Oscarsson översatte det sensationella manuset och gav ut det som bok, Den franske kammartjänarens resa (2013). Märkvärdigt nog var den unge författaren betjänt och språklärare, en ovanlig bakgrund bland den tidens reseskildrare.

Nu kommer Oscarsson med uppföljaren På besök i stormaktstidens Sverige och visar att det finns mer att upptäcka i arkiven. Under 1600-talet blev Sverige gradvis föremål för omvärldens intresse och nyfikenhet. Sverige var en ny politisk och ekonomisk stormakt. Diplomater, vetenskapsmän och upptäcktsresande ville med egna ögon se detta outforskade land i norr.

I boken samlar Oscarsson vittnesbörd från sammanlagt elva resenärer. Det är tio fransmän och en franskspråkig schweizare. Att exemplen hämtas från detta språkområde är ingen slump. Frankrike var Sveriges allierade och en avgörande finansiär för upprustningen och underhållet av den svenska krigsapparaten. Vidden av Frankrikes omfattande och kontinuerliga understöd har för övrigt nyligen tydliggjorts av historikern Svante Norrhem i Subsidier. Svenska krig och frans­ka pengar 1631–1796 (2022).

Reseskildringarna är av olika slag: dagböcker, reseanteckningar och privatmanuskript. I de flesta fall skrevs texterna för en trängre krets, och varken språk eller åsikter var tillrättalagda. Vissa av dem kom så småningom ändå att publiceras.

Oscarsson sätter in texterna i sitt sammanhang. Han jämför resenärernas upplevelser tematiskt istället för att redovisa dem kronologiskt. Först i slutet av boken presenteras de elva resenärernas biografier mer ingående. Denna disposition vinner i analys och djup, men läsaren får vara beredd på en del bläddrande fram och tillbaka eftersom det är svårt att hålla de många huvudpersonerna i minnet.

Sverigeresenärerna var inställda på att möta ett kallt, kargt och ociviliserat land. Men i flera fall fick de omvärdera sina fördomar. Till exempel var de svenska bönderna mer välklädda än de franska och såg sundare och lyckligare ut. Sädesfälten, inte minst i Östergötland, var lika bördiga som i Frankrike och i de svenska skogarna och sjöarna fanns ett överflöd av vilt, bär och fisk. Prästen och vetenskapsmannen Pierre-Daniel Huet häpnade över sommarvärmen i Sverige och måste ta bad för att svalka sig.

Vid resor ute i landet var det nästan obligatoriskt att se Sala silvergruva och Falu koppargruva, där de mest oförvägna lockades att stiga ner i underjorden. Bilden av Sverige som en teknikdriven nation rik på råvaror började ta form.

Ett par av resenärerna färdades också till Norrlandskusten och Lappland och studerade den samiska kulturen på nära håll. I deras skildringar förekommer originella intryck, men även inlärda schabloner om trolldom och djävulsdyrkan. Några av fransmännen fick under vistelsen i Stockholm möta samer som tjänade i förmögna hem i huvudstaden. Det är en mindre känd historia.

Stockholms stadsbild förskönades under 1600-talet med nya palats och trädgårdar. Bokens tidigaste resenär, ambassadsekreteraren Charles Ogier, fann dock vid sitt besök 1634–1635 huvudstaden vara blygsam i förhållande till sitt välde. Bebyggelsen var oansenlig och sträckte ut sig på kala klippor. På vintern föreföll Stockholm nästan helt folktomt och kvinnorna syntes bara när de gick till kyrkan.

Diplomaten Louis Aubéry du Maurier menade att det gamla talet om ”Nordens Venedig”, en kliché redan på den tiden, knappast stämde. Det kuperade Stockholm var byggt på fast mark och stod inte på pålar.

Allmänt tjusades resenärerna av Skeppsbron, en livlig och internationell hamn som var bättre belägen än i någon annan stad. Där lossades stora mängder vin, vilket fascinerade den anonyme kammartjänaren. Sverige tycktes vara ett land helgat åt dryckesguden Bacchus, anmärkte han.

Faktum är att de nordiska alkoholvanorna chockade resenärerna, och de blev redan nu en del av Sverigebilden. Här dricker man inte för att det ska smaka bra eller för att släcka törsten, konstaterade Ogier, utan för att bli så full som möjligt. Det var inte främst öl och brännvin som dracks, utan vin – åtminstone i de kretsar resenärerna rörde sig.

Till och med vid begravningar och efterföljande gravöl var supandet alarmerande. Kammartjänaren noterade att till och med prästerna blev berusade och begravningsgästerna sov ruset av sig ute i stallen. Vid ett tillfälle var kistbärarna så fulla att de knappt kunde stå på benen.

Några av de kulturhistoriska detaljerna är hisnande, som när Ogier ser regalskeppet Vasas mast sticka upp ur vattnet (sex år efter förlisningen) eller när kammartjänaren besöker Livrustkammaren och skådar en kusligt levande docka av Gustav II Adolf sittande i sadeln på kungens häst från slaget vid Lützen. För flera av fransmännen var det också ett måste att besöka filosofen René Descartes grav på S:t Olofs kyrkogård (idag Adolf Fredriks kyrkogård).

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En bild av den svenska frigjordheten kommer fram i beskrivningarna av Stockholms badstugor. Där badade män, fruar­ och unga kvinnor bastu i samma rum. Till det ovanliga hör att skildringarna inte låter ana någon genans eller blygsel trots den erotiska laddning som måste ha förekommit. Kammartjänaren skriver om att besökaren går in i bastun där det ända upp till taket sitter fullt med nakna människor av båda könen. ”Man sätter sig helt obesvärat bland de andra, men det roliga är att komma intill någon vacker flicka eller kvinna. Ibland sitter man så trångt att man med armarna eller skinkorna rör vid någon annan.”

Så småningom uppstod dock ett dåligt rykte runt badstugorna och på 1700-talet förbjöds de.

Reseberättelserna utgör kanske inte högklassig litteratur, men de ger en fa­scinerande och ofta ofiltrerad inblick i det förgångna. Ingemar Oscarssons bok levandegör ämnet och låter oss uppleva 1600-talets Sverige ur många perspektiv. Här finns en källa till Sverigebilden som den har formats genom seklerna. Charles Ogier sammanfattade sina intryck av vårt land med en sentens som kunde ha formulerats långt senare: de rika lever inte i lyx, de fattiga inte i elände.

—

PÅ BESÖK I STORMAKTSTIDENS SVERIGE
INGEMAR OSCARSSON
Natur & Kultur