Fort, fort ska det gå. Har man väl bestämt sig för en abort, ska sjukvården skyndsamt tillhandahålla detta, gärna utan att den gravida kvinnan ens behöver uppsöka en gynekolog eller barnmorska. En digital kontakt och sedan utskrivna abort­piller att hämta ut över disk på apoteket. Ingen tid till eftertanke. Det ska bli så lätt att det knappt märks.

Regeringen har låtit utreda abortlagen i syfte att öka tillgängligheten. Och utredaren, Inga-Maj Andersson, föreslår alltså att medicinsk abort ska kunna utföras utan något fysiskt möte med sjukvården. Hur vårdgivaren över zoom eller telefon ska kunna säkerställa att kvinnan inte löper ökad risk för komplikationer, det framgår inte. Den som har panik över en oönskad graviditet kanske inte lämnar alldeles sanningsenliga uppgifter när det enda viktiga är att få aborten så fort som möjligt. Men sådant bekymrar inte utredaren. Inte heller nämns att risken att en kvinna tvingas av sina närmaste att göra abort ökar, om den kan utföras utan att kvinnan ens lämnar hemmet.

Detta är en abortlag för friska, välmående och autonoma medelklasskvinnor som vet exakt vad de vill.

Ute i verkligheten kommer naturligtvis den alltid pressade vården att försöka få så många som möjligt att välja det billiga alternativet: ett telefonsamtal och ett recept.

Medicinsk abort låter enkelt men är en flera dagar lång process som avslutas med att ”graviditeten” stöts ut. Så låter det i alla fall på fackspråk. Många kvinnor som inte blivit förvarnade har i chock upptäckt att ”graviditeten” är en liten men fullt skönjbar mänsklig kropp. Det hade varit bra om abortlagen inte bara förtydligat ­vård­givarens skyldighet att skyndsamt erbjuda abort, utan även inskärpt plikten att informera om vad aborten innebär rent praktiskt, bortom fackspråket.

Men utmärkande för vår tid är att språket används för att dölja och omforma tillvaron så som vi annars förnimmer den. Så har utredaren även tagit uppdraget att modernisera språket i abortlagen till intäkt för att föreslå att ordet ”kvinna” raderas ur lagtexten. Alla som blivit mammor eller av andra skäl varit i kontakt med mödra- och kvinnosjukvården det senaste decenniet har på olika sätt redan märkt av detta fenomen. Kvinnor har blivit till ”personer med livmoder”, ”den födande”, ”den som ammar” och så vidare. I utredningen om abortlagen slås det sålunda fast att eftersom det inte längre bara är kvinnor som kan bli gravida bör benämningen lyda ”den gravida”.

Det är radikalt. Men det är faktiskt inte så konstigt om utredaren tänkte att den här regeringen nog skulle gilla hennes språkliga revidering. Det är ju bara några månader sedan Moderaterna och Liberalerna drev igenom att juridisk könstillhörighet ska vara individens eget val. Man kan själv välja att betecknas som ”man” samtidigt som alla de kvinnliga reproduktiva funktionerna är helt intakta. Inga-Maj Anderssons språkrevidering ligger alltså helt i linje med den radikala inställning till kön som vår borgerliga regering redan utstakat – ja, inte bara radikala, utan revolutionära.

Det offentliga kräver av oss medborgare att vi accepterar en verklighetsbeskrivning som är kontraintuitiv. I sammanhanget är det särskilt stötande: Förmågan att bära, föda och nära ett barn, är det som utmärker kvinnokroppen i förhållande till manskroppen, liksom risken att bli våldtagen och ofrivilligt gravid. Det är skälet till att kvinnor är mer utsatta på olika sätt. I krig och kris är det kvinnor som med sina kroppar försöker skydda sina barn, födda och ofödda. I länder med rätt till abort är det kvinnor som har att fatta livsavgörande beslut om att fullfölja eller avsluta en graviditet. Denna verklighet kan inte upphävas av att en promille av en promille männi­skor gör extrema livsval och väljer en juridisk identitet som går på tvärs med den biologiska kroppen.

Populärt

Konformism frodas på universiteten

Priset för att gå sin egen väg och hålla fast vid fakta kan vara mycket högt – inte minst inom akademin.

Germund Hesslow Tema 2025 1

Kostnaden, tyngden, glädjen, utsattheten i att vara kvinna, den ska inte skylas över genom ett transanpassat språk. Det som ser ut som inkludering är en stegvis förnekelse av något existentiellt helt grundläggande.