Från den högplatå som sträcker sig utmed Albertsjön i nordvästra Uganda kan man skymta dimhöljda berg i Demokratiska Republiken Kongo på andra sidan vattnet. Det är en mäktig syn, som gjord för en bioduk och det förvånar inte att den amerikanske regissören John Huston förlade inspelningen av filmen Afrikas drottning dit.

Minnet av Humphrey Bogarts och Katharine Hepburns strapatser hålls hjälpligt vid liv i turisthotellen i närheten. Men när ugandier idag talar om Albertsjön så handlar det mest om olja.

Stranden där fiskarfamiljerna bor och torkar sina nät utgör en del av oljefältet Kingfisher. Utmed vägen som leder till vattnet ser man de färdigborrade brunnarna, redo att leverera. Kingfisher förväntas bli epicentrum för den stora ekonomiska revolutionen i Uganda.

Jag kom dit i november förra året. Jag stannade till och pratade med några män som just hade landat sin fångst. Blänkande tilapia sprattlade på den stora kanotens durk och den yngre av de två, som talade engelska, berättade att de flesta i bygden var positiva till oljan.

– Vi hoppas få jobb, sade han.

Han hade varit fiskare sedan barnsben men väntade nu på möjligheten att få ett arbete med riktig lön. Medelinkomsten i Uganda ligger på motsvarande tio svenska kronor om dagen. För en fiskare vid Albertsjön är den säkert ännu lägre. Det är ingen överdrift att säga att massfattigdom råder. Oljan ska enligt prognoserna kunna tillföra landet motsvarande 14 miljarder kronor om året.

Dock är det fortfarande oklart hur detta kommer att påverka dem med allra lägst inkomst. Risken finns att de förblir arbetslösa och att oljeintäkterna driver upp priserna i landet vilket i så fall kan innebära att en majoritet ugandier blir ännu fattigare. Det är bara en utav många fruktade komplikationer av den stundande oljeboomen.

Oljefyndigheterna i Uganda uppges vara de största som har påträffats på det afrikanska fastlandet sedan 1980-talet. För att det här ska bli den succéhistoria som det låter som, krävs det att en mängd saker faller på plats och att aktörerna i spelet inte börjar fuska.

Man brukar säga att det tar minst tio år från det att kommersiella oljereserver har konstaterats till dess att oljan kommer upp och kan skeppas iväg till försäljning. Väldiga investeringar måste göras och det mesta faller på regeringens lott. Vägar, järnvägar och flygplatser ska anläggas. Unga människor ska läras upp till att arbeta i oljeindustrin. Allt från ekonomer, tekniker och ingenjörer till elektriker och svetsare ska spottas ut ur utbildningssystemet. Hela nya samhällen växer upp där oljan finns. Många människor måste omskolas, exempelvis jordbrukare som tvingas flytta och i Ugandas fall även fiskare och boskapsskötare. Nästan hela landet måste möbleras om.

En av de stora frågorna i Uganda är hur oljan ska tas till vara. Landet har under mycket lång tid varit beroende av ett raffinaderi i den kenyanska hamnstaden Mombasa vid Indiska oceanens kust. Varje dag stånkar tankbilar upp genom Kenya, förbi Nairobi och vidare upp mot Uganda, fulla med bensin och diesel. Det här vill Ugandas president Yoweri Museveni ändra på. Han har därför bestämt att Uganda ska ha ett eget raffinaderi. Men många experter går emot honom och säger att det är oekonomiskt. Det blir billigare, säger de, att frakta råoljan i en rörledning till en hamn vid Indiska oceanens kust i Kenya, skeppa den till Asien där den kan raffineras och sedan köpa tillbaka färdiga drivmedel. Dessa behöver inte köras på lastbil, man kan bygga ännu en ledning från kusten till Uganda och pumpa upp bränslet den vägen.

Argumentet för detta är kostnaden för att bygga ett eget raffinaderi. Det beräknas gå på motsvarande 30 miljarder kronor. Experterna säger också att det ännu inte finns en tillräckligt stor marknad för färdiga petroleumprodukter i Östafrika för att motivera ett sådant bygge. Sälj råolja, köp bensin och diesel är deras råd.

Presidenten vill inte lyssna på det rådet och de oljemänniskor jag har talat med säger att det är uppenbart att det har gått prestige i hela projektet. President Museveni är fixerad vid tanken på att göra sig kvitt beroendet av Kenyas raffinaderi. Han vill att Uganda blir självförsörjande. Medan grannarna Kenya, Etiopien och Sydsudan talar om att etablera ett nära samarbete inom inte bara oljebranschen utan även hela transportsektorn med en ny hamn vid ön Lamu i Kenya som det stora flaggskeppet, väljer Uganda en delvis egen väg.

Presidenten avfärdar de ekonomiska argumenten och det får den politiska oppositionen i Uganda att hävda att han fattar fel beslut i en fråga som är avgörande för landets framtid.

All olja ska förvisso inte raffineras i Uganda. En stor del ska gå på export, troligen via Kenya. Men beslutsångest tycks råda. De avgörande handskakningarna dröjer. Ugandas oljeboom är kraftigt försenad och nu nämner man försiktigt 2017 som start för exporten. Många anar att det pågår ett spel i kulisserna som inte tål dagsljuset. Det är tydligt att presidenten och hans ministrar drar åt olika håll och det har lett till låsningar i parlamentet. Dessa har förvärrats när det har upptäckts att många politiker har gjort sig privata förmögenheter på att spekulera i markköp och försäljning, alltmedan de hätska debatterna om oljan rasar.

Raffinaderiet ska byggas på det som i eviga tider har varit jordbruksmark i närheten av sjön. Ett område på 29 kvadratkilometer ska tas i anspråk. Jag har frågat många varför det måste bli så enormt stort, men jag har inte fått några riktigt begripliga svar. Troligen handlar det om att själva fabriksanläggningen i sig är omfattande och därtill kommer vägar, bostäder och all möjlig annan infrastruktur. Man klämmer säkert in en liten flygplats också. Plus sannolikt en stor säkerhetszon runt omkring.

I alla händelser innebär det att de som bor där nu måste flytta. Det rör sig om 7 118 personer, enligt officiella källor. Ugandas regering har varit mycket tydlig ända från början av planeringen med att alla berörda ska kompenseras. De ska antingen få pengar eller ny mark på någon annan plats. De flesta har valt pengar.

Det som lantbrukarna erbjuds är oftast i storleksordningen 3,5 miljoner ugandiska shilling per acre. Det motsvarar knappt 10 000 kronor. En acre är drygt 4 000 kvadratmeter.

I nordvästra Uganda svämmar tidningarna över av indignerade berättelser om människor som har blivit frånlurade sin mark på olika sätt. Ta exempelvis historien om säkerhetsminister Muruli Mukasa. Han är alltså högt uppsatt i regeringen, och inte vilken bondfångare som helst.

År 2001 skaffade han sig ett arrendekontrakt på 3 000 acres i det område där raffinaderiet nu ska byggas. Men det projektet fanns då ännu inte på kartan. Mukasa fick arrendera av en lokal myndighet och lovade att han skulle starta en boskapsranch och anställa folk. Av det blev intet. Istället sålde han jordlotten uppstyckad i småbitar till cirka ettusen småbönder som behövde mark, utan att de fick något kvitto på affären. Han gjorde sig en skaplig vinst på det. Hur kunde han sälja mark som han bara arrenderade? Rätt svar på den frågan är att han är säkerhetsminister.

När det häromåret blev känt att raffinaderiet skulle byggas så meddelade Mukasa att de som hade köpt mark av honom måste lämna tillbaka den. Det han inte berättade var att han genom sina kontakter i regeringen där han själv ingick hade fått veta hur mycket pengar som skulle betalas i kompensation till markinnehavare i trakten.

Småbönderna blev förstås upprörda, och när de inte ville flytta så skickade Mukasa dit polis. Han hävdade att bönderna i själva verket var illegala flyktingar från Kongo och Rwanda och att de skulle vräkas med våld. I sin egenskap av säkerhetsminister fastslog han att bönderna utgjorde en säkerhetsrisk.

Det hela resulterade i att lantbrukarna som hade köpt sin mark i god tro, men utan att få lagfart, blev vräkta och Mukasa kunde inkassera den lagstadgade kompensationen från staten. En fantastisk affär för honom, en tragedi för de vräkta familjerna och en skamfläck på det Uganda som utger sig för att vara en rättsstat.

Under min resa i nordvästra Uganda träffade jag en ung aktivist som arbetade med att informera lantbrukarna om deras rättigheter i förhållande till staten. Han hette William Rwebembera och förklarade att folk på landsbygden ofta var analfabeter och inte kunde ta till sig de skrivna avtal som regeringens representanter bad dem underteckna. I närheten av Albertsjön besökte vi en ung jordbrukare vid namn Opio Viano som hade fått veta att han måste flytta för att ge plats åt raffinaderiet. Jag frågade honom om han hade fått några pengar.

– Nej, svarade han, jag har skrivit på ett papper att jag har fått dem, men jag har ännu inte sett till några pengar.

Jag frågade Rwebembera vad det betydde.

– Det är så, sade han. Folk här har fått skriva på ett dokument där de intygar att de har tagit emot pengar. Men först måste de öppna ett bankkonto där pengarna kan sättas in och sedan ska den byråkratiska kvarnen mala. Jag tror inte det är någon som har fått betalt ännu.

Under tiden är de förbjudna att plantera grödor som tar ett halvår på sig att mogna. Meningen är ju att de ska flytta så fort de har fått betalt. Mängder av frågor hänger i luften. Bönderna följer det som händer – eller snarare inte händer – med stigande oro. Ska de få betalt eller inte? Ska överheten lura dem? Och vart kan 7 118 människor flytta utan att det stökar till det för andra?

Bilden av Östafrika har i alla tider handlat om fattigdom. Länderna i regionen har beskrivits som biståndsberoende och inte tillskrivits någon förmåga att själva kunna lyfta sig ur misären. Nu väntar eldprovet. Olja är påträffad i Kenya och Uganda. Hoppet är stort att det ska finnas fyndigheter även i Etiopien. Därefter står kanske Somalia på tur, om det politiska läget där kan stabiliseras. Ska dessa länder klara av den utmaning det innebär att bli oljeproducenter?

Det finns många skäl att vara pessimistisk. I Afrika är olja intimt förknippad med konflikt och politiskt vanstyre. I Sydsudan finns sedan flera år en oljeindustri som nu genomlever sina största svårigheter hittills på grund av de strider som bröt ut i landet sistlidna december. Varför ska Kenya och Uganda lyckas där alla andra oljeproducenter på den afrikanska kontinenten har misslyckats i viktiga avseenden?

Oljan kommer att ställa stora krav på samarbetsförmåga länderna emellan. Det gäller framför allt infrastrukturen, allt som har med transport och bearbetning av olja att göra.

Det största, dyraste och mest kontroversiella projektet i den kategorin är det som går under benämningen Lamu Port and South Sudan Ethiopia Transport Corridor. Det förkortas LAPSSET men kallas ofta för Lamukorridoren.

Det handlar om att bygga ledningar, järnvägar och vägar från stora delar av Östafrika till en hamn på Kenyas kust. Därtill ett oljeraffinaderi. Hamnen ska uppföras på fastlandet nära ön Lamu med sin urgamla och av Unesco kulturskyddade stad. Hur hela projektet ska finansieras är ännu inte klart.

Lamu har varit en handelsmetropol i Östafrika i mer än femhundra år. Ön har stått i direktkontakt med Kina och Indien lika länge vilket bekräftas av arkeologiska fynd som görs hela tiden. Att bygga en jättelik hamn i öns närhet med ambitionen att utveckla export av tunga råvaror till Asien är därför bara naturligt och följdriktigt. Likafullt möts planerna med stor skepsis av folk som bor i trakten.

Lamu är en gigantisk sandhög i Indiska oceanen med en milslång strand och en antik stad som leder tankarna till Tusen och en natt. Sedan ett par decennier är ön tillflyktsort för skygga västerländska celebriteter som har byggt lyxvillor bland sanddynerna. Lokalbefolkningen livnär sig på turism och fiske och båda dessa näringar hotas av det planerade hamnbygget.

En intresseorganisation vid namn Save Lamu – Rädda Lamu – har bildats på ön. Målsättningen är att lyfta miljöaspekterna av hamnprojektet och att hjälpa fattiga lantbrukare som kommer att förlora sin mark där hamnen ska byggas. Det finns tydliga direktiv om hur markinnehavare ska kompenseras för förlorad mark men problem uppstår ändå eftersom jordägarförhållandena i Kenya många gånger är oklara.

Jag hade turen att träffa en högt uppsatt polistjänsteman på Lamu som tyckte det var en bra idé att jag fick se den plats där hamnen ska byggas. Han hette Jamal Fankupy.

Vi gav oss iväg i båt och åkte norrut, mot den somaliska gränsen. Jag noterade att platsen på fastlandet där hamnen ska byggas ligger längre bort från ön Lamu än jag hade trott. När – eller ska jag kanske säga om – hamnen byggs som planerat så kommer man inte att kunna se den från Lamu.

Vi landade i en glänta där mangroveträden hade röjts undan. Vi lade båten på svaj och vadade sista biten. I vattenbrynet stod några fattiga fiskare och kastade ut nät. Fankupy pekade ut mot havet.

– Här ska en väg byggas i vattnet, sade han. De ska alltså fylla på med jordmassor här och ändra kustlinjen helt och hållet. Vägen ska ansluta till de pirer som ska byggas på rad här ute i havet utmed kusten. Först 3 stycken men i slutänden ska det bli 32.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En improviserad grusväg ledde från stranden upp mot det som skulle bli kontorskvarter. Den enda konstruktion av betydelse som fanns där var ett halvfärdigt fyravåningshus omgivet av byggnadsställningar. I närheten fanns en liten inhägnad som hade uppförts när hamnbygget invigdes i mars 2012. En plakett på ett stenfundament berättade att de tre regeringscheferna Mwai Kibaki från Kenya, Salva Kiir från Sydsudan och Meles Zenawi från Etiopien hade skakat hand över detta framtidsprojekt. Det kändes redan gammalt, närmast obsolet. Två av dessa herrar var borta och den tredje var på fallrepet.

På andra sidan grusvägen såg vi ett litet enkelt hus. Närmast som en hydda. Vi gick dit och fann att det var en teservering. Vi hälsade på Zuhura Hussein som bodde där med sin man och sex barn. De hade inga papper på sin mark, men hade fått löfte om att få en och halv miljon shilling per acre i ersättning för sin lilla gård. Det är ungefär 120 000 svenska kronor. De hade redan väntat i nästan två år på att det skulle hända.

– Vi tänker inte acceptera någon mer väntan på pengar. Myndigheterna, ha! De kan få komma och slakta oss, sade Zuhura Hussein medan hon fyllde på te till en av kunderna.

Hon skrattade så där godmodigt som afrikanska kvinnor ofta gör. Men det märktes att det fanns en äkta ilska under ytan. Hon kände att hon var på väg att bli lurad och det skrämde henne eftersom de inte hade någonstans att ta vägen. Och de skulle garanterat bli tvungna att flytta. Hon berättade att de var 140 bönder i samma situation på den plats där kontorsbyggnader för hamnen skulle uppföras.

Kopplingen mellan människan och jorden är oerhört stark i Afrika. Det beror på att nästan alla afrikaner är direkt beroende av jordbruk. Om man inte odlar själv så har man släktingar som gör det. Det är tillgången på egenodlad mat som gör att folk överlever även i ekonomiska kristider eller när en diktator härjar i landet. Att ha en shamba, som en odlingslott kallas i Kenya, är ett livsmål för alla. Även inrotade stadsbor drömmer om en egen shamba och använder ofta sina sparpengar för att köpa sig en sådan. När man frågar folk hur de tänker sig sin ålderdom så ler de lite inåtvänt och säger: ”Då ska jag sitta på min shamba och titta på grödorna som växer.”

En shamba representerar trygghet. Möjlighet att överleva. När den tryggheten hotas, när man själv eller en nära anhörig riskerar att förlora sin shamba, då hotas själva livet.

Jordägandet i Afrika söder om Sahara är väldigt komplext och sammansatt. Rent allmänt kan man säga att den typ av privat ägande som vi västerlänningar känner till inte är så vanlig i dessa länder. I många fall är mark statligt ägd. En ofta förekommande variant är att småbönder innehar mark med hänvisning till sedvanerätt. Det betyder i allmänhet att de och deras äldre släktingar har bott på den mark de odlar under mycket lång tid, men att de inte har någon lagfart som bevisar ägandet. Det betyder bland annat att de inte kan belåna marken för att skaffa kapital till investeringar. Att göra investeringar i jordbruket för att öka produktionen känns inte heller så lockande för en lantbrukare som inte är säker på att han och hans barn får behålla marken.

Avsaknaden av lagfarter betyder också att jordbrukarnas besittningsrätt är juridiskt osäker. Det rör sig inte sällan om människor som är analfabeter och som har väldigt begränsad uppfattning om vilka rättigheter de innehar. I många fall vet de inte ens vem jordägaren är. Det finns gott om frånvarande jordägare, ofta kallade trottoarbönder. Om någon bättre bemedlad person bestämmer sig för att ta över marken så kan det vara svårt för innehavaren att hävda sin rätt. Konflikter av den här sorten pågår hela tiden i Afrika.

Den äldre – låt oss kalla den arkaiska – typen av jordinnehav fungerade så länge människornas värld huvudsakligen bestod av det begränsade lokalsamhället. Men i dagens globaliserade värld där värdet på mark plötsligt kan öka tusenfalt därför att en regering i en avlägsen huvudstad bestämmer sig för att anlägga en hamn, där fungerar inte längre samma modell. Det är därför byggandet av rättsstaten är så oerhört viktigt i ett land som Kenya, och i alla andra afrikanska länder.

För att förstå varför det ofta blir politiska och ibland till och med väpnade strider kring stora ingenjörsprojekt i Afrika är det nödvändigt att ha kunskap om markfrågan.

Den oljeboom som väntar i Östafrika kan bli en välsignelse för alla. Men den kan också bli en förbannelse för väldigt många. Det mesta beror på hur regeringarna i regionen hanterar den omställning som krävs. Jordfrågan är central i det här sammanhanget. Den måste adresseras på ett öppet och ansvarskännande sätt.

Östafrika går nu in i en helt ny historisk fas. Biståndet avvecklas, handeln med Asien utvecklas. Oljan får en framträdande roll. I bästa fall fördjupas demokratin.

I värsta fall väntar politisk oro och ökad fattigdom.