Vi är i Sverige vana vid att betrakta yttrandefriheten som självklar. Den har aldrig på allvar utmanats i vårt land, inte på mycket länge åtminstone, och det har funnits välfungerande mekanismer för att rensa bort extrema yttranden från offentligheten under i stort sett hela efterkrigstiden. Antagligen är det denna självklarhet som gör att vi är så illa förberedda för samtidens nya utmaningar. Plötsligt finns det teknik som låter vem som helst yttra sig, ofiltrerat. Det visar sig att det finns ett uppdämt behov, tydligen, av att hata, förtala, fördöma och bete sig allmänt illa, något som inte har synts förrän det gjorts möjligt i alternativa medier på nätet. Vi har också fått en alldeles särskild prövosten i konstnären Lars Vilks rondellhund, som har stört ordningen p&arin...