Europa är överallt där Ryssland inte finns, brukade min polska kollega Ryszard Kapuściński hävda. Jag brukade protestera. Han hade glömt att lägga till Tyskland. Och egentligen talade han om Centraleuropa, inte om Europa.

Ett bättre namn än Centraleuropa vore förstås Mellaneuropa fast det kommit ur modet, kanske därför att det alltför brutalt säger vad det handlar om: den breda geografiska korridor av stater och nationer illa klämda mellan Tyskland och Ryssland, ungefär från Finska viken ner till Trieste vid Adriatiska havet. Ett område tvärs över vår kontinent, svårt att fixera på kartan och med så vaga konturer att det sällan blir riktigt klart vad som hör dit.

Ungern och Böhmen? Polen? Helt säkert. Ös­terrike? Ja. Baltikum. Fast inte Bayern. Lviv (Lwów eller Lemberg), men inte lika självklart Kiev, snarare då Odessa. Zagreb och Sarajevo – ja. Men hur är det med Belgrad? Eller Tirana? Moldavien, visst. Fast hör Georgien verkligen dit?

”På gott och ont: av ödesgemenskapen kan bli också tvångsgemenskap.”

I Europas moderna historia har detta Mellaneuropa blivit ett slags ingenmansland, misshandlat och förtryckt av Tyskland och Ryssland trots att där myllrar av länder och nationer med både särpräglad identitet och egen historia. Men alla är – Ryszard Kapuścińskis Polen får ursäkta – små och svaga, fattiga och med underskott på demokrati. I mer än hundra år har här maktfrågan i Europa avgjorts mellan Tyskland och Ryssland och vad som klämts mellan dem blivit till slagfält, till namnet suveräna stater trots att de genom de två övermäktiga grannarnas krig glidit omkring på den europeiska kartan som smörklickar i en het stekpanna.

Och varje gång var det dessa mellaneuropeiska stater som tvingades betala det högsta priset: visserligen stora nog för att inte kunna assimileras eller utplånas, men för små för att kunna slå vakt om sitt eget hus.

De bästa mellaneuropéerna har alltid varit klara över att deras små nationer och stater hör samman i ett slags ödesgemenskap. På gott och ont: av ödesgemenskapen kan bli också tvångsgemenskap. Den kroatiske författaren Miroslav Krleža (1893–1981) är bittert klarsynt när han ser Mellaneuropa som provin­siellt och förljuget, en grotesk operett i tysk slagskugga där blodspillan får ersätta champagnen, medan tjecken Milan Kundera (1929–2023), djupt sårad i sin stolta mellaneuropeiska självkänsla, vill övertyga oss om att just här upprinnelsen till den europeiska modernismen finns, men ett Mellaneuropa ockuperat av det imperia­listiska Ryssland.

Båda har förstås rätt. Inte minst när de konstaterar att det största hotet mot den egna existensen alltid kommit utifrån. Ty att tvingas leva inklämd mellan Tyskland och Ryssland är det närmaste man i Europa kan komma en geopolitisk mardröm.

Och egentligen värre än så – denna ödes­gemenskap är självförstörande. När de två stora grannarna emellanåt lämnat mellaneuropéerna ifred har de ofta själva råkat i luven på varandra. Alla ansträngningar att tillsammans bygga upp ett gemensamt skydd mot Moskva och Berlin har dessutom misslyckats. Lilla Ententen eller dagens Visegrádgrupp? Redan från början dömda att dö i sotsäng eller bockas av som historiska missfall. Jugoslavien och Tjeckoslovakien? Existerar inte längre.

Åtminstone sedan det habsburgska imperiets undergång befinner sig denna ödesgemenskap i limbo eller som work in progress mellan ett Ryssland som håller på att upplösas som hotfullt imperium – Europas sista – och ett Tyskland som numera, förankrat i ett demokratiskt Europa, inte längre är ett hot. Och riktningen är utstakad: på väg mot ett Europa som är ett slags konkursförvaltning av diverse tidigare undergångna europeiska imperier, idag med EU som dörrskylt.

”En livshållning dominerad av känslor av utsatthet och förlust.”

Visserligen är stora delar av detta Mellaneuropa redan med i EU, men på mycket vacklande ben som de polska och ungerska exemplen visar. Av stabilitet har vi hittills sett litet och detta att vara ”på väg” skapar i bästa fall ett slags provisorisk enhet i mångfald: mellan inte särskilt gamla nationalstater, sammanflätade i ett ömsesidigt beroende till en någorlunda gemensam livshållning, präglad av vad Sigmund Freud kallade ”de små skillnadernas narcissism”. En livshållning dominerad av känslor av utsatthet och förlust, av att vara historiskt på efterkälken med sen – försenad – delaktighet i stora europeiska erfarenheter som industrialism, modernism eller demokrati.

Av känslan att fortfarande vara andra klassens européer, en känsla av att ännu inte ha kommit fram.

Kanske vore Transiteuropa ett bättre namn än Mellaneuropa för detta område utan flagga, pass och utstakade gränser?

Och med alla dess paradoxala kännetecken: inte riktigt Södern – hustaken här är branta (mot snön), inte platta. Inte riktigt Norr – här växer ibland både vin och fikon. Inte heller Väst – här finns för många ryttarstatyer föreställande krigsherrar och påhittade nationalhjältar. Men inte heller Öst – här finns ändå för litet av orientalisk servilitet och fatalism.

Denna gemensamma historiska erfarenhet och geopolitiska verklighet ger kanske inte upphov till någon distinkt transit­europeisk identitet: men, som jag vill hävda, ändå en likartad just livshållning eller mentalitet bortom språk, religion eller etnicitet.

Den mentaliteten kan inte förvärvas, bara upplevas i Transiteuropas vardag.

Efter ett helt vuxenliv i Wien händer det fortfarande att jag som icke-transiteuropé hamnar i situationer där jag varken vet ut eller in, vad jag bör säga, göra eller vad som förväntas av mig. Efter femtio år i Transiteuropa förvandlas jag till en främling; till någon som inte räknas, inte hör dit. Alltså får min kroatiska hustru gripa in och lösa situationen – utan att tala tyska och med bara näst intill turistens erfarenheter av Wien.

Hon löser den.

Hur går det till? Varje gång är jag lika förbluffad som avundsjuk.

”Äsch, Wien är ju bara ett större Zagreb.”

Förmodligen är det förklaringen. I två år bodde vi i Berlin – som inte hör till Transiteuropa – och det hände att jag irriterade mig på vad jag kände igen från Sverige: det mästrande, protestantiskpraktiska snusförnuftet, övertygelsen att alla problem har en lösning, kolartron på ”bättre och bättre dag för dag”. Oförmågan till improvisation och att se livet annat än som framsteg och uppgift.

I sådana stunder kändes Berlin naivt och långtråkigt, med transiteuropéen Milan Kunderas ord som om ”livet finns någon annanstans”. Dock inte för min kroatiska hustru. Hon älskade Berlin. Till skillnad från varifrån hon kommer menade hon att här allt fungerar, är logiskt, omtänksamt och transparent, ett ja ett ja, ett nej ett nej, inte som hemma i hennes Transiteuropa något som aldrig är vad det utger sig för att vara, ofta kan betyda raka motsatsen, alltid måste misstros och tolkas.

Berlin? En så vilsam, nästan paradisisk värld jämförd med hennes!

Överdrev hon?

Nåja. Fast efter nästan ett helt liv i Wien, Zagreb eller Prag vet jag att hennes Transiteuropa finns; det besitter materialitet, ungefär som en vattenstämpel på ett ark papper. Utan fana och regering finns det handgripligen där och formar sina passlösa invånare. Och för den som inte är blind eller blundar finns det också att se.

Ta bara det här med städerna!

Transiteuropas stora städer, särskilt i dess habsburgska kärnländer, ser alla likadana ut. En flod delar staden mitt itu. På den ena, höga sidan ett slott eller en borg bredvid en katedral och kring dem ett gytter av adelspalats och medeltida gränder som från sin höjd verkar rinna ner till floden (som förstås helst bör vara Donau). På den andra, låga sidan av floden, den moderna borgerliga delen av staden, till största del byggd mellan 1850 och 1910. En eller flera praktfulla broar förbinder den aristokratisk-klerikala med den borgerliga sidan. Så ser Prag eller Kraków ut, Budapest, Trieste, Ljubljana, Graz, Zagreb eller Lviv; lätt skulle listan här kunna göras längre. Tillsammans kan de verka som sprungna ur en och samma historia eller önskedröm.

Fast att de liknar varandra som bär har också med högst medveten gestaltning att göra. Ner i minsta detalj – under fyrtio år, ungefär 1873–1913 – bygger den wienska arkitektfirman Fellner & Helmer på löpande band ett femtiotal (!) standardiserade teater- och operahus som går att hitta över hela Transiteuropa, också i dagens Ukraina, Rumänien eller Bulgarien, främst i den sällan besökta provinsen (när var ni senast på operan i Cluj eller Mladá Boleslav?). Här uppstår så scener inte bara för Richard Wagners Gesamtkunstwerk utan också för operettens gudomliga idioti som tillsammans med just kaféet­ gjort så mycket för att forma det transit­europeiska samhället. Kulturen har här haft mer gestaltande kraft än politiken: Transiteuropa formades långt mer av just kaffehus, tidningar och dåliga romaner än av politiska reformer, lant­dagar eller arbetarstrejker.

Fantastiskt nog är med något enstaka undantag dessa operahus alla i bruk och repertoaren överallt fortfarande likartad.

Och så har vi det här med färgen.

Färger är ofta viktiga för hela civilisationer och det europeiska nittonhundratalet har komprometterat åtminstone tre av dem: kommunisternas röda, fascismens svarta och nazismens bruna. Men Transiteuropas färg är gulbrun – som på ett stolt lejon, kaisergelb eller schönbrunnergelb, som det heter i Wien efter färgen på kejsarens sommarresidens Schönbrunn. Denna gulbruna färg hittar man nästan överallt i Transit­europa; på det habsburgska imperiets tid fanns den på varenda kasern, järnvägsstation, postkontor, slott, fängelse och åtskilliga kyrkor.

Färgens budskap? Allt detta hör ihop. Ännu idag finns samma färg kvar, om också ibland flagnad. Vad som en gång tagit sig in i världen är inte så lätt att bli av med, inte ens om vi skulle vilja. Och där man stöter på den – alltså bokstavligen överallt – är man hemma i Transit­europa.

Död materia, säger tvivlaren. Bara tomma kulisser.

Men i dessa ”kulisser”, formade av dem, lever människor enligt mönster och en livsrytm som i kroatiska Rijeka (Fiume), polska Kraków (Krakau) eller ungerska Györ (Raab) är snarlik den i tjeckiska Cheb (Eger), rumänska Timișoara (Temeschburg eller Temeschwar) eller ukrains­ka Tjernivtsi (Czernowitz).

Här gås tidigt upp och tidigt till sängs. Vill jag hemma i Wien uträtta något hos myndigheterna bör jag göra det mycket tidigt om förmiddagen. Även barnen går tidigt till skolan. Hantverkare och brevbäraren ringer ofta på medan jag fortfarande ligger i sängen. Mina morgontidningar kan jag före 07:00 hämta i tobaksaffären och sedan tvärs över gatan genast läsa dem över en kopp kaffe på kvarterets kafé. Kring tiotiden ska alla ha en Gabelfrühstück (gablec när jag är i Zagreb): ett slags mellanmål, oftast en Kaisersemmel (fralla) med leverpastej eller korv, i Prag kallad kaiserka, gärna nedsköljd med en öl.

Butiker och posten håller lunchstängt. Lunchen är dagens viktigaste måltid. Intas sällan före 13:00 och efter den händer inte mycket, särskilt då inte hos myndigheterna. ”Har det varit något?” Om inte, kan man redan någorlunda tidig eftermiddag gå hem. På kvällen äts tidigt och lätt, mest kallskuret. Sedan går vi till sängs för att nästa dag vara uppe i ottan igen.

Utom på söndagar. På de flesta håll ser katols­ka kyrkan till att det då är stängt utom hos Gud. Några går fortfarande i högmässan, i alla fall fler än i vår del av Europa.

Denna ganska rigida ordning förhåller sig kontrapunktiskt till transiteuropéns syn på tillvaron som provisorium – som försök att skapa ordning i vad som annars skulle hotas av kaos. Ty att leva betyder här sällan mer än att överleva – att ta sig vidare genom improvisation och anpassning. Ingenting har riktigt bestånd vi kan räkna med, allt kan när som helst gå under eller förintas. Riktigt levande blir man i Transit­europa först som död; alla stora program och planer har ju redan slagits i spillror, kvar blivit bara skärvor att klamra sig till. Den enskilde är alltid i fara, som hos Franz Kafka ständigt hotad av övermäktiga krafter bortom all kontroll: individen är ett offer eller riskerar att bli ett, hjälplös, fast som offer också utan eget ansvar för sin belägenhet.

Och som kollektiv gäller denna fara även för nationen: som när Vladimir Putins Ryssland nu bokstavligen försöker utplåna Ukraina som stat och folk – stryka ur Historien och från kartan. Ukraina är ett offer. Landet ska offras för imperiets skull, men värjer sig, och har i detta försvar av sin existens redan brutit med den ”ryska världen”, på väg mot Europa – egentligen Transit­europa – som framstår som dess enda räddning.

Kriget i Ukraina är den senaste fasen i den upplösning av det ryska imperiet som pågått i minst hundra år, åtminstone sedan bolsjevikerna tog makten 1917. Europas sista imperium, men som kommer att gå samma öde till mötes som alla de som redan försvunnit fast vi inte heller för det ryska har någon tidtabell för upplösningen – säkert är bara att imperiet utan Ukraina inte längre skulle existera annat än som karikatyr av sig självt.

Så när tar kriget slut?

Det vet vi inte.

Iviss mening tar krigen i öst aldrig slut: vad vi uppfattar som deras början är ofta bara fortsättning på vad som efter en paus på ibland flera decennier tagits upp igen, så som första världskriget i sydöstra Europa var en fortsättning på de två stora Balkankrigen eller det samtida kriget mellan just Ryssland och Ukraina är en fortsättning på Josef Stalins mot ukrainarna. Efter 1945 har det visat sig att krig som inte tar slut inom ett år brukar pågå i minst tio. Vi gör därför klokt i att som referens glömma det andra världskrig som varade i knappa sex år och slutade som de flesta krig inte slutar: på slagfältet, i total triumf och kapitulation, med en dikterad fred och entydiga segrare och förlorare.

Men den ukrainska armén, understödd av det polska kavalleriet, kommer inte att jämna Mos­kva med marken och Putin kommer inte att stå på en blomstersmyckad tribun på Maidantorget i Kiev och ta emot sina trupper i parad som befriat ukrainarna från fascism så att de nu äntligen kan bli lyckliga ryssar. Så slutar bara sällsynta totala krig och det enda vi med säkerhet vet är att det denna gång inte kommer att ske.

Inte heller vet vi vem som ”vinner”, bara att krafterna som verkar för en upplösning av imperiet är långt starkare än de som försöker restaurera det. Paradoxalt nog har kriget redan stärkt den ukrainska statsbildningen och nationella medvetenheten – alltså just vad som skulle utplånas. ”Den orangea revolution som löste landet från rysk hegemoni föddes på Lvivs barocktorg […] Ukraina kommer att behöva välja mellan nationalism i periferin och sin symbios med den slaviska kontinenten i öst”, skrev Dennis Marks redan 2011, ett annat sätt att konstatera att Europa håller på att återvända till platser där man varit innan det ryska imperiet, då som Sovjetunionen, fördrev det därifrån.

Ty en gång fanns här mer av Europa, mer av lejongul färg, långt mer besläktad med dagens orangea än med alla andra som här kommit och gått.

Ukraina kämpar för sin överlevnad, en kamp som samtidigt visar Europas at­traktionskraft, men inte kommer att bli framgångsrik utan vårt omfattande stöd. Ty det är i Europa den frihet och suveränitet finns som ska garantera ukrainarnas existens, och gärna ser vi det också som en kamp för demokrati trots att krig sällan är god jordmån för demokrati. Snarare tvärtom: demokratin kan därför synas avlägsen, särskilt som den inte någonstans är fast rotad i det Transiteuropa där Ukraina i bästa fall kan hoppas på att kunna inrätta sig.

Fast hur skulle det kunna vara annorlunda?

I ett Ukraina med den parlamentariska demokratin och rättsstaten mest på papper, djupt präglat av korruption och utan ekonomisk tillväxt, med bara svångrem och umbäranden att omfördela? I en del av Europa där demokratin – med undantag för det Tjeckoslovakien som inte längre finns – helt saknar historiska traditioner? Där Jarosław Kaczyńskis eller Viktor Orbáns auktoritära ”illiberalism” har en långt starkare förankring och omfattande folkliga sympatier?

Kriget kommer i både Ukraina och Ryssland att ge upphov till en militant chauvinism, oavsett om det sker för att man vunnit eller förlorat det. Ett Ukraina upptaget i Europa kommer att vara långt mer nationalistiskt än demokratiskt, mer transiteuropeiskt än europeiskt. Det illiberala Budapest kommer att stå Kiev närmare än Bryssel – inte bara geografiskt. Samtidigt kommer ett Ukraina på väg västerut att paradoxalt förskjuta hela Europa österut, fast inte dess makt utan dess problematik.

Ett sådant Ukraina kommer inte att stärka, istället tunna ut och tvinga den europeiska gemenskapen till radikal ombyggnad, mer bidra till dess växande svaghet än styrka. Ja, Ukraina utvidgar Europa, gör det större. Fast i praktiken talar vi om Transiteuropa – det är detta euro­peiska väntrum med sin underström av nationalism som kommer att växa.

Eller borde vi tala om ”nödutgång” snarare än ”väntrum”?

Vid konstruktionen av Fellner & Helmers teater- och operabyggnader spelade just nödutgången en nästan lika viktig roll som scenen. Teaterbränder var på den tiden inte ovanliga: levande ljus och gas i salonger och foajéer bidrog till faran. Vid fungerande nödutgångar fästes därför stor arkitektonisk vikt. Ändå var katastrofen ibland ett faktum.

På sin tid talade Michail Gorbatjov en hel del om det ”europeiska hus” han ville bygga, en vacker tanke, men utan att han kunde göra klart hur demokratiska och kommunistiska stater på väl olika våningar (?) skulle kunna leva samman i ett sådant hus, samtidigt enas om gemensamma angelägenheter som soprum, hiss, trappstädning och just nödutgångar.

Och Ukraina?

Annons om huset där jag inte längre vill bo heter en av Bohumil Hrabals bästa böcker och huset där den tjeckiske författaren Hrabal då inte längre ville bo (redan på sextiotalet!) var det rysk-sovjetiska. Mer än ett halvsekel senare är ukrainarna av samma mening. Och huset där de hoppas få bo är inte samma som Gorbatjov en gång talade om, fast ännu inte riktigt inom räckhåll annat än som Transiteuropa, på en och samma gång nödutgång ut ur det ryska och väntrum till det europeiska.

En ännu inte helt trygg adress kan tyckas.

Men ändå oändligt säkrare och bättre än den man vill flytta ut ifrån.