Det finns en sorts urbild föreställande kvinnors respektive mäns förhållande till barn och familj. Vi har sett den i filmer och tv-serier och läst om den i romaner.

Det som händer det unga älskande paret är att hon blir med barn. Eftersom hon vet att hon blir tvungen att ta hand om det här barnet (klichén är avsevärt äldre än den legala aborten) vill hon gifta sig och så småningom ha fler barn. Men han vill inte. Han vill varken axla ansvaret eller ge upp sin frihet. Sedan beror det på. Poängen är: Hon vill. Han vill inte.

Så är det inte längre. Nu vill varken hon eller han. Eller kanske snarare: Båda vill ungefär lika lite.

Förutsättningarna för mänsklighetens reproduktion har förändrats i grunden, och det på kort tid. Den förändringen hänger intimt ihop med den kvinnliga frigörelsen. Men först får man ned spädbarnsdödligheten. Sen kommer preventivmedel, lika rättigheter och abort tillsammans med tekniska och ekonomiska framsteg och förändrar allt.

Historiskt har jordens befolkning ökat mycket sakta för att uppnå ca 1 miljard människor kring år 1800. Där, alltså för drygt 200 år sedan börjar den exponentiella tillväxten (start i Frankrike och England) beroende främst på mycket lägre barnadödlighet, men snart också högre livslängd. Så småningom anpassar man sig till den nya given och sätter färre barn till världen, vilket är en cykel som nu två tredjedelar av jordens befolkning gått igenom.

Idag är vi ungefär åtta miljarder. Vi kommer bli som mest knappt tio miljarder, någon gång före nästa decennieskifte. Om det här är de stora institutionerna tämligen ense, även om siffrorna varierar något. Den enda kontinent som fortfarande har en begränsad period av fortsatt stark tillväxt framför sig är Afrika.

När födelsetalen började dala också i Frankrike från att länge ha legat stabilt kring två barn per kvinna tog debatten ny fart och vintern 2024 talade Emma­nuel Macron om en ”upprustning” av familjepolitiken apropå födelsetalet som nu sjunkit till 1,7. För att en befolkning ska reproducera sig krävs 2,1 barn per kvinna.

Ekonomen och universitetsläraren David Duhamel har i boken Un monde sans enfants (En värld utan barn) studerat fenomenet ur en mängd olika vinklar. Han listar möjliga kulturella och materiella orsaker, han tittar på historien­ och han går noga igenom vad som händer i olika länder i hela världen när de här demografiska förändringarna tar fart.

I vår del av världen, Frankrike och Norden, har födelsetalen länge legat stadigt strax under två, vilket varit hyfsat högt om man jämför med resten av den utvecklade världen. Orsakerna har antagits vara en stabil familjepolitik liksom en väl utbyggd barnomsorg. Men Europa som helhet har inte alls samma när­historia. Alla vet väl numera att de italiens­ka och de tyska födelsetalen under lång tid har legat en bra bit under ribban och i de europeiska länder som ingick i den sovjetiska intressesfären är talen väl så låga. Därifrån har dessutom unga och välutbildade människor flyttat väster- och norrut efter murens fall, så här sker fortfarande en sorts dubbel dränering.

”Samtidigt frågar sig allt fler idag om tillväxt verkligen är nödvändigt eller ens eftersträvansvärt.”

Generellt har man ”löst problemet” i norra och västra Europa med invandring. Att invandringen även kan ha haft andra orsaker (och konsekvenser) betraktar Duhamel (och jag just nu) som irrelevant. För det vet vi också vid det här laget att låga födelsetal i kombination med en hög medellivslängd ger en åldrande befolkning där fler gamla alltså måste försörjas och tas om hand av färre i arbetsför ålder. Självklart har invandringen täppt till även andra hål i både industri- och tjänstesektorn, liksom den har bidragit till en ökande ekonomisk tillväxt – något vi idag nästan verkar glömma bort helt i debatten. Hur hade Sverige sett ut med en stadigt krympande befolkning alltsedan 1967, då den sista tillräckligt stora barnkullen för förnyelse föddes? Kanske mer som Japan – mer om det senare.

Samtidigt frågar sig allt fler idag om tillväxt verkligen är nödvändigt eller ens eftersträvansvärt. Men ingen politiker vill hantera eller än mindre gå till val på nolltillväxt och egentligen vet vi också redan nu varför, liksom vi vet hur det ser ut i de områden där födelsetalen är låga. För de finns ju där redan, ligger synliga omkring oss och på kartan.

Härifrån flyttar inte bara de unga människorna, utan också arbetsplatser, service och kommunikationer. Kvar blir en åldrande befolkning som, ibland tillsammans med nyanlända invandrare i något kommunalt svårfyllt bostadsområde, ska dela på en minskande offentlig budget. Det är här, till skillnad från i de stora städerna, som missnöjet är störst och tar sig politiskt uttryck vid valen.

Duhamel räknar också upp fysiska spår i själva landskapet. I östra Europa, liksom i västs glesbygd, breder skog och varg ut sig. De allt färre barn som föds hamnar statistiskt sett aldrig här.

Själv ser jag fascinerad en video från BBC World som handlar om att det redan nu finns elva miljoner övergivna hus i Japan. Myndigheterna räknar med att en tredjedel av de japanska hemmen ska vara tomma inom en nära framtid. Nu ser inte japanerna fastigheter som värdefulla på samma sätt som västerlänningar, vilket främst beror på de återkommande jordskalven. Men ofta finns heller inga arvingar. Elva miljoner. Också här handlar det om platser dit den globaliserade ekonomin och tillväxten inte nått.

Och det är alltså Japan vi kan titta på om vi vill ha en aning om vad som väntar, för här har födelsetalen varit (för) låga sedan 1960. Befolkningen har blivit mind­re och äldre, vilket har bidragit till den stagnerande ekonomi Japan också dras med sedan nästan lika lång tid. Här finns en uppsjö av nya fenomen som vi betraktar som märkliga: unga människor som aldrig flyttar hemifrån, som vägrar träffa folk och som aldrig går ut. En ny division för fotbollslag av 80-plussare. Fenomen som kan bli vanligare också hos oss då våra samhällen åldras.

I Japan, liksom i det Duhamel kallar det rika Asien (Kina, Taiwan, Sydkorea), ”löser” man inte problemet med invandring. På frågan om han eller hon helst vill bli hjälpt av en robot eller en ”främling” som gammal svarar japanen prompt en robot.

Men det finns också andra avgörande skillnader mot väst som gör att födelsetalen här är ännu lägre. Sydkorea ”leder” med 0,7 barn per kvinna. Dessa samhällen är mycket traditionella. Kvinnor har liksom i väst rätt till utbildning, karriär och födelsekontroll men i det ögonblick en kvinna gifter sig får hon en självklar chef i form av sin man. Hon lämnar sitt arbete för att inte återvända och hon blir ofta dessutom ansvarig för omhändertagandet av makens gamla föräldrar (utöver hem och familjens egna barn). I stort sett inga barn föds heller utanför äktenskapet.

Samma mönster gäller i jättelandet Kina, där födelsetalen sjunker i rasande fart. Den förändring som i väst tagit 100 år drygt, och som tillåtit att samhället anpassat sig, går här på knappt halva den tiden, vilket gör att landet inte har hunnit med och alltså inte har hunnit bli rikt rakt igenom.

På terrasserade bergssidor sitter gamla kineser (med hög medellivslängd) i trähus som liknar våra statarlängor, utan pension eller sjukförsäkring. Långt borta i någon nybyggd megapol lever den ende sonen som tillsammans med sin eventuel­la fru ska säkra deras ålderdom. Kinas rekordsnabba förvandling till planetens fabrik byggde också på att här fortfarande fanns en enorm befolkning i arbetsför ålder vid starten. Sedan kom ettbarnspolitiken, rikedomen och den demografiska förändringen slag i slag.

Kinas demografiska problem (dessutom med ett stort mansöverskott på grund av selektiva aborter) är nu så stora att de inte ens går att lösa med invandring – så många invandrare finns inte. Om man inte lyckas vända trenden, vilket allt just nu pekar på att man inte gör, så är det även ett hårt slag mot den kinesiska självbilden.

Den västerländska dominansen är från kinesisk synpunkt en parentes och något som Xi Jinping håller på att justera. Men det faktum att befolkningen redan har börjat att krympa och även att minskningen är exponentiell gör att Kina dessutom står inför ett geopolitiskt problem: Vill man angripa (”återbörda”) Taiwan så måste det ske relativt snart, kanske inom en 20- eller max 30-årsperiod, medan man fortfarande har en någorlunda ung befolkning. Sedan är det för sent. Rädslan för degradering gör landet svagare och från vår synpunkt mer oberäkneligt.

Och något liknande – rädsla – beskriver Duhamel även som en (av många förstås) möjliga orsaker till Rysslands totalangrepp­ på Ukraina år 2022. I Ryssland finns ett demografiskt problem med sjunkande födelsetal från redan nu låga nivåer, men också här har man försökt parera det med invandring. Den europeiska storstad som har flest muslimska invandrare är inte som man skulle kunna tro London eller Paris, enligt Duhamel. Nej, det är Moskva. Den före detta Sovjetunionens asiatiska kransstater har bistått de välmående storstäderna med en ung, muslimsk och ur rysk synvinkel främmande arbetskraft.

Det här skapar, precis som på många håll i Europa, en rädsla för ”utplåning”, för ”det stora folkutbytet”, och det skulle kunna vara en bidragande orsak till att man vill ta kontrollen över den stora slaviska befolkningen i Ukraina. Att få den att spårlöst uppgå i den ryska.

Och USA då, den tredje jätte som har en direkt och avgörande betydelse för oss i Europa? USA klarar sig betydligt bättre, trots sjunkande födelsetal (1,6 år 2023), eftersom en av landets grundpremisser fortfarande är invandring – om än idag helst mer selektiv. USA har också världens starkaste krigsmakt. Den urgamla regel som gjorde gällande att det land som har störst befolkning att ösa soldater ur vinner krigen, är utdaterad. Det är smartast vapensystem som vinner, i och för sig även i tillräcklig kvantitet. Så även om Duhamel inte uttalar sig om USA:s fortsatta (totala) globala dominans så menar han att Kina, just beroende på sin snabbt krympande och åldrande befolkning (och lägre presterande krigsmakt) inte kan gå om USA som enskild ledare.

”Dagens unga, morgondagens föräldrar, lever ett liv i stor utsträckning via skärmen.”

Men Duhamel tar också upp icke västerländska länder som ännu inte blivit rika, men där tendensen ändå är tydlig: befolkningen har ännu inte börjat minska men födelsetalen ligger under två, så den kurva vi redan sett kommer. I den här gruppen finns Latinamerika, Indien, men också länder som Saudiarabien och Iran, vilket stärker författaren i sin tro att det här nu är en global trend. En trend som alltså inte bara beror på kvinnors lika rättigheter, utan uppenbarligen även annat.

Duhamel går även igenom möjliga orsaker till den här förändringen. Många av dem känner vi igen från den svenska debatten: det kostar pengar att ha barn (man blir fler som ska dela på inkomsterna), allt ska finnas på plats – utbildning, partner, bostad, gjorda resor, fast jobb – innan det blir några barn, vilket gör att man inte hinner få det antal barn man kanske hade tänkt sig.

Vidare en social acceptans för att inte ha barn alls, vilket gör att fler faktiskt låter bli. Klimatångest – fast här säger Duhamel emot med viss tyngd: Det är inte det att vi västerlänningar even­tuellt sätter fler barn till världen som är det stora hotet mot klimatet, det är hur vi lever. Om vi slutar flyga och minskar våra enskilda bidrag till växthuseffekten, kan vi ha de där två tre barnen per par som skulle behövas från andra synpunkter.

Alla dessa orsaker är naturligtvis i varierande grad relevanta då en kvinna eller ett par bestämmer sig för att inte ha barn. Men utöver det avgörande skälet att kvinnor inte längre accepterar den under millennier föreskrivna rollen och positionen, ser Duhamel en annan för mänskligheten lika avgörande förändring – och det är smartmobilens (i vid bemärkelse) plats i våra liv.

Teknologins utveckling, appar, AI, sociala medier, spel, filmer – en minst lika närvarande som den verkliga men virtuell värld – har förändrat allt. Det är en pågåen­de process. Man kan också säga att det kommer bli värre innan det eventuellt blir bättre.

Dagens unga, morgondagens föräldrar, lever ett liv i stor utsträckning via skärmen vilket hindrar dem från att göra en massa saker som tidigare generationer tog för självklara: berusa sig, flörta, dansa, ligga. Att det virtuella livet dessutom sker via bilden bidrar till den ökande stress unga människor idag lever med. Kravet på perfektion blir ännu större, liksom misslyckandena känns ännu mer katastrofala. Livet levs via en liten blank yta med rörliga bilder av det som egentligen är rum, doft, ljud och så vidare, den värld vi genom årtusenden har anpassat oss till att överleva i.

Duhamels analys präglas helt uppenbart av den kontakt han haft genom åren med unga studenter från det rika Asien. Här har ju den teknologiska utvecklingen kommit längst och författaren utgår ifrån att vi andra följer efter. Kanske, tänker däremot jag. För varför skulle unga människor i längden bara acceptera att låta sig luras på – själva livet?

Oberoende av vilket så är de förändringar han konstaterar redan nu tillräckligt stora för att göra hans teori om ett globalt snitt på 1,5 barn per kvinna inom en rätt nära framtid fullt möjligt.

Då blir frågan: Kommer vi då helt enkelt att ”försvinna”? Jag tror inte det. Enskilda platser och regioner kommer rimligen att vara attraktiva nog för att locka till sig tillräckligt med folk och blivande föräldrar med allt vad de för med sig.

Men skogen och vargen kommer säkert fortsättningsvis att vinna terräng i Europa. Och de övergivna husen bli än fler i det rika Asien.