VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Starka män, svaga institutioner

Av Karin Henriksson

Såväl i USA som på vissa håll i Europa genomgår samhället en omvandling, från det som skulle vara historiens slutstation och tillbaka till något som många ser som historiens sopstation. Karin Henriksson förmedlar två analyser.

Jag går till Svenska Akademiens ordlista:

auto·krat [ kra´t] substantiv ~en ~er • själv¬härskare
Första kända användningen 1762, enligt amerikanska Merriam-Webster om franskans ”autocrate” som härrörs till grekiska ”autokrates” från aut- själv + krates styre.

Slår även upp ytterligare ett ord i ordlistan:

aukt·or·it·är [ ä´r] adjektiv ~t ~a • maktfullkomlig, egenmäktig; diktatorisk

I Merriam-Webster utökas förklaringen av ”authoritarian” till att omfatta ”koncentration av makten hos en ledare eller en elit som inte är ansvarig inför folket i grundlagen”. Någon bra svensk översättning till ”authoritarianism” finns tyvärr inte, men om jag spånar fritt dyker snart auktoritärismen upp – och det godkänns till och med av stavningsprogrammet.

De kusliga begreppen benas upp i nya böcker av två internationellt kända skribenter. Den ena är född i det totalitära Sovjetunionen och rapporterade därifrån som journalist före den definitiva flytten till USA. Den andra är en amerikanska, som har varit bosatt av och till i Polen sedan 1988 och som därmed har upplevt övergången från sovjetisk satellitstat till ett öppnare demokratiskt samhälle – och som nu kartlägger återgången till ett auktoritärt styre.

Författarna ifråga heter Masha Gessen och Anne Applebaum, sakliga och skarpa iakttagare av samhällsutvecklingen i vad vi kallar ”väst” och nu aktuella med Surviving Autocracy respektive Twilight of Democracy. The Seductive Lure of Authoritarianism.

De ganska tunna volymerna är utgivna av samma förlag och möjligen är det inte en slump att Gessen fick ordet autokrati på sin lott och Applebaum auktoritärism. Till vardags medarbetar de i stora amerikanska medier, Gessen i The New Yorker och New York Times, Applebaum numera i det spänstigaste center-left-magasinet för tillfället, The Atlantic.

Masha Gessens bok kan läsas som en repetition av vad som har hänt under Donald Trumps snart fyra år vid makten. Och även om man, som jag, följde förloppet på nära håll blir intrycket av all dramatik och alla dagliga dimridåer lätt svindlande. Vem kommer ihåg avskedandet av justitieministern? Förolämpningarna av FBI-tjänstemän? Alla förnekanden av underrättelserapporter? Varningar om att dra in tv-bolags sändningstillstånd? Eller – riksrättsåtalet?

Anne Applebaums bok är en kompakt och lärorik genomgång av allt starkare högerkrafter i främst Polen, Ungern, Spanien, Grekland, Storbritannien under det smärtsamma brexitförloppet, samt USA under Trump. Hon väver ihop sin framställning med några tillställningar som trådar, den första en nyårsfest 1999. Hon har förvisso känt eller samtalat med många av de senaste årtiondenas mest inflytelserika personer i både öst och väst, men några vänner har under resans gång blivit hennes ovänner.

Ett par av dem, anmärker hon syrligt, skulle bli generade om de tvingandes erkänna att de någonsin har varit hembjudna till henne och hennes polske make, journalisten och politikern Radoslaw ”Radek” Sikorski. Och, sålunda har de heller inte velat ställa upp på intervjuer när Applebaum har sökt upp dem.

Likheter i Applebaums och Gessens skildringar och analyser av skeendena finns naturligtvis. Båda hänvisar flitigt, ibland väl hastigt till filosofer och debattörer som de har läst eller studerat (det citatgreppet verkar överhuvudtaget vara en tendens hos många samhällskritiker idag med tät bokutgivning), däribland ondskans uttolkare Hannah Arendt. Och båda är nervösa och oroliga över den parallella händelseutvecklingen i Europa och USA – och indirekt även i andra länder i världen, länder som har ryckts in i populistiska, nationalistiska och anti-globalistiska strömningar. De förmedlar denna oro på ett realistiskt och övertygande sätt, med gemensamma inslag i form av funderingar över språkets och mediernas roll och pengarnas korrumperande makt.

”Idag är det inte 1937. Men oavsett detta pågår en omvandling, i min egen livstid, bland tänkare, skribenter, journalister och politiska aktivister…”, skriver Applebaum, egentligen mer precist om Polen, men överförbart till andra länder, med tillägget att detta sker utan de bråddjupa ekonomiska kriserna på båda sidor Atlanten under 1920- och 30-talen.

Personligen tycker jag att man bör vara mycket försiktig med att svänga sig med namnet Hitler, det innebär alltid att banalisera eller relativisera honom. Men det blir ändå oundvikligt när ämnet är auktoritärt ledarskap och försvagning av demokratins grundbultar, alltså institutioner som en ojävig ämbetsmannaklass och grundlagsskyddade fri- och rättigheter och öppna val. Applebaum nämner Adolf Hitler sex gånger, Masha Gessen åtta, och i synnerhet Gessen beskriver mekanismerna för att medvetet utnyttja en händelse – som riksdagsbranden i Berlin 1933 – som skäl för att införa långtgående undantagslagar som sedan aldrig hävs, i såväl forna som dagens öst och väst.

Två av personerna som får illustrera Applebaums resonemang om förändringen hon bevittnar bland sina vänner och bekanta heter Jacek och Jaroslaw Kurski. Bröderna från Gdansk var aktiva i Solidaritet på 1980-talet men deras vägar skildes så småningom – Jacek gick in i partiet Lag och rättvisa, PiS, och blev chefen som tog ett allt fastare grepp om statstelevisionen som propagandakanal. Jaroslaw höll fast vid sin liberala övertygelse och är numera redaktör i oppositionsorganet Gazeta Wyborscza.

Vad hände? Jo, Jacek Kurski nådde inte den framgången, makten eller berömmelsen i post-kommunismens Polen han tyckte sig vara värd efter att ha stött Lech Walesa. Inget ”öst” eller ”väst” i det, påpekar Applebaum, som menar att känslor som ”förakt, hämnd och svartsjuka” kan avgöra vem som dras till den förföriska auktoritärismen i hennes boktitel. Jacek skrev en bok och spelade in en film om hemliga krafter som ville åt den polska högern – något som gav honom viss pondus i gruppen av andra som likt honom kände sig orättvist uteslutna från makten, enligt Applebaum.

Hon belyser liknande människoöden i den dystra utvecklingens Ungern. De liberalkonservativa krafter som skulle föra landet allt längre in i den europeiska gemenskapen, sögs in av Victor Orbán och hans Fidesz. Efter vad som måste beskrivas som en statskupp har Orbáns grepp om landet blivit allt fastare, och han och hans hejdukar (tänk Kellyanne Conway med skägg, skrev Applebaum om talesmannen i en artikel i våras) skyller förorättat allt på utomstående, inklusive coronaviruset.

Men, Applebaums arbete – och makens studier – har även fört henne till Storbritannien, där hon pekar på hur ljum centrism i Torypartiet slutade i den populistiska målsättningen framför andra, att lämna EU. Klass och nostalgi väger, vilket knappast är förvånande, tungt. Och därtill kommer Applebaums vasst aktuella anmärkning om ras – ”några svarta ’engelsmän’ finns inte även om det kan finnas svarta britter.

Bland Anne Applebaums inspirationskällor märks bland andra den franske essäisten Julien Bendas bok från 1927, La trahison des clercs, om dåtidens styrande elit som svek gamla mål som sanningssökande och istället frestades av passionerna i såväl vänster- som högerideologier. ”Han benämnde de här fallna intellektuella med sarkasmen clercs, ett begrepp som ursprungligen stod för prästerskap.” Långt tidigare än alla andra iakttog Benda hur skribenter, journalister och essäister bytte skepnad och blev ”politiska entreprenörer och propagandister som eggade hela civilisationer att ta till våld”.

Det skedde och sker igen med dagens clercs, nästan 100 år senare i en historiens omtagning, menar Applebaum, som skriver:

”Någon enkel förklaring finns inte, och jag tänker inte bjuda på någon storslagen teori eller universell lösning. Men där finns ett tema: givet de rätta förutsättningarna kan alla samhällen vända sig mot demokratin. Sannerligen, om historien är något att gå efter, kommer alla våra samhällen med tiden att göra det.”

En pessimistisk framtidsvision, minst sagt. Vore det inte för att Applebaum normalt uttrycker sig så klart och redigt skulle man frestas att tro att tangenterna slant iväg i någon fas av arbetet med boken. Så mycket av det som höll ihop ”väst” och som lockade dissidenter var borta, som kalla kriget och kärnvapenhotet, med följden att ”atlanticismen” över Atlanten till USA inte längre fungerade som en naturlig brygga.

En plötslig svängning kom när Donald Trump oväntat dök upp i politiken och flera inflytelserika européer vädrade morgonluft, till exempel Rafael Bardaji i spanska högerpartiet Vox. I ett samtal med Applebaum beskrev han sin video ”Make Spain Great Again” som ett provokativt skämt. Hon tvivlar. I själva verket hade han tröttnat på ”den liberala demokratin” och frestades av retoriken från Trump, bland annat i dennes tal i Warszawa 2017 om att den kristna civilisationen måste försvara sig mot… ja, det tomrummet kan fyllas i med den maktfullkomliga eliten, Kinas stöld av jobben, vågor av invandrare, lömska muslimer.

I USA drar Applebaum naturligtvis upp Fox News, och då mest Laura Ingraham, en republikansk veteran av Ronald Reagan-snitt som trivdes ganska bra i Washingtonträsket ända till Trumptiraderna började ljuda. När hon fick en egen tv-show vässade hon profilen, och hon tillhör numera den kör som inte bara hyllar Trump, utan som hetsar ännu mer och inte har dragit sig för att ropa på ”liberation” från mandat om munskydd i början av pandemin eller för att beskriva invandrare som brottslingar.

Kanske, gissar Applebaum med hänvisning till canceröverlevaren Ingrahams konvertering till katolicismen, döljs en religiös aspekt i hennes förvandling. ”Utan Gud har vi inget land”, som hon har sagt med samma messianska associationer som de väckelsekristna amerikanerna i Trumps lojalaste bas.

Trots talet om brist på förklaringar radar Applebaum förvisso upp sådana: ”nostalgi, dragningskraften i konspirationsteorier, den förhärskande kverulansen i hur vi läser om, tänker på, hör och förstår politik” med oenighet som en ständigt brummande ljudkuliss. Hon tar också upp dagens krav på nanosekundsnabba resultat, i sig en följd av internet och sociala medier. Utdragna förhandlingar om komplicerade frågor framstår som mossiga när det går att köpa ett par skor genom att trycka på en mobilknapp, medan ”det kan ta månader att bilda en regeringskoalition i Sverige” (jag kan nästan föreställa mig hur hon utropar ”I Sverige! Av alla länder!” när hon skriver den meningen) och vara oerhört svårt att nå fram till beslut eller reformer i multinationella organ som EU eller Nato.

Det största spöket som Applebaum, Gessen och åtskilliga debattörer över hela världen iakttar med skräckblandad fascination är naturligtvis Donald Trump.

Masha Gessen återkommer ofta till den skräck som Trump förmedlar och beskriver hans Amerika som ett land utan förflutet, utan framtid, där bara det nervösa nuet existerar:

”Ingen kraftfull politisk aktör hade föresatt sig att förstöra det amerikanska politiska systemet i sig före Trump. Han var troligen den första kandidaten för ett av de stora partierna som inte ställde upp för att bli president, utan för att bli autokrat. Och han segrade.”

Uppriktigt sagt känns en del av Gessens bok som väl mycket av katalog över Trumps förseelser och tillkortakommanden. Men det kanske var nödvändigt för att understryka vidden av det som pågick dag efter dag i Vita huset. Ett kapitel får heta ”Vi skulle kunna kalla det kakistokrati” och är inriktat på Trumps nedlåtenhet mot all expertis och etik. Helt logiskt, påpekar Gessen, eftersom han ser ner på byråkratin och därför fortsätter att håna den även när han själv sitter i toppen av maktpyramiden.

Gessen inleder med en jämförelse mellan Trumps reaktioner efter coronautbrottet och de sovjetiska beslutsfattarnas hantering av Tjernobylkatastrofen. Visst, den amerikanska allmänheten hade tillgång till mer information, men två nyckelfaktorer var desamma hos Trumpadministrationen liksom i Kreml – ”… en slående likgiltighet för människoliv och ett monomant fokus på att tillfredsställa ledaren, för att få honom att framstå som ofelbar och allsmäktig. Detta är vad som kännetecknar ett autokratiskt ledarskap.”

Bland de tänkare som Gessen vänder sig till för att hitta förklaringar märks den ungerske sociologen Bálint Magyar och dennes teorier kring språkbruket i samhällena i gamla östblocket efter murens fall 1989. ”Vi pratade om det som om de hade en fri press, till exempel, eller fria och öppna val”, anmärker Gessen, som menar att samma sak sker i USA för närvarande med en president som ljuger om allt. Ord som tillkom för att beskriva politisk idédebatt, partipolitiska riktningar eller rättsväsendet ”används nu för att krossa det system som terminologin tillkom för att beskriva”. Ju längre trumpismen varar, desto svårare blir vägen tillbaka på grund av de skador som Trump åsamkar det politiska språket, blir slutsatsen.

De paralleller som Gessen sedan ringar in mellan Trump och Vladimir Putin tillhör de mer tänkvärda inslagen. Trump beundrar kraftfullhet och vinnarförmåga, och Putin är ett långlivat exempel på bådadera. Halva USA befinner sig i ett autokratiskt stadium och någon reträtt är inte att vänta förrän demokraterna slutar att vända sig endast till sina väljare, skriver Gessen. I en intervju i somras försvarade Gessen Putin genom att betona att han i alla fall är mindre cynisk än Trump. Han tror att han har gjort sig förtjänt av alla rikedomarna för att han värnar om sitt Ryssland, medan Trump alltid sätter sig – och sin familj – i första rummet, inte landets väl och ve.

I USA brukar sanningen komma fram förr eller senare, om än ibland mycket senare, men några tidningsdrakar av gamla stammen gräver oförtrutet djupare i Trumpträsket, och när jag skriver dessa rader har New York Times just avslöjat att den dåvarande biträdande justitieministern stoppade specialåklagaren Robert Mueller från att nysta i Trumps egna långvariga kontakter med Ryssland. Hur stor ovissheten om penningtvätt och kontakter till oligarker nämns i de flesta Trumpbiografierna.

Som framgår är det här perfekt läsning i den tid vi lever i, med partier och politiker som leker med – eller har möjlighet att förverkliga – tanken på censur och nya skrivningar i grundlagarna eller i förlängningen lönnmord. Trump visar i handling var han står, genom att välkomna ledare som Ungerns Victor Orbán och Turkiets Recep Tayyip Erdoğan till stolarna framför öppna spisen i Ovala rummet. Applebaum och Gessen drömmer om att fler ska öppna ögonen och att det ska komma en tillnyktring med en återgång till en objektiv press och beslutsfattare som bekänner sig till den klassiska västerländska demokratiska liberalismen. De här propåerna torde rikta sig i första hand till höjdare i det republikanska partiet som avsade sig den tänkta maktdelningsrollen i författningsbygget och anslöt sig till ”Trumpshowen” som Gessen säger.

Under de snart fyra åren med Donald Trump har det kommit en strid ström av böcker, nästan en hel kanon, om honom och hans presidentskap. Flertalet är negativa, men insiderskildringarna av turbulensen och inkompetensen i kombination med Trumps bristande koncentrationsförmåga (engelskans ”attention span” vore ett bättre uttryck) gör att läsaren kan känna viss trygghet. Himlen kommer inte att ramla ner, som talesättet lyder. De amerikanska institutionerna torde överleva en period med Trump – men knappast två, fastslår Gessen. Hon redovisar Magyars utvecklingslära: autokratiska försöksungar, autokratiska genombrott och autokratisk konsolidering. Att det kunde hända i USA hade aldrig förutsetts, menar Gessen, som i likhet med Applebaum riktar in sig på känslosträngarna som Trump, Brasiliens Jair Boisonaro och andra ”starka män” spelar på.

”De kampanjar på väljarnas avsky mot de eliter som hade förstört deras liv, och de fortsätter att blåsa på den avskyn när de tillträtt, precis som om någon annan, någon mörk och uppenbarligen allsmäktig typ fortfarande har makten och de själva är upprorsmakare”, noterar Gessen om Trump som förnedrar sina egna topptjänstemän – och samtidigt utnyttjar alla maktinstrument som finns utan hänsyn till de spärrar som den gamla eliten respekterade.

Bara en kort sidoanmärkning om att Gessen (som, som transsexuell, avsäger sig pronomenet ”hon” och använder ”de” och ”dem” om sig själv) förtjänar en eloge för den förnämliga källhänvisningen, i e-boken med klickbara länkar. En, kanske orättvis, sidoanmärkning om Applebaum är att i alla fall jag skulle ha välkomnat ännu fler inblickar i det polsk-amerikanska privatlivet med täta researchresor till andra länder.

Applebaum och Gessen skrev sina böcker med blicken mot presidentvalet i november, det vill säga: före sommarens och höstens tilltagande sammandrabbningar i en rad olika amerikanska storstäder som utlöstes av Black Lives Matter-demonstrationerna mot polisbrutalitet och ingrodd rasism. ”Enigheten i detta Amerika består av vit hud, en viss variant av kristendomen och idén om att landet borde omges och försvaras av en mur”, konstaterar Applebaum om stämningarna som skiljer sig radikalt från Thomas Jeffersons demokratiska ideal.

Våld är inget nytt i den amerikanska historien, men de högerextrema yttringar som dokumenterats i flera år vid det här laget ter sig ändå oroväckande nya. Attributen är desamma som i Europa. Rakade skallar, hakkorstatueringar, svart läder, kedjor, underförstådd avsky mot ”the other”, men därtill en specifikt amerikansk ingrediens – legala tunga vapen som på en del håll får bäras synligt på offentlig plats.

Trump tweetade såhär vid ett tillfälle:

”The only way you will stop the violence in the high crime Democrat run cities is through strength!”

Oavsett man håller med om att han har såväl orsakat som eldat på stämningarna, eller inte, hörs höga fascistiska ekon. Det är oklart om Trump läser några böcker, inklusive dem han rekommenderar i tweetar, men han sägs ha påverkat och påverkats av förre medarbetaren Michael Antons tankegångar. Anton skrev essän The Flight 93 Election med en nedgörande beskrivning av det republikanska partiet före Trump 2016. Valet då stod mellan att göra som passagerarna ombord ett av de kapade planen den 11 september 2001, att kämpa ner terroristerna och störta flygplanet, eller att rösta på Hillary Clinton, varnade Anton under pseudonymen Publius Decius Mus. I sin nya bok The Stakes. America at the Pont of No Return målar han upp hur vänsterdiktaturen Kalifornien, med ”woke”-poliser som ser till att alla iakttar att identitetspolitikens påbud följs, skulle breda ut sig över landet om väljarna röstar på Joe Biden.

Uppenbarligen finns det i synnerhet i USA en stor andel av väljarkåren som inte bryr sig om – i och för sig ofta abstrakta – övertramp som nepotism, ministerstyre, ideologiskt färgade domarkandidater och är mottaglig för såväl Harmagedonscenarier som rena lögnaktigheter. Frågor att ställa sig är förstås hur det kunde gå så långt, hur en amerikansk president kan klistra på motståndaren saker denne aldrig sagt, hur politikerföraktet bredde ut sig så till den grad och om det överhuvudtaget erbjuds någon väg tillbaka? Oavsett utgången den 3 november lär de flesta få de svar som de förväntade sig…

Mest lästa just nu

1) "En perfekt storm" av Magnus Ranstorp

2) Världsförbättrare av Henrik Jönsson

3) Klassamhällets försvarare av Håkan Lindgren

4) "Indifferent elitokrati" av Mats Bergstrand

5) Forskare som fuskar av Anders Alvestrand

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Forskare som fuskar av Anders Alvestrand

2) "Falska toner" av Katarina Barrling

3) Beethoven visste inte sin ålder av Anders Bergman

4) "Förstå föränderligheten" av Håkan Boström

5) "Oro eller förtröstan?" av Magnus Jernkrok

NR 7 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...