För den som verkligen vill leva ett liv präglat av regelbundet andaktsliv, självutgivande kärlek och tjänande, för den som inte vill vara ett ständigt rov för erotiska och materiella begär, kan klosterlivet paradoxalt nog innebära frihet. Frihet att ständigt slippa välja – och frihet att slippa misslyckas välja det man djupast sett vill.

Lockelsen, man kan känna den själv, lockelsen i det radikala, det absoluta, det oåterkalleliga, det kompromisslösa, det avskilda.

Förlåt en halsbrytande association, men det är detta jag tänker på när jag läser om människor som avsagt sig all närvaro på sociala medier. En gång var de där, upptagna av att jaga bekräftelse, av att räkna likes, av att läxa upp meningsmotståndare och meddela omvärlden sina reaktioner på idiotiska nyheter de läst och idiotiska människor de mött. Sen raderade de sina konton och började leva istället. Livet blev rent, tyst, tråkigt – och sedan kreativt och kärleksfyllt. Lite som när man går i kloster.

Jag vill också radera mina konton. Tänk att kunna se en solig glänta utan att fundera på passande bildtext för en Facebookuppdatering. Tänk att få gömma bilden i sitt hjärta och bara låta den vara där. Först svårt förstås, fattigt och ensamt. Sedan, tänker jag mig, skulle tillvarons textur sakta börja framträda. När bakgrundsbruset stängts av skulle livets dova rytm kunna höras, sötman och sältan smakas när det ständiga småätandet på sociala medier upphört. Jag skulle bli en mer närvarande mamma, en bättre beläst skribent, jag skulle sova mer, springa längre, köpa fina pennor och börja skriva riktiga brev.

Men jag ska vara kvar. Jag ska inte gå i kloster. Jag ska inte avskärma mig. Just nu pågår en stor del av samtiden på sociala medier, och jag vill gärna vara med, påverka och låta mig påverkas. Däremot behöver jag ständigt påminna mig om vem jag vill vara och hur jag vill bete mig, också där, ja, särskilt där. På sätt och vis svårare eftersom sociala medier är ett universum som belönar indignation och arrogans, på sätt och vis enklare eftersom ingen reaktion är omedelbar. Den harmsna rodnaden syns inte, det föraktfulla skrattet hörs inte, det finns tid att besinna sig och möjlighet välja en annan reaktion.

I den fysiska världen vill jag vara en person som lyssnar mer än jag pratar, som uttrycker uppskattning för det som är värt uppskattning. Nyfiken och varm, sann, uppmuntrande och överseende. Det bör således också vara min digitala målbild.

Att bottna och hålla fast i sitt jag, trots att man står mitt i den brusande flod som är samtiden. Att orka stå kvar men vägra dras med.

Det har blivit allra högsta mode att högljutt deklarera att man fattat det moraliska beslutet att inte flyga mer. Inte inrikes, inte utrikes, inte för jobb, inte för nöje. Total avhållsamhet. Jag håller det för osannolikt att flygcelibatet utvecklas till någon global massrörelse som gör någon verklig skillnad för klimatet, varför agerandet framförallt handlar om enskilda individers samveten och självbilder. Gott så, men jag saknar ett mer balanserat förhållningssätt, ett där det visst kan vara rätt att ta flyget hem från konferensen, för att hinna prata lite med sina barn och kunna hjälpa till med nattningen – fast utan att man för den sakens skull måste flyga kors och tvärs över halva jordklotet så fort det är ledig långhelg. Om man vill vara ett föredöme, och det är ju så man möjligen kan bidra till förändring, gissar jag att moderation framstår som mer tilltalande än askes.

Men där absolutismen gör mest skada är sannolikt inom politiken. Ren, renare, renast. I åtta år har sju partier tävlat om det mest nitiska avståndstagandet gentemot det åttonde. Resultatet ser vi nu: en regering som ska driva en politik den inte tror på och få väljare efterfrågar.

Det kategoriska och kompromisslösa, det är inte det som är svårt.