Jag kan inte med ord beskriva hur fel det är. Gissningsvis har kommunen räknat ut att man ska ägna lördagen åt att röja, städa och samla ihop bråtet på släpvagnen, och sen köra lasset till tippen på söndagen. Men tanken på att man skulle spara det tyngsta, tråkigaste och smutsigaste jobbet till söndagen är så ledsam. Jag tänker tvärtom.

Jag älskar lördagskvällarna när det ringer till helgsmål i kyrkan några hundra meter från vårt hus. Vi öppnar fönstret och låter barnen lyssna till klocksången. Middagen brukar vara färdig och vi äter och pratar om söndagen, om vem som ska predika i kyrkan, om vi kanske ska göra någon utflykt eller vad vi ska äta om vi bjudit gäster till söndagslunchen.

Ingen ska åka till tippen i alla fall.

Jag brukar nynna på psalmen vi ofta sjöng när jag var liten, 512 i Psalmboken: Det ringer till vila och veckan går ut, / Guds sabbat sig närmar och veckan har slut. / Tack, evige Fader, för hälsa och frid, / och nådenes gåvor i nödenes tid.

Året var 1838 och ärkebiskop Johan Olof Wallin var på väg i båt över Ljusnan för att inviga den nybyggda kyrkan i Järvsö. Det var en lördagskväll i juli och kyrkklockorna ringde. Ärkebiskopen ska ha ställt sig upp i båten, tagen av skönheten, och börjat dikta denna helgsmålspsalm.

Melodin är underbar, ljus och vemodig på samma gång. Den väckte i mig ett slags ”minne” av en förlorad kontrast mellan vardag och helgdag. Jag såg framför mig, totalt idealiserat förstås, hur de fattiga men förnöjda människorna i det gamla Bondesverige ställde hackan i skjulet, gick in och vaskade ansikte och händer, tog fram psalmboken och satte sig vid husväggen i kvällssolen, hatt och huckle på, hur de tittade på det noga rensade grönsakslandet, lyssnade till kyrkklockorna och gladde sig åt att få vila från slitet.

Psalmen handlar om det kristna livet och det kristna hoppet, där på lördagskvällen, om hur det himmelska är sammanflätat med det jordiska, om hur mödan får mening i ljuset från evigheten.

Jag skulle så gärna vilja att mina barn fick känna av den där söndagsstillheten jag minns från min egen barndom: Ingen arbetade. Det pågick naturligtvis frenetiskt arbete hela tiden. Min pappa var präst och arbetade som allra mest just på söndagar, och min mamma hade många barn att se efter och skulle ordna middag både för familjen och för gästerna som på ett eller annat sätt alltid fanns med vid matbordet om söndagseftermiddagarna.

Men ändå fanns där ett slags vila. Ingen arbetade i trädgården. Ingen strök skjortor eller skurade badrum, skrapade fönster eller möblerade om bland alla barnrummen. Och tro mig, ingen åkte till tippen. Den var såklart inte ens öppen.

Vi fick inte lördagsgodis utan söndagsgodis. Jag tror att tanken var att söndagen skulle kännas festlig. Och det fanns verkligen inget bättre än att få ta sin lilla skål med romerska bågar, geléhallon och lakritssnören och gå och lägga sig på sängen med en bok, ledig från alla slags sysslor. Det kändes som ett slags belöning för att man suttit alldeles stilla hela den långa gudstjänsten.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

På kvällen samlades vi i vardagsrummet. Var det den mörka årstiden tändes en brasa i öppna spisen och så blev det högläsning. Kanske C S Lewis, kanske Patricia M St. John. Mer än något annat minns jag allegorin Slottet Barnatro, ett slags barnversion av klassikern Kristens resa. Den läste vi nog förresten också.

Min barndoms söndagar var en rest av det levande kulturarv som redan då, på 1980-talet, hade bleknat bort hos de allra flesta. Jag försöker förvalta den lilla resten. Och det är fullt möjligt för vem som helst att återta detta arv som vi kollektivt har glömt bort. Fullt möjligt att vägra sortera frigolitlådor och masonitskivor, och i stället vila för att låta själen få sitt.

Biskop Wallin igen: Det dröjer ej länge, så är det förbi / med färden i världen och tingen däri. / Vad blev det väl av mig, om, Herre, ej du / mot mig var barmhärtig och nådig ännu?