Vid kyrkovalet år 2017 tog SVT:s Aktuellt­ sig an frågorna. Några timmar före direktsändningen avbokade de min studiomedverkan. Programmet innehöll istället intervjuer med två kvinnliga präster och en kvinnlig biskop, samtliga med engagemang i Socialdemokraterna. I studion­ var jag utbytt mot en katolsk ledarskribent, således en person som inte har sin hemvist i Svenska kyrkan. Jag fanns dock inklippt i ett inslag, i direkt anslutning till en beskrivning av Sverigedemokraternas kyrkliga engagemang. Ett engagemang jag aldrig haft med att göra. Försåtligt så det förslår, från denna sakliga och opartiska – och skattefinansierade – mediekoloss.

Inför årets kyrkoval tog SVT sats igen. Först kom bakgrundssamtalen med journalister, som verkar intresserade av fördjupning. De samtalen är förledande och avväpnande, för varje gång tror jag, ini­tialt, att det äntligen ska skapas ett program som speglar verkligheten. En tid senare brukar dock redaktionen ha pratat ihop sig och levererar programupplägg. Regelmässigt tar de uppläggen aldrig utgångspunkt i kyrkans teologi, verksamhet eller själavård, utan är endast en spegel av samtidens partipolitiska samhällsdebatt och skiljelinjerna där. I en av de ­förfrågningar SVT senast tillställde mig ville redaktionen spegla ”kulturkriget”. Så, jag tackar nej. Och nej igen.

Det är inte en objektiv inställning att det pågår ett kulturkrig, utan det är ett uttryck sprunget ur en ideologisk förförståelse. Inte heller är det en neutral utgångspunkt att allt i tillvaron har och ska ha en politisk dimension, det är ett ideologiskt synsätt utformat vänsterut på skalan.

Svenska kyrkan är förvisso en spelplan för partipolitiken.

Den skeva bilden, att världens mest teologiskt liberala trossamfund skulle ha problem med homofobi och motstånd mot kvinnliga präster eller att skiljelinjen inom Svenska kyrkan skulle gå mellan dem som vill ha ”mer av Bibeln och dem som önskar mer mänskliga rättigheter”, har cementerats på redaktionerna. Den bilden är lika bristfällig som om en sportkommentator med en dåres envishet skulle hävda att bollen på fotbollsplanen egentligen är en puck.

Svenska kyrkan är förvisso en spelplan för partipolitiken. Vänsterpartiets ”Nooshi-effekt” syntes även i kyrkovalet, där väns­tern gick framåt. Och Alternativ för Sverige (AfS) kom in i såväl kyrkomöte som i stift. Men ska ett public service-bolag skildra detta behövs insikter om kyrkans existens. Kyrkans uppgifter är alla i grunden överens om: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Det kristna raison d´être är att gå ut och göra alla folk till lärjungar, att verka som kristna på sin plats i tillvaron: i familjen, i vänkretsen, arbetslivet och såväl i politiska som i andra föreningar.

Public service, som inte granskas pressetiskt på samma vis som andra medier, har fortfarande ett högt förtroende bland medborgarna. Jag tillhör dem som ser värdet med public service, men min tillit till den sakliga och opartiska journalistiken, till förmågan att göra maktanalyser och vara systemkritiska, har fått sina törnar. I bevakningen, beskrivningen och rapporteringen om kyrkan blir public services publicistiska tillkortakommanden och misslyckanden tydligt. Det är oacceptabelt att public service­ ofta saknar en grundläggande förståelse för en i historia och nutid samhällsbärande kyrkoinstitution, en institution de har ett ansvar för att bevaka på ett seriöst sätt.

I det senaste, ganska animerade, samtalet med SVT inför en programmedverkan, föreslog jag att jag skulle lägga upp en seminariedag åt dem. Med kyrkokunskap i ryggen behöver de nämligen inte försöka manipulera dem som ska medverka och driva agendor, utan kan göra relevanta program och inslag om ett ämne som engagerar en stor del av Sveriges befolkning. För att riktigt sockra – mitt uppriktiga – bete erbjöd jag mig att göra det utan arvode. Så, public service, ni vet var jag finns.