VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Kan själv

Av Anders Mathlein

Somliga författare – och förläggare – har tur. Att som den brittiske historieprofessorn David Vincent i april 2020, när stora delar av världens befolkning satts i karantän, ge ut en bok med titeln A History of Solitude, är ett exempel på en så lyckad tajmning att man kan misstänka inslag av klärvoajans.

Karantän är påtvingad eller påbjuden isolering till skillnad från det avsiktliga avskiljande från umgänge som Vincent främst intresserat sig för, men parallellerna är flera. Karantän kan vara en svår prövning, inte minst om trångboddhet och ansträngda familjeförhållanden hör till bilden. För andra är det påfrestande ensamt och enformigt även om hemarbete, internet, Netflix och en uppsjö av möjligheter till digitala sociala kontakter ständigt är inom räckhåll. Men karantän kan också vara ett välkommet avbrott i ett stressigt vardagsflöde och samhällsklimat där snabbhet blivit självändamål. Då uppstår en befriande brist på valmöjligheter, ett tillstånd av solitude med möjlighet till eftertanke eller fördjupning i sådant som annars inte hinns med. Under pesten i London skrev Samuel Pepys i sin dagbok år 1665 att han ”aldrig fört ett så glatt liv [...] som under denna pestens tid” (övers. Jane Lundblad).

David Vincent har gått metodiskt och grundligt tillväga med sin bok. Inte många historiska eller litterära stenar har lämnats ovända. Det har blivit en imponerande och lärd studie, men så omfattande och detaljerad – notapparaten omfattar 76 sidor – att många potentiella läsare sannolikt skyggar. Det är synd, för ämnet är högintressant, med flera bäringar på fenomen i vår egen tid och framtiden.

Innan coronapandemin överrumplade mänskligheten talades det mycket om att ensamhet av epidemiska proportioner drabbat stora delar av västvärlden – Storbritannien har till och med tillsatt en minister med särskilt ansvar för frågan – och vi svenskar utpekas ibland som ”världens ensammaste folk”. Vid närmare granskning visar det sig att vårt dystra rykte bland annat bottnar i att andelen enpersonshushåll är hög (ett skäl till det är att vi flyttar hemifrån relativt tidigt), att individualistiska ideal är utbredda, att möjligheterna till oberoende har ökat och att flera generationer inte lever samman. Enkäter, som till exempel European Social Survey, visar att såväl italienare som britter och greker känner sig ensamma i större utsträckning än svenskar.

Distinktionen mellan att vara ensam och att känna sig ensam är central. Den som söker avskildheten upplever en befrielse från sällskap, den ensamme känner saknad. Att cirka 300 o00 svenskar sägs leva i social isolering – med bara enstaka kontakter med släkt och vänner per månad – betyder inte att alla dessa upplever sig som ensamma. Man kan föredra få men nära vänner framför 500 ”vänner” på Facebook, eller glesa men innerliga möten framför AW, mingel eller kallprat.

Att vi är utpräglade flockvarelser upprepas så ofta i populärsociologin – gärna med hänvisning till vårt ursprung ”på savannen” – att den som inte trivs i flock kan uppfattas som abnorm. Men man är inte misantrop för att man föredrar ett begränsat umgänge, eller som författaren Gun-Britt Sundström har uttryckt det: ”Jag tycker bättre om människor ju färre de är.” För somliga kan det förstås också vara så att de i ensamheten upptäcker att de är i dåligt sällskap.

Ensamhet, som vi uppfattar den, uppstod först med moderniteten, hävdar kultur- eller snarare känslohistorikern Fay Bound Alberti i A BiographyofLoneliness(2019). Det var först i början av 1800-talet som termen oneliness, med ungefär samma innebörd som solitude, förstärktes till loneliness.

Men A HistoryofSolitude handlar alltså inte i första hand om den oönskade och potentiellt nedbrytande ensamheten, utan om hur och varför människor i skilda tider har sökt avskildhet och att få vara för sig själva.

Att vända ryggen åt gemenskap och leva i avskildhet var länge något närmast otänkbart om det inte gällde kloster- eller eremitliv i syfte att närma sig Gud, och var då ett manligt privilegium. För andra sågs avskildhet från kollektivet som grogrund för mycket mellan moralupplösning och hämndlystnad. Att dra sig undan väckte misstankar om mentala defekter.

Vincents studie spänner över vida fält där avskildheten har haft betydelse. Där är den österländska kyrkans tidigkristna eremiter, ”ökenfäder”, klosterliv och romantikens ideal med långa, ensamma vandringar. Där är urbaniseringen, sjömanslivet, isoleringsstraffets kvävande kraft, meditationsläger och retreats med påbjuden stillhet och tystnad. Numera är det ganska enkelt att leva fysiskt avskild och ändå ha ett omfattande socialt liv. De flesta tjänster som tidigare krävde personlig närvaro – bankärenden, inköp, shopping – kan skötas med telefonen eller datorn.

På bara något decennium har tekniken överraskande blottat vad som framstår som en uppdämd längtan efter avskildhet, men nu i det offentliga rummet. På bussen, på tåget, i väntrummet och även gående på trottoaren befinner sig människor i osynliga, avskärmade bubblor med blicken i mobilen och lurar i öronen. Inte sällan orsakar distanseringen irriterande beteenden, som om omgivningen inte existerar för den avskärmade. På kaféer förs inte längre spirituella samtal över små koppar med ”dropparna av svart djupsinne”, som Tomas Tranströmer benämnde espresson, utan gästerna sitter var för sig med en stor pappmugg smaksatt, ljummen mjölk och stirrar på skärmar av olika slag. ”Att avskilja sig från sällskap har upphört att vara en avvikelse”, skriver Vincent. ”Solitude has become normal.”

Men den nya tekniken kan också försvåra önskad ensamhet. Koncentration på exempelvis studier kräver avskildhet, men det finns många vittnesmål om hur fokusering blir allt svårare i en kultur där bland annat sociala medier ständigt pockar på den uppmärksamhet som är själva handelsvaran i den digitala massmarknadsindustrin. En annan aspekt av tekniken är att den samtidigt som den möjliggör ökad avskildhet, också kan användas för övervakning, kontroll och registrering.

Man behöver inte vara teknikfientlig eller nostalgiker för att konstatera att internet och mobiltelefonen har medfört verkligt fundamentala förändringar av vårt sätt att leva, kommunicera och interagera. Hur det kommer att prägla de generationer som växer upp framför en dator och med mobilen i handen är för tidigt att säga, vilket är en aspekt som Vincent också tillmäter stort intresse. Hurdana kommer de att bli, och hur möter de nya utmaningar i att växla mellan elektronisk och verbal kommunikation?

Men historiskt har avskildhet varit svår att uppnå. Trångboddhet och beroende av andra omöjliggjorde den ”sociala distansering” som under coronapandemin har blivit en vardagsterm – och som är utom räckhåll för hundratals miljoner människor i fattiga, folkrika delar av världen.

Självvald ensamhet har varit ett privilegium för ett fåtal, även om det har hört till det översta skiktets lott att alltid vara omgiven av en svärm av tjänare. Montaigne skriver på 1500-talet att ”syftet med ensamheten som jag ser det är ett och detsamma: att leva friare och mer behagligt”. Essän ”Om ensamhet” rör i grunden det slags sekulära avskildhet som Vincent främst studerar, men Montaigne anser att den ska drivas dithän att man gör sig kvitt omgivningens tryck: ”Därför räcker det inte med att hålla sig borta från hopen, det räcker inte med att byta plats; vi måste bort från de massegenskaper som finns inom oss” (övers. Jan Stolpe).

Under upplysningstidens strävan mot socialt samspel och kontaktskapande för kreativitetens och framstegets skull, sågs självvald ensamhet som en avvikelse. Först på 1800- talet och med romantiken började somliga kunna dra sig undan i splendid isolation med motiveringen att kall eller skaparkraft krävde avskildhet och kontemplation, gärna i naturen. Nu antydde avskiljande från mängden upphöjdhet, djupsinne, kanske avståndstagande från ytlig materialism. Bara fjärran från vimlets yra kunde man urskilja det sanna jaget.

På 1900- talet uppstod gradvis större möjligheter att välja en viss avskildhet. Det var först under efterkrigstiden som allt fler började leva i enpersonshushåll. De ekonomiska och tekniska förutsättningarna förändrades, inte minst genom elektriciteten som gjorde att inte alla i hushållet var hänvisade till samma ljuskälla. Telefonen möjliggjorde kontakt utan personlig närvaro, bostäderna blev gradvis större.

Den kongeniala omslagsillustrationen till A HistoryofSolitudevisar en av Vilhelm Hammershøis målningar av en kvinnofigur avbildad bakifrån. Många av hans interiörer präglas av denna stilla tystnad där dammkornens dans i solstråken är allt som sker. En jämförelse med Edward Hoppers likaledes stillastående men ödesmättade motiv blir till en visuell distinktion mellan begreppen avskildhet och ensamhet.

En person som har djupa och positiva erfarenheter av självvald isolering är svensken Markus Torgeby. Efter några personliga svackor bosatte han sig under fyra år i en tältkåta i de jämtländska skogarna. Rastlösheten var svår att övervinna. I månader satt han på en stubbe fem timmar per dag och gjorde ingenting, sedan lättade det långsamt: ”Det är först när man tillåter sig själv att ha riktigt tråkigt som man kan hitta en väg framåt”, hävdar han.

Torgeby beskriver eremittillvaron i Sova ute, där det också finns goda råd till den som vill pröva solitärliv. Boken kanske kan sägas vara en granskogsversion av Henry David Thoreaus Walden om två år av naturliv i syfte att bland annat öppna sina sinnen bortom brus och social förkonstling. En kokospalmsversion av samma drift iscensatte nyzeeländaren Tom Neale när han mol allena bosatte sig på atollen Suvarov bland Cooköarna i Stilla havet. Hans sammanlagt sex Robinsonår på 1950- och 1960- talen skildras i boken En ö för mig själv.

Men kanske är tanken på avskildhetens helande kraft, att få vara för sig själv för att reflektera och finna balans, i vår tid mest en idealiserad föreställning om det slags förnuftiga och trygga person man skulle vilja vara. Den teknik som möjliggör avskildhet i offentligheten är också ett verktyg för att eliminera tystnad, pauser och stunder av och reflexion. Flödet av förströelser sinar aldrig. Det är som om mellanrummen skrämmer och måste fyllas ut. Enligt en amerikansk studie ägnar vuxna användare nära fem och en halv timme om dagen åt mobilen. Eftersom man är nåbar överallt handlar avskildhet idag inte om fysisk isolering i skogen eller på en atoll, utan om att helt enkelt stänga av mobilen. Men det är, som så mycket annat, lättare sagt än gjort.

Mest lästa just nu

1) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

2) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

3) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

4) Olika färg på utsidan av Patrik Lindenfors

5) Bygget skakar av Patrik Oksanen

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Olika färg på utsidan av Patrik Lindenfors

2) Kortformernas kamp av Tommy Olofsson

3) En förförisk fristad av Erik Thyselius

4) Överdynamiseringskris av Ylva Herholz

5) Ett nytt språk för migranten av Fanny Forsberg Lundell

NR 6 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...