Vem är Vladimir Putin? Det var en vanlig fråga när denne man först dök upp på den offentliga scenen för över 20 år sedan. Idag, när vi vet svaret, har en annan fråga blivit aktuell: Har Putin en dubbelgångare? Både seriösa nyhetsmedier och mera lättviktiga publikationer har länge ägnat sig åt att reda ut detta. Svaret verkar luta åt ett ”ja”. Dessutom sägs presidenten vara sjuk – han tycks lida av det mesta, från Parkinsons sjukdom till blodcancer och hjärtfel. För att vara så sjuk ser Putin ut att leva ett förvånansvärt aktivt liv: sammanträden med regering och militär, resor, konferenser, möten med internationella politiker samt högtidsceremonier av olika slag. Men vem vet – kanske detta bara är möjligt tack vare en lyckad dubblering av ledaren.

”Rysslands ledare är Guds smorde och bedragare kan inte tolereras.”

Jag skall inte försöka reda ut huruvida detta är sant eller ens troligt. Där­emot kan det vara värt att påpeka att en viss osäkerhet om ryska ledares identitet, hälsotillstånd och diverse andra levnadsomständigheter inte alls är något nytt. Ända sedan ”den stora oredan” runt början av 1600-talet har det funnits problem och oklarheter gällande den person som för tillfället är Rysslands ledare eller står i begrepp att bli det.

Att frågan om makthavarens ”äkthet” överhuvudtaget uppstår är en följd av föreställningen om ämbetets upphöjdhet och därmed även innehavarens oomtvistliga rätt till sin position. Rysslands ledare är Guds smorde och bedragare kan inte tolereras.

Detta har inte hindrat olika falskspelare från att dyka upp med anspråk på tronen. När Ivan den förskräcklige avled år 1584 var successionsläget trassligt. Tsarens rättmätige arvtagare var hans yngste son, den blott 10-årige Dmitrij. Han dog oväntat under oklara omständigheter. Ryktet sade att ett brott hade begåtts och som mördare utpekades den tillfällige regenten Boris Godunov. Men hans anspråk på makten stötte på patrull när flera självutnämnda arvtagare dök upp och hävdade att Dmitrij inte alls var död. Dessa ”falska Dmitrijer” och även andra tronpretendenter förorsakade flera år av konflikter och kaos. Epoken kallas ”den stora oredan”. Än idag är allt slags oreda i makthierarkin ett rött skynke för ledarna och Putin varnade uttryckligen för denna skrämmande företeelse, smuta, efter att ha krossat Prigozjins myteriförsök i juni i år.

De människor som levde före fotografiets tidevarv hade oftast ingen aning om hur deras härskare faktiskt såg ut. Upprorsledaren Jemeljan Pugatjov drog nytta av detta och 1773 utgav han sig för att vara tsar Peter III. Denne hade mördats 1762 i samband med statskuppen som hans hustru Katarina – sedermera ”den stora” – hade genomfört. Men Pugatjov lyckades övertyga sin omgivning om att han var den verklige tsaren och att det alltså var han som borde styra Ryssland. Visserligen hade Peter III varit lång och skranglig till skillnad från den kortvuxne, svartmuskige Pugatjov, men det tycks inte ha hindrat upprorsmakaren. Hans anhängarskaror växte och skakade om kejsarinnan Katarinas välde. Till sist kvästes revolten, Pugatjov greps och avrättades offentligt i Moskva 1775.

Ibland har Rysslands tyranniska och nyckfulla ledare själva laborerat med sin identitet och använt undersåtarnas osäkerhet för egna syften. 1697–98 genomförde Peter den store en studieresa, ”den stora ambassaden”, till Europa för att studera västerländsk teknik och administration. Peter reste inkognito och kallade sig ”Pjotr Michajlov”. När han besökte Riga skrev den svenske generalguvernören i dåvarande Livland, Erik Dahlberg, en depesch till Karl XII: ”Vi har låtsats oss vara okunnig om tsarens närvaro för att inte uppväcka hans vrede. I hans följe är det vid dödsstraff förbjudet att tala om att han är med.” Peter den store var över två meter lång, så det kan ha varit svårt att bevara hemligheten.

Nästan trehundra år senare lekte även Boris Jeltsin med sin identitet. Under åren som partichef i Moskva (1985–87) brukade han oanmäld och inkognito besöka företag, affärer och marknader för att kontrollera hur det stod till med varutillgången och hederligheten. Det rådde brist på det mesta och Jeltsins små överraskningar var mycket uppskattade bland Moskvaborna. I ett land där myten om ”den gode tsaren” är urgammal upplevde medborgarna att Jeltsin stod på deras sida i kampen mot alla utsugare och lurendrejare.

I Ryssland har makthavarna aldrig besvärats av frågor om medborgarnas eventuella rätt till ansvarsutkrävande, så undersåtarna har inte kunnat göra så mycket mera än tvivla och skapa sina egna myter. Tsar Aleksander I var till en början en liberal reformator men blev med tiden en konservativ bakåtsträvare. Han avled trött och deprimerad år 1825 i den sydryska staden Taganrog. Som så ofta förr i rysk historia var successionsordningen oklar. Så ­småningom spreds en legend om att Aleksandr, som hela livet varit en mystiker, inte alls hade dött utan blivit munk med namnet Fjodor Kuzmitj och flyttat till ett kloster i Sibirien.

Ovissheten om tsarernas ”äkthet” har inte bara gällt frågan om vem de själva utger sig för att vara utan ibland även vilka omvärlden anser dem vara. Bolsjevikerna ansåg att Nikolaj II och hans familj var förtryckare och utsugare och de sköts ihjäl i Jekaterinburg 1918. Men efter kommunismens fall skiftade eftervärldens dom radikalt och 1998 fördes tsarfamiljens kvarlevor till Sankt Petersburg där de fick en statsbegravning. Två år senare blev de helgonförklarade av den ryska ortodoxa kyrkan.

I och med detta kunde man också slutgiltigt avfärda ryktena som länge hade spridits av en tysk kvinna, Anna Andersson. Hon hävdade att hon i själva verket var en av tsarens döttrar – storfurstinnan Anastasia – och att hon hade överlevt avrättningen 1918. Många trodde på detta och skandalpressen spred den häpnadsväckande berättelsen. Dna-tekniken och Rysslands nya politiska kurs satte definitivt stopp för äventyrerskans anspråk på en kejserlig identitet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Sovjetunionens grundare Vladimir Lenin avled 1924 varefter han genomgick vad som väl får kallas en postum identitetskris. Hans kropp balsamerades och ställdes ut i ett mausoleum på Röda torget. Lenin förblev alltså svävande i limbo, det vill säga i en oviss tillvaro mellan livet och döden. Efter kommunismens sammanbrott har många tyckt att det nu vore dags att begrava honom men Lenin, eller snarare de materiella resterna av honom, tycks fortfarande behövas. ”Är det verkligen den riktige Lenin som ligger här?” är en vanlig fråga från besökare i mausoleet. Svaret är ett lugubert ”Tekniskt sett: ja”. All tillgänglig vetenskap används för att bibehålla Lenins kvarlevor i presentabelt skick. Denna kropp var ju en grundläggande symbol för den sovjetiska staten och trots att dagens Ryssland har distanserat sig från mycket av det sovjetiska arvet, så får det inte finnas något tvivel på äktheten hos den Lenin som vilar i mausoleet.

En som verkligen borde ha haft en dubbelgångare var Leonid Brezjnev, som styrde Sovjetunionen i 18 år. Han kom att överleva sig själv men fick ändå sitta kvar för den politiska balansens skull. Intressant nog gjordes inga ansträngningar att dölja hans tilltagande fysiska och psykiska förfall. Brezjnev fick framträda som han var: förvirrad, långrandig, absurd. Folkhumorn skötte renhållningsarbetet: otaliga anekdoter om den skröplige partichefen skapades och spreds blixtsnabbt – långt före internet.

Dagens ledare Vladimir Putin är mycket mån om att synas offentligt – statstelevisionen ägnar stora delar av sina nyhetssändningar åt att redovisa hans förehavanden. Oftast ser man honom vid sitt skrivbord i samspråk med en betydelsefull gäst. Men han dyker också upp bland generaler och soldater vid fronten eller ”vanligt folk” i Moskva och annorstädes. Liksom Jeltsin spelar även Putin på myten om ”den gode tsaren”, härskaren som personligen ansvarar för att allt står rätt till i hans rike. Men nu har alltså denna bild solkats av ”avslöjanden” om hans hälsa och mentala förmåga. Tanken att han skulle ha en dubbelgångare tycks ha slagit rot i västvärlden.

I ett av många försök att motbevisa detta visade rysk tv i mars i år en liten filmsnutt med Putin klädd i blå täckjacka som sent en kväll oväntat dyker upp i den ockuperade ukrainska staden Mariupol. Under presidentens korta vandring på en av stadens gator kommer plötsligt en pensionär fram och säger glatt: ”Jamen er har jag ju sett på tv!” Putin svarar: ”Så låt oss bli bekanta.” Var nu detta en äkta eller regisserad scen? Kanske var det ett resultatet av en fantasifull idé från Kremls pr-strateger och kanske var inte bara ”Putin” utan även ”pensionären” en utbildad aktör. Ja vem vet – riktigt säkra kan vi aldrig vara och möjligen är det just det som är meningen.