bar livet med sig barndomsminnen av fjärilarna i Wienerwald och teater och operett på sommarens semesterorter. En lycklig barndom? En älskad mor gick bort då Karl var 17 år och hans far, en driftig industriman, meddelade: ”Jag önskar mig inte en bildad son.” Auktoritärt lagd familjefar i välbeställt judiskt hem kontra känslig son – konflikten känns igen från Franz Kafkas och Walter Benjamins respektive uppväxter. Fadern dog år 1900 som en förmögen man och Karl blev därmed ekonomiskt oberoende.

1900 börjar han utge DieFackel och kungör som sin avsikt: ”Vad som här planeras är inget annat än en torrläggning av det frasernas stora träskmark, som andra ständigt helst skulle vilja göra naturreservat av.” Under tidskriftens första tio år publicerar Kraus också andra – Strindberg var en medarbetare han uppskattade, och skrev också en dödsruna över honom – men sedan blir DieFackel hans enmanstidskrift. Han skriver den mestadels nattetid, korrekturen levereras till hans lägenhet medan han tar igen nattsömnen, den innehåller nästan inga korrekturfel ty han avskyr allt språkligt förfall. ”Jag behärskar inte språket; men språket behärskar mig fullkomligt.”(LB)

1902 publicerar han sin första artikel på temat ”Sittlichkeit und Kriminalität”, sedlighet och brottslighet. Om ruttenheten bakom Wiens vackra fasader blir det många artiklar och även böcker. En av de effektivaste texterna handlar om den prostituerade kvinna som istället för dricks får en hedersmedalj av en kund, som hon sedan går omkring med på bordellen till polisen kommer, som sedan får böta tjugo Kronen för att obehörigen ha burit ett militärt förtjänsttecken. Kraus förklarar att Österrike är ”den verkliga horan”.

Kraus är konservativ, men på sina egna villkor. I en lång essä gör han den populäre Heinrich Heine medansvarig för journalistikens förfall, för dess beroendeframkallande och därför lönsamma utbud av färdiggjorda känslomässiga reaktioner på nyheterna. Han beundras en tid av Freud men anser psykoanalysen vara ”den sinnessjukdom för vilken den tror sig vara boten” då den tror sig genomskåda människans mysterium. Hur är då hans förhållande till judendomen?

Samtida med Kraus i Wien var journalisten och dramatikern Theodor Herzl, det främsta språkröret för en judisk statsbildning och därmed sionismen som politisk ideologi. Men Kraus tar redan 1898, i skriften Eine Kronefür Zion, avstånd från sionismen, som han ser som ett erkännande av den antisemitistiska tanken att judar är fundamentalt annorlunda. 1899 utträder han formellt ur den judiska gemenskapen. I DieFackel bereder han plats för röster som försvarar den antisemitiskt färgade processen mot Alfred Dreyfus i Frankrike. Visserligen tar Kraus själv avstånd från dem som anser Dreyfus skyldig enbart därför att denne är jude, men i linje med sin tidigare ståndpunkt anser han det än förkastligare att hålla fast vid något specifikt judiskt.

Det finns alltså sammanhang hos Kraus; men inte med ett ord nämner han sedan Dreyfus frigivning och återupprättelse. Offentlig avbön var ingenting för honom. Hårdare än klerikala och reaktionärt populistiska blad angriper Kraus den relativt liberala NeueFreienPresse, vars ägare var av judisk börd och som till stor del lästes av den assimilerade judiska medelklassen. Just därför menar han att det är viktigt att avslöja att bakom dess förmenta frisinne, dess intresse för konst och kultur, var det hela tiden finanserna man tänkte på. Frisinnet föll av den när den lät sig tillsammans med annan press mönstras för att hylla maktens intressen i världskriget.

Världskriget gör getingen Kraus till en ursinnig fredsduva, om en sådan nu kan tänkas. Med Malte Fischers ord: ”Av den närmast antikorruptionsinriktade, därefter reaktionär-konservativa DieFackel blir det ett antimilitaristiskt-pacifistiskt organ, som efter kriget under en tid sympatiserar med socialdemokratin, som den enda politiska kraft som inte har korrumperats av kriget.” Samtidigt som han ger ut sin tidskrift arbetar han febrilt på att skapa ett mörkt konstverk av helvetet han ser.

DieLetzten Tage derMenscheit är ett verk som i sin helhet omfattar nära 800 sidor, till formen är det ett drama, till stor del uppbyggt av autentiska citat och dialoger. Kraus insåg själv att det inte skulle kunna uppföras inom ramen för en normal teaterföreställning (även om några få försök har gjorts att anpassa det). Det har ett par talespersoner som dyker upp här och var, en Optimist och en Nörgler, en kverulant, kritiker, som naturligtvis i hög grad är författarens språkrör. I detta helvete är mediernas makt avgörande och skrämmande: ”Är pressen en budbärare? Nej, den är händelsen. Ett tal? Nej, den är livet.” (LB) Letzten Tage är lika mycket tragedi som satir, ett exempel på Friedrich Schillers definition: ”I satiren blir verkligheten såsom bristen på ideal framställd som främsta realitet.” Kraus är ett exempel på en definition av dennes samtida och beundrare, Kurt Tucholsky: ”Satirikern är en kränkt idealist; han vill att världen ska vara god, men den är ond, och nu anfaller han det onda.”

Trots sitt ursinne hade Kraus inte bara ideal, utan till och med vänner och kärlekar. Bland vännerna fanns författaren Peter Altenberg och den förut nämnde arkitekten Adolf Loos. I en deprimerande tidsbild visar Fischer hur Loos sexuella handlingar mot småflickor, trots att dessa ledde till åtal, inte föranledde några förändringar i dennes vänskap med gestalter som Alban Berg, Arnold Schönberg. I samband med åtalet trycker Kraus en visserligen lågmäld men dock hyllning till den åtalades karaktär.

Kvinnorna var flera. Den långvarigaste kontakten har Kraus med Sidonie Nádherný von Borutin (1885–1950). När han möter henne 1913 är hon redan vän till och korrespondent med Rainer Maria Rilke, hon fortsätter att spela en viktig roll också för andra intellektuella och konstnärer. Det intensiva och konfliktfyllda förhållandet är för Kraus konstnärligt produktivt; han skriver mycket under vistelser på hennes gods i nuvarande Janovice i Tjeckien. Hon gifter sig och skiljer sig men behåller kontakten med Kraus. Deras omfattande korrespondens – över tusen brev och telegram – som publiceras i sin helhet först 1974, vittnar om intellektuell jämbördighet.

Från att ha varit duva blir Kraus sedan mer av en skarpögd korp, spanande efter vad som kan vara matnyttigt bland vad som återstår efter världskriget. (Att han konverterar till katolicismen år 1911 men lämnar den ett dussintal år senare sätter inga djupare spår i hans författarskap.) 1919 offentliggör han sitt eget valmanifest, ingen flammande text och inget ursinnigt angrepp, utan ett mera reformatoriskt resonemang om att man inte behöver dela alla socialdemokratins ideal för att se dessa som det enda alternativet till det förgångnas makter, krigsprofitörerna, börshajarna arm i arm med pressen, alltså ”judar av varje konfession”, som Kraus uttrycker sig.

Som medial person har under detta 1920-tal Kraus några av sina största stunder. Den framgångsrika DieStunde publicerar skandalreportage om kända personer och ägnar sig ibland åt utpressning genom att hota publicera skandalartiklar, men flörtar också med radikala idéer och vänder sig mot chauvinism och antisemitism. Under stridsropet ”Ut med skurkarna ur Wien” angriper Kraus tidningens skapare Imre Békessy, som flyr landet.

1927 utbryter stora demonstrationer i Wien sedan en grupp högerextremister hade frikänts för ett våldsamt överfall på socialdemokrater. En polisstation stormas, justitiepalatset sticks i brand, varefter polisen öppnar eld som dödar nästan 90 demonstranter. Dagarna efter händelsen finns på affischpelare runtom i Wien en affisch med endast dessa rader: ”Till Wiens poliskommissionär Johann Schober. Jag kräver att ni avgår. Karl Kraus, utgivare av DieFackel.” I oktobernumret av tidningen publicerar han en nära 100-sidig text där han utvidgar angreppet.

Fischer pläderar för Kraus betydelse också som poet, fastän hans diktsamlingar inte alls når samma upplagor som hans samhällskritik eller hans aforismsamlingar. Men lyriken ger flera dimensioner åt Kraus. Har kan han visa personlig dödsfruktan och kärlek till naturen, bägge drivkrafter bakom ”Die Raben”, korparna, hans stora tidsdikt om kriget. Kraus egen dramatik består vid sidan om LetztenTage av ett antal tidspräglade stycken som i stort sett fallit i glömska. Bland dessa en ”magisk operett” om litteraturen närmast riktad mot Franz Werfel, en variation på Aristofanes satiriska Molnen, ett stycke meta-teater, Traumtheater, och ännu ett nyckeldrama, DieUnüberwindlichen.

Kraus främsta dramatiska insats står han själv för, då han står på scenen som föreläsare eller snarare estradör, något han börjar med tidigt men som slår ut i full blom efter 1910 – sammantaget genomför han 700 sådana föreställningar innan han dör. Lika hopplöst som det är att översätta alla nyanser i Kraus prosa är det förmodligen att föreställa sig hans sceniska närvaro. Han blandar egna texter med andras texter; allra helst Shakespeare, fast han inte kan engelska. Han verkar obekymrad om det problematiska att vara helt hänvisad till översättningar (företrädesvis dem som August Wilhelm von Schlegel och Ludwig Tieck gav ut kring slutet av 1700-talet och början av 1800-talet) utan ger som sina sista böcker ut tolkningar av Shakespeares sonetter och dramer i av honom förkortade versioner. Eller är han bara egensinnig på Kraus typiska vis? Jag hade gärna sett att Fischer gick djupare in på de epistomologiska komplikationerna här.

Denne man, så hyperintellektuell i sitt förhållande till språket, är alltså samtidigt en showman som älskar operetter av Jacques Offenbach, som han också återger på sina egna villkor, och han har också en beundrarskara bland sin tids avantgardistiska kompositörer som Arnold Schönberg och Anton Webern. Sammantaget skapar texter, musik och Kraus själv en kult med glödande anhängare, bland vilka en ung Elias Canetti befinner sig, i en stämning han långt senare återger i den självbiografiska DieFackelimOhr, 1980:

”Snart kom Karl Kraus själv och hälsades av ett bifall så starkt att jag aldrig, inte ens på konserter, upplevt det. [...] Då han intog sin plats och började tala, överrumplades jag av rösten som darrade på ett något onaturligt sätt, likt ett utdraget galande. Men detta intryck försvann snart, eftersom rösten omedelbart förändrades och ändrade sig oupphörligen åter och snart häpnade man över den mångfald som den var mäktig.”

Kraus har svårt med realpolitik. Att den Schober vars avgång han krävt istället blev förbundskansler med visst stöd av socialdemokraterna bidrar till hans allmänna bitterhet. I en dyster text från 1932 angriper han den solidaritet som den österrikiska socialdemokratin förespråkar med kamraterna i Tyskland: ”Och om världen fylls av hakkorsbärare – vilkas tillkomst ju, här och där, huvudsakligen är socialdemokratins förtjänst, måste vi till sist vara klara över att, sedan mänskligheten lät sig luras av politiken, inget större misslyckande erbjuds än detta partis handlande” och så vidare. En ståndpunkt som slående påminner om Stalins dåvarande åsikt att socialdemokratin blott var en flygel av fascismen.

Ändå blir han för många forna anhängare en realpolitiker av värsta slag. De klerikala Christsozialisten under Engelbert Dollfuss, förbundskansler sedan 1932, avsätter i mars 1933 parlamentet, förbjuder nazistpartiet och upplöser socialdemokraternas organisationer. En ny författning förenar auktoritär katolicism med en korporatism efter förebild från det fascistiska Italien. Sedan Dollfussβ mördats vid ett misslyckat nazistiskt kuppförsök i juli 1934, efterträds han av Kurt Schussnigg (som flyr landet undan Hitlers Anschluss 1938). I detta läge ser Kraus som de enda möjligheterna att antingen helt träda tillbaka från alla politiska sammanhang, eller också att engagera sig för en nationalism som är antisemitisk och antiparlamentaristisk men också antinazistisk. Han väljer en tid det senare.

Först gör han inga uttalanden alls, utan skriver en lång och skarpsynt polemisk essä med Hitler i centrum, DritteWalpurgisnacht, som han dock inte offentliggör (den publiceras i sin helhet först 1952). Delar av denna använder han dock i en i 316 sidor lång text, ”Varför ’die Fackel’ inte utkommer”, som utgör nr 890-905 av hans tidskrift. Fischer kallar texten ”ett försök till försvar på randen till förtvivlan. Där sitter en ensam man i tornet på sin fästning och lossar alla vapen och med alla avfyringsmetoder i alla riktningar, hetsande från ena vapnet till det andra.” Kraus angriper än en gång socialdemokratin, angriper den beundrade Gerhard Hauptmann, dramatikern (och Nobelpristagaren) som har lierat sig med nazisterna, angriper tidningar som publiceras av dem som flytt nazismen, underkänner framförallt alla försök att komma åt figurer som Hitler, Göring och de andra med argument grundade i sanning eller med satir. (Det förklarar varför han inte publicerar DritteWalpurgisnacht.) Den totala uppgivenheten väcker besvikelse och bestörtning hos forna beundrare. Elias Canetti skriver till sin bror att han skulle vilja klå upp Kraus, kallar honom en ”Goebbels i anden” och liknar honom vid en ”de intellektuellas Hitler”.

Vid sin 60-årsdag befinner sig språkets och satirens mästare vid vägs ände. Hans trognaste anhängare ger ut en festskrift, en film spelas in där han med bravur läser några av sina bästa texter, såsom dikten om korparna och den sanna och hemska satiriska framställningen av ett erbjudande i en schweizisk tidning om en turistisk rundtur till några av världskrigets värsta slagfält, ”Reklamefahrten zur Hölle”. Sina sista år använder han inte till politiken och polemik, utan ägnar sig, begränsad av ett allt allvarligare hjärtfel, åt återblickar och tolkningar av de gamla husgudarna Offenbach, den österrikiske dramatikern Johannes Nestroy och naturligtvis Shakespeare.

Alla årgångar av DieFackel, sammanlagt ca 25 000 sidor har getts ut i bokform. Materialet finns numera också online (https://fackel.oeaw.ac.at). Det finns en bra cd: Karl Kraus liestausseinenSchriften. Den film på 18 minuter som gjordes 1934 finns på Youtube: Karl Kraus auseigenenSchriften.

Och han fortsätter som sagt att fängsla. Fischer redovisar med viss förvåning detta stora intresse för någon som ”inte är en internationell storhet, ingen gestalt inom världslitteraturen. Med hans betydelse här borde detta egentligen vara fallet, men orsaken till att det inte är så ligger nära till hands: till sist är Kraus oöversättlig, eller för att säga det försiktigare: utomordentligt svår att översätta. Det existerar en hel rad respektabla försök att överföra honom till andra språk, men de har inte lett till att han åtnjutit världsrykte.”

Kanske fascinationen ända in i vår tid har att göra med att Kraus, med sina idiosynkrasier, med sin ytterliga omsorg om språket som medium, ligger – för att använda klichéer han skulle ha hatat – på något sätt rätt i tiden? Kraus menade att pressen jämnade vägen för världskriget; i våra dagar kan sociala medier vinna presidentval, förstöra ett okänt antal individers värdighet och liv, eller – i den pågående pandemin – anamma tvärsäkra men tvivelaktiga recept istället för att visa respekt för faktasökande.

Något av dessa tankegångar finns bakom den märkliga volym som utkom 2013, The Kraus Project. I denna volym har ett par essäer av Kraus översatts av den framgångsrike amerikanske författaren Jonathan Franzen, som också har försett den med omfattande noter tillsammans med ett par Krausexperter. Franzen ser Kraus kritik av teknik som ett förebud om fenomen som Facebook och Twitter och ser likheter med författare som håller sig borta från sådana medier. ”Jag tror det betyder att de har personlighet. Detta känns dock som klen tröst när man ser på hur resten av världen hämningslöst (jag höll på att skriva ’huvudlöst’) ger sig åt den nya teknologin. Att jag i tjugoårsåldern fördjupade mig i Kraus bidrog till att vaccinera mig mot teknologisk avundsjuka.”

I sin stora Heine-essä var Kraus obekymrad över att uppfattas som passé: ”Hans [konstnärens] utgångspunkt kan vara aldrig så tidsbestämd och lokalt begränsad, hans verk växer desto friare och mer obegränsat ju längre från dess utgångspunkt det läses. Det kan lugnt acceptera att åldras för stunden, det föryngras med årtiondenas gång. Det som lever på stoffet dör före stoffet. Det som lever i språket lever vidare med språket. ”(LB)

Mest lästa just nu

1) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

2) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

3) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

4) Kortformernas kamp av Tommy Olofsson

5) Bygget skakar av Patrik Oksanen

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

2) Med skuld i ryggsäcken av Mikael Timm

3) Vad ska vi göra nu? av Fredrik Erixon

4) Vi mot dem av Adam Cwejman

5) Den stora överlevaren av Michael Bergman

NR 6 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...