”Legendarisk” är ett ord som i medierna numera klistras på varenda grånad popartist som ännu inte är helt glömd. Med större rätt kan ordet användas om Alexander den store, den unge makedoniske fursten som på 300-talet före Kristus erövrade det mesta av den antika världen mellan Medelhavet och Indien och därmed startade en ny epok i såväl Europas som Asiens historia, innan han vid 33 års ålder plötsligt dog i en febersjukdom år 323 f. Kr. Hans rykte lever nämligen inte bara i historieböcker utan också i sagor, dikter, romaner och legender på mängder av språk och i de flesta av Europas och Främre Orientens länder sedan mer än 2000 år tillbaka.

Ibland skildras han som en grym tyrann, oftare dock som en ädel hjälte, genial strateg, utforskare av okända världar och förkämpe för upplysning bland vilda barbarer. Fastän han var hedning och levde långt före Jesus skildras han ofta som representant för kristna dygder, men också som ett varnande exempel på att högmod går före fall och att den som gapar över mycket ofta mister hela stycket. Vacker är han givetvis på de bilder som har bevarats, älskad av både kvinnor och män där han drar fram som en stormvind, dessutom vis eftersom han fostrats som barn av självaste Aristoteles, en av Greklands stora filosofer. Han passar, kort sagt, förträffligt för många stjärnroller: som tragisk hjälte, skurk, älskare, krigare, dygdemönster och rollmodell för all världens furstar.

Något av det som berättas om Alexander har underlag i historiska fakta, men det mesta är förstås ren och skär lögn – inte minst de spännande historierna om hur han reser på upptäcktsfärd till havets botten eller högt upp i himlen, framgångsrikt diskuterar filosofi med indiska bramaner eller i fjärran obygder möter huvudlösa människor med ögon mitt på magen. Här finns moralisk uppbyggelse men framför llt underhållning för såväl hög som låg.

Att skilja fakta från fiktion är ofta svårt när det gäller Alexander, och att överblicka allt som skrivits om honom på alla språk och i alla tider torde vara omöjligt. Inte desto mindre är detta vad ett antal forskare vid Göteborgs universitet nu har försökt sig på. Det började som en serie tvärvetenskapliga seminarier, företagna av lustfylld vetgirighet helt utanför läroplanen, under medverkan av experter på många döda och levande språk. Till slut har seminarierna resulterat i en omfångsrik, kunskapsrik och vackert illustrerad samlingsvolym: Karin Hult och Gunhild Vidén (red), Alexanderlegenderna i tid och rum. Alexander den stores gränslösa historia (Appell förlag).

Boken rymmer förvisso inte allt som kan sägas om Alexanderlegenderna men ändå tillräckligt mycket och tillräckligt bra för att jag som recensent skall våga beteckna denna utgivning som en stor händelse i såväl svensk som internationell forskningshistoria. Att ett enskilt svenskt universitet har kunnat uppbåda all denna expertis måste nämligen i dagens läge betraktas som ett underverk, om man tar i beaktande att studier i äldre tiders språk och litteratur numera läggs ned av dagens universitetsmyndigheter, inte minst i Göteborg. Åtskilliga av de medverkande har redan gått i pension eller ser sina älsklingsämnen vara på väg att försvinna. Kanske kan man uppfatta projektet som en protestaktion för att visa vad man ännu kan åstadkomma på ett sådant här sedan länge försummat humanistområde?

Jan Retsö, professor emeritus i arabiska, inleder med en redogörelse för vad man faktiskt vet om den historiske Alexander, och om de äldsta men numera i stort sett förlorade källorna om hans fälttåg och strider. Professor Karin Hult presenterar därefter de olika versionerna av den äldsta Alexanderromanen på grekiska, som tillkom ungefär 300 år efter Kristus, delvis baserad på historiska källor men i huvudsak redan dominerad av legendmotiv. Sålunda görs Alexander här till en gudalik son till Egyptens siste farao, och de senare versionerna blir ännu mer fantastiska med berättelser om hans himmelsfärd, nedstigning till havets botten, sökande efter världens ände och byggande av en väldig mur mot de i Gamla testamentet omtalade vidunderfolken Gog och Magog.

I bokens senare kapitel redogörs för hur olika versioner av Alexanderromanen omarbetas och anpassas till främmande kulturer i texter på ryska och fornkyrkoslaviska (slavistdocenten Antoaneta Granberg), rumänska (professor em. Ingmar Söhrman), semitiska språk (Jan Retsö) och fornpersiska (fil dr Judith Josephson). Här får vi se hur Alexander i slaviska versioner blir ortodox tsar och i persiska versioner – delvis i bearbetning av nationalskalden Ferdawsi – uppsöker muslimernas heliga stad Mecka och blir kung av Iran.

Den västeuropeiska traditionen utgår i huvudsak från latinska texter, som presenteras i ett kapitel skrivet av latinprofessorn Gunhild Vidén. Här finns å ena sidan verk med anspråk på att vara historiska som Quintus Curtius Alexanderbiografi från första århundradet efter Kristus, å andra sidan latinska versioner av Alexanderromanen som är nästan lika fantastiska som de österländska versionerna. Såväl de fantastiska som de mer historiska Alexandertexterna på latin undergår nya förvandlingar sedan de på medeltiden överförts till folkspråk som engelska, tyska, romanska och keltiska språk. De engelska versionerna presenteras av pensionerade lundaprofessorn Lars-Håkan Svensson, de tyska av professorn Martin Hellström, och de franska, italienska och spanska av Ingmar Söhrman. Keltiska Alexanderberättelser – häribland framför allt den ursprungligen forniriska Scéla Alaxandair, som förhåller sig mycket självsvåldigt till sina latinska källor – behandlas med bedövande sakkunskap av Folke Josephson, professor emeritus i jämförande språkforskning.

Den mångkunnige Ingmar Söhrman har också tagit sig an ett av medeltidens mest intressanta diktverk på latin: fransmannen Gautier de Châtillons på 1100-talet skrivna versepos Alexandreis, som på klassiskt klingande hexameter skildrar Alexanders öden i en stil som imiterar Vergilius Aeneiden. Denna dikt omarbetades i sin tur på 1200-talet till kärv fornisländsk sagaprosa i den märkliga Alexanders saga, som analyseras av litteraturprofessorn och nye akademiledamoten Mats Malm i ett mycket läsvärt kapitel om fornnordiska Alexanderberättelser. Malm uppehåller sig även vid den svenska Konung Alexander, en på 1300-talet författad kristen riddardikt på knittelvers som bygger på den latinska Alexanderromanen men utstofferats med ”känslomässiga utläggningar och poetiska exkurser” i tidens höviska smak.

Dock är det den isländska Alexandersagan som är mästerverket bland de nordiska versionerna. Till skillnad från den svenska riddardikten undviker den att uttrycka känslor för att i god norrön sagastil ge intryck av manlighet och objektivitet, men den lyckas ändå briljant åskådliggöra det moraliska budskap som Gautier de Châtillon ville förmedla i sitt versepos och handlar om faran med att som Alexander sträva efter världslig makt och ära. Om denna text har Halldór Laxness skrivit följande: ”Det norröna språkets renhet och storhet, som här visar sig i kombination med ett utländskt ämne, borde tjäna till föredöme för alla som skriver på isländska, också i våra dagar.” Kan vackrare lovord yttras av en islänning?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Sista kapitlet i denna samlingsvolym har författats av idéhistorikern Bo Lindberg (även han professor em.) och handlar om Alexandergestaltens behandling i renässansens, 1600-talets och upplysningstidens litteratur. Här är det inte längre Alexanderromanens fantasier som gäller utan Quintus Curtius något mer nyktra historieskrivning. Alexander framstår nu som förkämpe för civilisationens framsteg, förebild för härskare som drottning Kristina i Sverige och Peter den store i Ryssland.

Som Lindberg framhåller i en epilog skulle en manschauvinistisk erövrare som Alexander knappast fungera som ideal i dagens antikolonialistiska och feministiska kulturklimat. Men det hindrar inte att man kan få både nöje och uppbyggelse av de legender han givit upphov till.

Heder åt förlaget och författarna!