För det är, om man väljer att ta den på allvar, ingen liten uppgift. I takt med att innovation världen över blivit vad som på modern trendsvenska kallas ett buzz word tillhandahåller också marknaden snabbt tänkare, tokar och tyckare som ska förklara hur man gör för att ta del av allt det goda som innovationer ger.

Walter Isaacsons The Innovators är därför en synnerligen vältajmad bok, och precis sådan läsning som innovationsrådets ledamöter bör placera på nattduksbordet. Det Isaacson gör är nämligen att förklara, vilket också är bokens undertitel, hur en grupp hackare, genier och nördar skapade den digitala revolutionen.

Isaacsson är för en bredare läsekrets förmodligen mest känd för att i samband med Steve Jobs bortgång ha publicerat den av Applegrundaren själv initierade och sanktionerade biografin över vår tids kanske främsta innovatör. Få saker har väl på så kort tid revolutionerat allt från vardagsbeteende till affärsmodeller som Itunes, Iphone och Ipad. Isaacson klarade att visa sitt studieobjekt respekt och till och med vördnad utan att hemfalla åt servilitet. Tvärtom framkommer det med all önskvärd tydlighet att Steve Jobs kunde vara både ett gudabenådat geni och en veritabel skitstövel.

The Innovatorsär till sin uppbyggnad närmast att likna vid ett antal mini-biografier över de personer som stått för de mest centrala innovationer som lett fram till dagens digitala värld. Samtidigt är inte bara uppstickarna i fokus, utan lika mycket uppfinningarna och upptäckterna.

Trots att det är en bedövande majoritet män som passerar revy – från Charles Babbage via den bioaktuella Alan Turing till dagens stjärnor som Bill Gates, Sergey Brin och Larry Page – är det Ada Lovelace som får rama in och agera motor i Isaacsons framställning. Med en matematikintresserad mor och den berömde poeten Lord Byron som far kom Ada Lovelace att beskriva sitt arbetssätt som ”poetisk vetenskap” – eller som Kungliga Tekniska högskolan skulle formulera saken: vetenskap och konst.

Hon samarbetade, berättar Isacsson, i början av 1800-talet med Babbage för att åstadkomma hans ”analytiska motor”, som ofta betraktas som världens första dator. Den bestod bland annat av mässingshjul, var helt mekaniskt uppbyggd och kunde behandla primtal och lösa vissa ekvationer. Ada Lovelace skrev ”kommentarer” till en manual för maskinen. Dessa ”kommentarer” var i praktiken en avhandling där hon dels kom att presentera det som idag kallas världens äldsta datorprogram, dels analyserade potentialen i det vi idag kallar datorernas värld. För trots att det skulle dröja ytterligare hundra år innan dessa embryon till räknemaskiner började utvecklas på allvar insåg hon att även musik, ord, lek och konst kunde brytas ner till matematiska processer och därför behandlas maskinellt. Idag är denna teknik var mans egendom i behändigt fickformat.

Men vägen dit var, som ju är fallet med all innovation, allt annat än spikrak. Isaacson kan sitt hantverk och vet att en god berättelse kräver en mix av biografiska detaljer, intriger mellan rivaler och uttalad tillfredsställelse när det tekniska eller vetenskapliga problemet har övervunnits. Trots överflödet av tekniska utvikningar är boken lättillgänglig.

Samtidigt är de övergripande frågeställningarna mycket ambitiösa. Vilka är drivkrafterna och miljöerna som skapar dessa stora innovationer? Ligger nyckeln i att fostra ensamma entreprenörer som går på tvärs mot stelbenta strukturer? Hur skapas kreativa miljöer? Är det staten eller marknaden som behövs mest? Är det män i kamouflageuniform eller pojkar med joystick som mest kraftfullt driver utvecklingen framåt?

Isaacsons svar är, kanske inte så överraskande, all of the above. Det är förstås en av bokens styrkor, och samtidigt dess största svaghet. Han konstaterar att samarbete är av största vikt – ett ensamt geni som förblir ensamt tenderar att producera för källaren snarare än för samhället. Frågan blir då i vilka miljöer bra grupper sätts samman och svaret är återigen: överallt. Ibland är det statliga initiativ, som när föregångsdatorn ENIAC sattes samman eller när internetföregångaren Arpanet såg dagens ljus.

Ibland är det kommersiella företag, där det idag räcker att säga Apple eller Google, men listan kan göras lång: IBM, Bell, Xerox, Atari, Texas Instruments, Microsoft … Ibland är det nätverk av det som i andra sammanhang skulle kallas frivilligarbetare, vilket förstås inte låter lika spännande som hackare. Så har vi fått till exempel Wikipedia och webben.

Drivkrafterna hos individerna är både grandiosa och detaljerade, existentiella frågor blandas med banala lekar. Någon sitter på jobbet hela dagarna och gör lika ändlösa som tidskrävande beräkningar och önskar sig en maskin som kan underlätta. Någon annan vill fördriva tiden eller riva sociala barriärer. Under världskrigen krävdes avancerade beräkningar för att artilleripjäserna skulle riktas rätt. Kring millennieskiftet ville några studenter veta vilka i korridoren som var singlar. Krig och kärlek föder kreativitet. Tristess och frustration likaså.

Isaacson är utvecklingsoptimist och berättelsen om den digitala revolutionen är för honom uteslutande en framgångssaga. Vackert så, men det gör att en del uppenbara invändningar infinner sig.

Till att börja med finns en inneboende men sällan uttalad motsättning mellan den omhuldade innovationen och den skrämmande förändringen. Innovation kan låta vackert och oproblematiskt, men Joseph Schumpeter har i uttrycket ”kreativ förstörelse” bättre fångat hur processen ser ut i verkligheten.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I utvecklingen av det nya finns det gammalt som skåpas ut, och förmågan att bejaka innovation trots att det rubbar det invanda varierar kraftigt hos såväl individer som institutioner. Det är förstås svårare att skriva en bok om alla misslyckade försök som också har varit en del av den digitala revolutionen, men Isaacson gör inte ens ett försök att fånga vad som eventuellt gör myndigheter, företag eller nätverkssammanslutningar mer eller mindre benägna att skapa fler framgångar än misslyckanden.

Dessutom tenderar han att framställa användandet av de tekniska framstegen i alltför ljus dager. Vi har fått Wikipedia, men också näthat. Isaacson är uppenbarligen för fin i kanten för att ens nämna en sektor som har haft erkänt stor betydelse för till exempel den snabba utvecklingen av internet: ordet pornografi förekommer över huvud taget inte. Innovativa men ”alternativa” miljöer har inte sällan haft som drivkraft att undkomma rättsväsendet eller i alla fall röra sig i en bristfälligt reglerad gråzon. Både Niklas Zennström och Daniel Ek är idag hyllade och respekterade entreprenörer, men de började sina banor i fildelningsbranschen. Zennström var till exempel länge förhindrad att resa till USA av rädsla att hamna inför skranket.

Genom att försumma baksidan av eller riskerna med såväl innovationsprocessen som teknikutvecklingen når Isaacson förmodligen en bredare läsekrets. Det är lätt att nicka instämmande i att innovationer oftare är resultatet av ett lagarbete än av ensamma geniers glödlampsstunder (ett underbart begrepp som han använder!). Likaså att excentriska visionärer behöver handlingskraftiga parhästar som förmår omsätta idéer i verkligheten. Men sen då? Att receptet inte är så enkelt är uppenbart för alla som försöker kopiera det, vilket både regeringar och företagsledare gång på gång har blivit varse.

En viktig poäng kan dock särskilt hamras hem hos svenska läsare, nämligen betydelsen av bred bildning. Svenska humanister brukar med viss rätta förfasa sig över bristande intresse för litteratur och konst hos företagsledare, politiker och andra ingenjörer. Dessa humanister har dock inga problem med att själva kokettera med sin oförmåga att skilja mellan differential- och integralekvationer. Walter Isaacson visar att det inte räcker att bygga kreativa lag där någon kan bygga kretskort och någon annan behärskar kalligrafi. Individernas kunskaper måste ha både djup och bredd. Där märks en tydlig röd tråd från 1800-talets Ada Lovelace till 2000-talets Steve Jobs.