VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Alea iacta est

Av Ulrika Carlsson

Utländska akademiker skulle hjälpa ryska universitet att få högre internationell status. Det blev en kulturkrock.

För ett par år sedan avtäckte Moskvas Higher School of Economics stolt ett monument till ära för en forskarvärldens obesjungna hjälte: den anonyme refereen. Liksom den okände soldaten, som hyllas genom Triumfbågen och andra storartade monument i europeiska huvudstäder, är refereens uppgift otacksam. Mödosamt läser och kommenterar han andras artiklar å tidskrifters vägnar, men hans namn blir aldrig känt av artikelförfattarna, och eftersom hans omdöme oftast är negativt vet han med sig att vara avskydd.

Men skulpturens ändamål motsades på ett komiskt sätt av verkets själva utformning. Den 1 500 kilo tunga cementkuben föreställde nämligen en tärning på vars sidor de olika möjliga utfallen av peer review huggits in: ”reject”, ”revise and resubmit”, ”accept” och så vidare. Därmed verkade den snarare uttrycka de flesta akademikers frustration över en process som ofta ter sig godtycklig.

Peer review är ett av de västerländska företeelser som är relativt nya i Ryssland, i alla fall inom humaniora. När ryska staten för några år sen inledde en påkostad satsning på att få in fem ryska universitet på en internationell rankningslista över de hundra bästa i världen handlade det främst om att öka antalet publikationer i tidskrifter som använder anonym peer review. Detta passade HSE bra – universitetet startades efter kommunismens fall av ett gäng liberala idealister. Med London School of Economics som modell ville de etablera en institution där det nya Ryssland skulle uppfinnas av ekonomer och andra samhällsvetare. (Idag bedrivs forskning och undervisning också inom kemi, lingvistik, filosofi och kulturvetenskap.)

Ett av de främsta och dyraste greppen som togs för att uppfylla målet var att helt enkelt anställa utländska akademiker som danats i den västerländska forskningskulturen och alltså redan behärskade konsten att skriva på det sätt som behagar de åtråvärda tidskrifterna och förekommer refereernas invändningar. I och med överflödet av filosofie doktorer i USA och Europa var det inga problem att få folk till Moskva. Men för dem som rekryterades – jag var en av dem – stod det inte helt klart vad uppgiften var, förutom att kränga ut papper. Om universitetet verkligen ville bli mer västerländskt på djupet och på lång sikt skulle det ju krävas mer än att vi utlänningar publicerade i amerikanska och brittiska tidskrifter med ’HSE’ under vårt namn. Vi måste också skola studenterna i det västerländska tillvägagångssättet.

Detta visade sig snarast omöjligt. Grundskolan hade aldrig uppmuntrat dem till att ”tänka kritiskt”, men inte heller skulle man vilja benämna den en ”kunskapsskola”. Lärande handlade för dem om att lagra information för att sedan kunna rabbla upp den, utan att nödvändigtvis ha förstått dess innebörd på ett sådant sätt att de kunde återge den med sina egna ord. Inte heller hade de tid eller ork att läsa de anvisade texterna eller bearbeta föreläsningsmaterialet i efterhand – i genomsnitt tillbringade våra studenter 36 timmar i klassrummet per vecka. (Det var förstås inte heller fördelaktigt för lärarnas forskning att ägna så mycket tid åt undervisning, men eftersom de fick betalt per klassrumstimme, utan hänsyn till arbetet de lagt ner på att förbereda, ville de inte gärna ändra på detta.)

Den mekaniska inlärningsfilosofin gjorde också att plagiat inte riktigt framstod som fusk för studenterna. Det var informationsinnehållet i uppsatsen som räknades, inte ens förhållande till detta innehåll. Under tentan för min introduktionskurs i etik var det så mycket pratande och internetkonsulterande på telefonerna bland de drygt hundra studenterna i salen att jag till slut kapitulerade. När jag sa till dem att vara tysta sänkte de rösten men fortsatte att konferera med sina grannar, som om det bara var ljudvolymen jag invänt mot.

Detta betydde förstås inte att plagiat accepterades också bland forskarna. Det ska också sägas att den essäistiska form som inte klarar sig bra genom peer-review-processen i mångt passar just ämnet filosofi bättre. Men det fanns också i forskarnas uppfattning av vad som utgjorde filosofisk forskning något som påminde om studenternas inställning till sina studier.

I ryska akademiska tidskrifter kan man publicera artiklar som inte gör något annat än summera någon föga känd död filosofs idéer utan att utvärdera dessa eller propsa på en ny tolkning av hans texter. En av våra mest begåvade doktorander förklarade hur han först kom till insikt om vad som krävs i väst. Han hade fått en artikel refuserad av en engelskspråkig tidskrift med motiveringen att han ingenstans gav ett ”thesis statement”, alltså en koncis sammanfattning av papperets tes. Ja, det är sant, sa jag, de vill att man ska säga så fort och uttryckligt som möjligt vad poängen är så att de inte behöver luska ut det själva. Men det framgick snart att doktoranden lärt sig en mer grundläggande läxa av denna erfarenhet, något som inte rörde formen utan innehållet. ”Vad jag förstod”, sa han, ”är att man måste ha en tes”, måste hävda något. Det hade han inte behövt när han skrev kandidat- och masteruppsats på universitetet.

Förutom den annorlunda och djupt rotade intellektuella kulturen stod naturligtvis andra och än mer orubbliga hinder i vägen för reform – lagar, byråkrati och politik. Förra året i januari fick vi plötsligt veta att universitetet skulle genomgå en statlig revision, och att vi därför under den närmaste veckan måste gå till en myndighet och få ut ett intyg på att vi inte fanns med i brottsregistret. Och så skulle alla genomgå läkarundersökning. Som föreläsare hade vi ju att göra med ”växande människor”, som det heter i lagtexten – det är den del av befolkningen som inte får utsättas för ”homosexuell propaganda”. Under en eftermiddag köade vi utanför först det ena, sen det andra klassrummet, där läkare tillfälligt inhysts. Psykiater, gynekolog, neurolog, kardiolog. Vi testades för binnikemask och fick våra lungor röntgade av en gubbe i en skåpbil ute på bakgården. Växande människor, visade det sig, måste skyddas från mycket mer än sexuella ”perversioner”.

Samtidigt blev det bråttom att retroaktivt skriva officiella kursplaner för de senaste tre åren. Bland annat var vi tvungna att ändra kurslitteraturen, för enligt lag fick vi bara använda böcker som fanns på i den ganska begränsade universitetsbibliotekskatalogen i tillräckligt många exemplar för att tillgodose alla studenterna. Denna lag hade aldrig tillämpats i vår undervisning, och vi som kom utifrån hade aldrig hört talas om den förut. Den princip vi rättat oss efter när vi designade våra kurser var att studenterna inte skulle behöva köpa någonting. Kursmaterial skulle begränsas till böcker som kunde laddas ner från en stor rysk pirat-databas.

Den någorlunda oberoende tidningen Vedmosti hade roligt åt att HSE hamnat i skamvrån. Fram till dess hade det unga universitetet åtnjutit politisk trygghet tack vare att vice rektorn var gift med finansministern. Vadan denna plötsliga utvärdering, då? Den förklaring som kolleger gav var att rektorns kontrakt snart löpte ut och att hans anställningsvillkor alltså skulle börja omförhandlas. Genom att skrämma upp honom ville regeringen se till att påbörja dessa förhandlingar med ett övertag. Vi kunde alltså inte sluta oss till att vi skulle klara oss igenom revisionen om bara kursplanerna och blodtrycket följde normen. Accept? Reject? Revise and resubmit? Kasta tärningen och se. 

Mest lästa just nu

1) "En perfekt storm" av Magnus Ranstorp

2) Världsförbättrare av Henrik Jönsson

3) Klassamhällets försvarare av Håkan Lindgren

4) "Indifferent elitokrati" av Mats Bergstrand

5) Forskare som fuskar av Anders Alvestrand

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Resan framför oss blir lång av PJ Anders Linder

2) Klassamhällets försvarare av Håkan Lindgren

3) Bäst att inte chansa av Robert Crowcroft

4) Belöna den goda makten av Magnus Henrekson

5) Kriget som ändrade allt av Piotr Wawrzeniuk

NR 7 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...