förra sommaren hade jag en diskussion med den gamle brittiske filmhistorikern David Robinson, som bland varit högt respekterad kritiker på Times. Diskussionen avsåg den gradvisa datoriseringen av filmmediet, det faktum att streamingtjänster på nätet i allt högre grad tagit över filmdistributionen. Robinson menade dock att han aldrig skulle drömma om att se film på en datorskärm. Han har aldrig ens haft en tv, och kan bara acceptera att se filmer i den form som ursprungligen avsetts, det vill säga på biograf.

”Men”, hävdade Robinson, ”det är nog dags att införskaffa en tv nu – en gammal kollega ringde upp mig och började tala om de fantastiska, nya tv-serierna: It is the sixties all over again”, sa han.

Kollegan hade rätt i så motto att den konstnärliga experimentlustan, det öppna berättandet och den oförblommerade sexualiteten kommit att bli adelsmärke för moderna amerikanska och brittiska tv-serier. På så sätt erinrar de om utvecklingstendenser i filmen under 1960-talet, både i Europa och USA: Bergman, Godard, Antonioni, Cassavetes och Peckinpah.

Idag talar man att hela detta fenomen – de kvalificerade tv-serierna – kom med Sopranos vid det senaste sekelskiftet. Faktum är dock att denna typ av tv-serie etablerades redan i slutet av 1980-talet med den för många tittare oförglömliga, 7 timmar långa filmatiseringen av Larry McMurtrys Texas-roman Lonesome Dove – jag minns väl de lyriska utbrott från Sydsvenskans dåvarande förstekritiker Jan Aghed. Senare kom David Lynchs Twin Peaks och Lars von Triers Riget. Särskilt de två senare var abstrakta berättelser, påtagligt inspirerade av det europeiska 1960-talets tvetydighet med dess spirande filmmodernism, med handhållen kamera och stiliserade kameravinklar, fjärran från den tv-teater som tidigare varit ledstjärnan för tv-seriens estetik.

men låt gå för att den amerikanska tv-serien i sin moderna skepnad började med Sopranos eftersom denna kännetecknades av alla de grepp som har blivit typiska: finansiering via de ­prenumerations­baserade kabelbolagen Showtime och Home Box Office, ett djupsinnigt psykologiserande, ett processartat berättande, ofta med betoning på psykoerotiska trauman av olika slag. Tv-serien har rent av blivit en direkt motsvarighet till den moderna romanen, ofta i form av att serien rentav utgör en filmatisering av en roman. Och till skillnad från i den traditionella spelfilmen finns det nu tillräckligt med tid och utrymme för att överföra romanens alla subtiliteter.

Ett strålande exempel på en modern romanadaption är HBO:s tv-blockbuster Game of Thrones, som hittills figurerat på tv under fyra säsonger med tio stycken nästan en timme långa avsnitt, alltså sammanlagt nästan 40 timmar. I och för sig är den romansvit som tv-serien bygger på, George R R Martins A Song of Fire and Ice, en samling tegelstenar, och inte ens de 40 timmarna räcker för att representera allt. Det är, enligt min uppfattning, endast positivt eftersom romanerna är alldeles för långa och omständliga. Game of Thrones är det perfekta uttrycket för denna suveräna berättelse, där det genomgående och nyskapande greppet är att med jämna mellanrum slå ihjäl någon av de sympatiska huvudpersonerna, allt i syfte att få åskådarna att sukta efter hämnd mot de onda förövarna, en hämnd som ständigt fördröjs och därmed får oss att hela tiden längta efter mer. Det är också typiskt för den moderna tv-serien att den ofta befolkas av brittiska karaktärsskådespelare av allra yppersta kvalitet, typ gamle Charles Dance som den iskallt grymme Tywin Lannister i Game of Thrones, en person som tacknämligt nog slutade med en armborstpil i magen.

de fantastiskt stiliserade miljöerna i Game of Thrones – borgar med torn och tinnar, medeltida segelfartyg och överdådiga kyrkrum – är en markör för den historiska tv-seriens popularitet. Således återskapar man i Showtimes The Borgias ett Rom i all sin renässansprakt. Här gör Jeremy Irons ett starkt porträtt av spanjoren Rodrigo Borgia, mellan 1492 och 1503 påve under namnet Alexander VI, en period som brukar framhållas som höjdpunkt när det gäller korruption, nepotism och hyckleri i den katolska kyrkan.

Serien, ordentligt påkostad, närmast ornamenterad, gick under tre säsonger. Anmärkningsvärt nog skapade några europeiska tv-bolag en serie av samma historiska källmaterial med titeln Borgia, med amerikanen John Doman i huvudrollen. Trots avsevärt lägre budget är Borgia inte sämre än The Borgias, bara annorlunda vad gäller berättelsemässig fokusering och miljömåleri. Jag har med största nöje sett båda, och lärt mig åtskilligt som jag inte kunde om perioden.

men de nya tv-serierna kan också innehålla annat än traditionellt episka berättelser. Ett exempel är HBO:s Masters of Sex om de båda sexologerna William Masters och Virginia Johnson, som under 1960- och 70-talen publicerade ett antal ­vetenskapliga studier i människans sexualitet som fick stor uppmärksamhet. (Ett anslående exempel på inflytandet från Masters och Johnson var den svenska sexualupplysningsfilmen Kärlekens språk, som 1970 sågs av fler än en miljon människor på bio). Serien varierar ständigt sina berättargrepp genom olika nivåer av stilisering: fantasier, medvetet teatrala dialoger och flashbacks, och har lyckats hålla tittarna på halster i två säsonger. Här gör britten Michael Sheen en fenomenal rollprestation som den av självbedrägeri och barndomstrauman anfäktade Dr Masters. Serien utgör dessutom en lektion i den vetenskapliga metodik som präglade den medicinska forskningen vid tiden.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En annan sådan studie i vetenskapens mysterier är The Knick, skapad för HBO av mästerregissören Steven Soderbergh och med en annan britt, den med påtaglig maskulin utstrålning utrustade Clive Owen i rollen som den narkomaniserade kirurgen Dr John Thackery. Det hela utspelar sig på New York-sjukhuset The Knickerbocker anno 1900, och händelseförloppet kretsar kring alla de spektakulära medicinska uppfinningar som revolutionerade sjukvården, särskilt kirurgin, vid tiden. I centrum står den hyperaktive Thackery, hög som ett hus på kokain, utom när han kan unna sig några timmars återhämtning med prostituerade i någon av stadens många opiumhålor. Men The Knick skildrar många andra dimensio­ner av amerikanskt stadsliv vid det förra sekelskiftet: kriminaliteten, rasismen och alkoholmissbruket. Jag väntar ivrigt på den andra säsongen.

ibland kan man se dessa tv-serier på nätet, ibland till och med i svensk television. Således har man sänt alla säsonger av Show­times oundgängliga Homeland, där Claire Danes spelar en helt nyskapande tv-figur, en av bipolär sjukdom drabbad CIA-agent, som mitt i alla depressioner och manier befinner sig i centrum för kriget mot terrorn. Hennes metoder är minst sagt oortodoxa, som till exempel när hon i den första säsongen plötsligt hamnar i en herdestund i ett bilbaksäte med avhopparen Brody, en amerikansk före detta fånge hos al-Qaida, som hjärntvättats till att bli terrorist och som hon satts att övervaka; den senare spelas med all tänkbar finess av engelsmannen Damian Lewis. En psykiater har berättat för mig att inget gjort så mycket för en nyanserad syn på mentalsjukdom som Homeland.

Listan skulle kunna göras lång: Mad Men, Boardwalk Empire, den franska ­Braquo, mästerverket The Honourable Woman, den som romanadaption urstyvt maskerade Downton Abbey (de två senare producerade av BBC). Tveklöst lever vi en av det audiovisuella berättandets guldåldrar. Hoppas verkligen att David Robinson äntligen skaffar sig en tv.