Om detta berättar Magnus Utvik i sin nya bok Partiet på kant med (v)erkligheten. En historia om solidaritet. Utvik följer partiets relationer till broderpartier i de gamla diktaturerna i öst, en analysmetod som ger mycket goda resultat.

Beroendet av Sovjetunionen var tydligast under de år då det var en del av Komintern, den kommunistiska internationalen, där alla kommunistpartier var underordnade Moskva och den verklige partiledaren var Josef Stalin. Komintern upplöstes under andra världskriget.

Vid VPK:s kongress 1977 skulle ett demokratimanifest antas. Den sovjetiska delegationen protesterade och manifestet sköts på framtiden. Ett utländskt parti tilläts bestämma ett svenskt riksdagspartis politik.

Manifestet antogs först vid kongressen 1981, då inget broderparti från östra Europa var inbjudet. Vid samma kongress lade Per Kågeson och andra fram motioner beträffande partiets relationer med broderpartierna. Kågeson berättar i Utviks bok: ”Frågan hade vuxit i betydelse sedan invasionen i Afghanistan och händelserna i Polen. Partiledningen försökte balansera sin syn med att stödja utvecklingen, vad det nu betydde, och samtidigt stödja socialismen. Det fanns inget tydligt stöd för Solidarnosc/Solidaritet men heller inget avståndstagande.” Hans motion och yttranden som ville få VPK-kongressen att avbryta relationerna med diktaturerna i öst avslogs: ”Det var en förkrossande majoritet för att upprätthålla förbindelserna. Jag gissar att det var 75 % som röstade emot mina förslag och 25 % för”, berättar han.

C H Hermansson läxade sedan upp Kågeson i en artikel i partiets teoretiska tidskrift Socialistisk debatt: ”Kågeson driver tesen att endast ett brytande av förbindelserna med SUKP kan ställa partiet på rätt bog. En sådan åtgärd anser jag skulle vara olycklig av många skäl. En riktigare politik för partiet är istället att mera bestämt fullfölja den linje vi slog in på 1964, nämligen att utvidga våra förbindelser så att de inbegriper partier ur arbetarrörelsens alla grenar i de olika länderna.”

Problemet med Hermanssons resonemang var att inga partier, marxistiska eller antimarxistiska, som motarbetade det styrande kommunistpartiet i de socialistiska länderna, var tillåtna.

Kågeson lämnade partiet 1982, ”för att KU [Kommunistisk ungdom] var så prosovjetiska, den nya generationen var ännu värre än den gamla. De gick hela tiden på partiledningens linje, så där fanns inget att hoppas på.” Kågeson fortsätter: ”När jag gick igenom min pärm med gamla klipp från tiden i VPK ser jag att flera gamla medlemmar efter murens fall menar att ’vi visste inte hur det var ställt’, precis som vissa [tyskar] sa efter andra världskriget. Eller att man inte förstod omfattningen eller vidden av övergreppen i dessa stater. För mig är detta obegripligt.”

Under diktaturtiden sjönk produktiviteten i Tjeckoslovakien. De besvikna arbetarna reagerade mot varubrist och förtryck med metoden ”go-slow”. Men VPK förklarade i sitt program vid sin kongress i maj 1987 att ”socialismen som ekonomi uppvisar storslagna resultat när det gäller att resa länder ur underutveckling och fattigdom till industrialiserade välfärdsstater”. Ordet välfärd i detta sammanhang är ett hån.

Levnadsstandarden i diktaturerna i öst var ett mycket sorgligt kapitel. Jag reste ibland som tolk med delegationer och enskilda besökare. Deras reaktion inför Sverige var: ”Ni lever ju i den förverkligade kommunismen” – det vill säga det blivande paradis som de utlovades av de egna regimerna och som de aldrig fick se röken av.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I mina böcker Liken i garderoben och den dubbelt så långa Liken i garderoben lever än finns många exempel på SKP/VPK/V:s lojalitet mot Sovjetunionen och utdrag ur Janne Josefssons avslöjande intervju med VPK-ledaren Lars Werner, där denne slingrar sig inför dokumentation av hans samröre med diktatorerna i öst.

Vid Vänsterpartiets hundraårsjubileum 2017 hävdade man: ”100 år av vänsterpolitik är 100 år av internationell solidaritet.” ”Det borde vara hundra år av vänsterpolitik är hundra år av stöd till förtryck”, säger Barbara Seltman. Hon flydde från Tjeckoslovakien och hennes man Joachim från Östtyskland – han var soldat i DDR:s Volksarmee, har suttit i fängelse i både DDR och Polen efter misslyckade försök att fly.