I reportageboken Miljardlyftet slår journalisterna Anders Bolling och Erik Esbjörnsson hål på ett antal myter om kontinenten. Afrika är varken en förlorad del av världen eller en enastående framgångssaga som kommer att följa samma mönster som raketekonomierna i Asien.

Sedan 1990-talet har de afrikanska ländernas ekonomier förvisso växt mycket snabbt. Problemet är att befolkningen också gör det. Sjukdomsbekämpning och ökat välstånd gör att fler barn överlever till vuxen ålder, vilket såklart är glädjande. Samtidigt minskar inte barnkullarna, delvis som ett resultat av kulturella värderingar. Resultatet: en enorm befolkningsökning. I slutet av det här seklet kommer afrikanerna att vara minst tre, och troligtvis fyra, miljarder.

Det betyder utmaningar. Förklarade genom grundligt bearbetad statistik och färgstarka personporträtt av politiker, religiösa ledare och helt vanliga människor är Miljardlyftet ändå hoppfull läsning. Samtidigt ser författarna realistiskt på de enorma problem Afrika står inför, och de är många: jordbruket är underutvecklat och måste effektiviseras, jobbskapande industrier måste byggas upp och enkla ekonomier måste diversifieras. För att inte tala om energiförsörjningen. Kolkraftverk måste få byggas, slår författarna fast.

Mycket av detta är förvisso känt sedan tidigare. Men de genomgripande analyserna, presenterade som en blandning av en Hans Rosling-föreläsning och en reportageresa, ger läsaren ökad förståelse för vad som håller på att hända, och varför. Dessutom ifrågasätter författarna en del invanda föreställningar. Torka och livsmedelsbrist är inte ett resultat av klimatförändringarna, utan av dåliga politiska beslut. Migrationen från Afrika till Europa drivs inte främst av människor som flyr svält och krig, utan av personer som har fått råd att drömma om ett bättre liv i norr.

En del frågor lämnas dock obesvarade. Om miljontals unga, relativt välutbildade afrikaner lämnar sina länder för en bättre framtid i Europa, vad händer då med dem som blir kvar? Så kallad brain drain är ett uppenbart problem för många utvecklingsländer. Likaså tar författarna alltför lätt på de sociala och politiska konsekvenser i Europa som följer av migrationen.

Slutsatsen att ”demografin kommer att förlösa demokratin” känns dessutom svajig. Det kan självklart bli så att den unga generationen bygger upp ett nytt, rikt, demokratiskt Afrika. Men det kan lika gärna bli tvärtom. Oavsett vad kommer Afrikas framtid få stora konsekvenser även för oss på andra sidan Medelhavet. Det borde diskuteras mer.