Politiken har fått upp ögonen för Sverige utanför storstäderna. Valrörelsen var en sällan skådad kamp om landsbygdsväljarnas röster.

Redan i början av året återvände Sverigedemokraternas så kallade chefsideolog Mattias Karlsson till partipolitiken för att ikläda sig rollen som landsbygdspolitisk talesperson. Ungefär samtidigt sjösatte Vänsterpartiet strategin att satsa på att vinna väljare i bruksorter och landsbygder. Liberalerna, det parti med kanske svagast landsbygdsprofil i riksdagen, värvade den kände landsbygdsdebattören och publicisten Lotta Gröning till sin riksdagslista.

”De som formar berättel­serna om landsbygderna är också ofta de som har flyttat.”

Moderaterna å sin sida har hörts debattera jord- och skogsbruk med samma täta frekvens som det läggs upp bilder på partiledaren Ulf Kristersson i skog och mark. Kristdemokraterna har startat ett bondeförbund. Och den avgående Centerledaren Annie Lööf har nog pratat mer om landsbygder under det senaste året än någon gång tidigare.

På flera av valvakorna märktes också det nyvunna intresset. ”Vi har sett till att sätta landsbygdsfrågorna i centrum igen i den politiska debatten”, meddelade KD-ledaren Ebba Busch i sitt tal.

Det politiska intresset är välkommet. Men det är oklart vad det riktigt innebär och vilka delar av landet som berörs. Att försöka bena ut vad som avses med landsbygden är krångligt.

Det finns mängder av definitioner. I ena änden går det att åberopa Statistiska centralbyrån och säga att endast 13 procent av Sveriges befolkning bor på landsbygderna. I andra änden går det att stödja sig på FN och få det till att hela 76 procent i Sverige bor på landsbygderna.

I ett försök att skapa ordning i kaoset driver Tillväxtverket på för att få en enhetlig definition. Myndigheten delar upp Sveriges kommuner in i sex olika grupper varav tre betecknas som landsbygdskommuner. Dessa är (1) tätortsnära landsbygdskommuner, med mer än 50 procent av befolkningen bosatt i rurala områden och där en majoritet av kommunens befolkning har mindre än 45 minuters resväg med bil till en tätort med minst 50 000 invånare. Sedan finns (2) glesa landsbygdskommun, som skiljer sig mot den tidigare kategorin genom att en majoritet av befolkningen har mer än 45 minuter i bil till en större tätort. Slutligen finns även kategorin (3) mycket glesa landsbygdskommuner, där hela befolkningen bor i rurala områden och har mer än 90 minuters resväg med bil till större tätort.

Poängen är att det inte finns en typ av landsbygd, utan flera olika landsbygder. Inom gruppen av landsbygdskommuner skiljer sig förutsättningarna kolossalt åt. Här finns allt från attraktiva ­pendlarorter och glassiga badorter till problemtyngda bruksorter och skogsbygder med få invånare. Och beroende på vem vi frågar så lär vi få olika svar kring vad som är landsbygd – precis som att det finns olika föreställningar om vad som är staden.

Där jag kommer ifrån i Östergötland säger exempelvis vissa ”stan” om Söderköping, med knappt 8 000 invånare i tätorten. För andra är det bondvischan och stan är Norrköping.

I och med att så mycket skiljer i uppfattningarna om vad som är centrum respektive periferi blir allt tal om landsbygder aningen diffust. Kanske är det därför bäst att göra som vissa statistiker och i stället utgå från människors egen uppfattning om var på skalan mellan glesbygd och storstad som de befinner sig.

Det går knappast heller att försöka begripa sig på landsbygden utan att placera den i relation till staden. Mellan centrum och periferi råder en evig konflikt. Och i Sverige har den en stark personlig laddning för många. För att begripa oss på landsbygden och dess betydelse i det offentliga samtalet behöver vi kanske först göra en resa inom oss själva, för att utforska vilka förställningar som styr.

En som har fångat inställningen till landsbygderna i Sverige är Magnus Uggla. I ett par låtrader från början av 00-talet destillerar han vad som har format generationer av svenskar – idén om att framtiden finns i storstaden.

”Dags att ta farväl av dödens ort. Sticka upp till stan och lämna damm och lort. För ett bättre liv bland storstadsbor. Jag vill möta äkta glamour.”

Föreställningen om att storstaden är för vinnare och landsbygden för förlorare kan uttryckas på fler sätt. En av de mer bevingade beskrivningarna levererades av ekonomen och författaren Kjell A Nordström för fem år sedan. I ett publikfriande föredrag spådde han att världen stod för den snabbaste urbaniseringen i historien, att Stockholm skulle växa kraftigt och resten av landet ödeläggas ekonomiskt. Nordström beskrev dessa landsbygdsområden som skräpytor. ”Där finns inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, bara träd. Åker du dit kommer du hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.”

Och detta – att landsbygdernas befolkningar gör bäst i att flytta – är en berättelse som genomsyrar samhället och staten. Uppbrottet från barndomsbygden framstår som en av Västerlandets urmyter. Ett uttryck för hur djupt berättelsen har satt sig är att den populäraste sången på landets skolavslutningar numera lär vara ”Goliat”, skriven av Laleh. En sång som är en hyllning till ­uppbrottet från stenarna där barn man lekt. Redan i Goliats första vers ropas längtan någon annanstans ut av barnkörerna: ”Vad var det vi skrek när drömmar bar oss bortom stan – å en dag ska vi härifrån”.

Som kontrast kan den gamla tidens avslutningsmusik sättas, det vill säga sommarpsalmerna eller Idas sommarvisa. Sånger som alla på olika sätt är starkt platsbundna och söker förändringen i årstiderna, snarare än genom byte av miljö.

Idealiseringen av uppbrottet från den lilla kända världen för att söka den större världen gör att urbaniseringen får ett skimmer över sig. Omsatt i praktiken kan det leda till att den som är uppvuxen i en småstad flyttar till en större regionstad. Den som däremot är uppväxt i en residensstad flyttar till Stockholm. Och stockholmaren drar till Berlin.

De som däremot stannar kvar på barndomsorten, särskilt om den återfinns i en landsbygd, beskrivs i den politiska debatten som närmast misslyckade. Unga på landsbygderna kallas föraktfullt för ”de som blev kvar”.

En som nyligen har beskrivit fenomenet är mjölkproducenten Katarina Wolf. I en krönika i ATL skriver hon om uppväxten på den östgötska landsbygden under 00- och 10-talen och vilka normer som styrde: ”Det viktigaste av allt var att ta sig så långt ifrån sin hemort som möjligt. När man förhoppningsvis emigrerat till en betydligt mer befolkad storstad för att endast återvända på juldagen och mäta framgångar med gamla klasskamrater då hade man äntligen lyckats. Motsatsen? Att bli den som blev kvar. Den som inte vågade, som inte hade ambitioner.”

Svaret på vad som är en landsbygd är således i hög grad personligt och finns i ett spänningsfält mellan lyckad–misslyckad. Det är därför det under många år har varit en enkel framgångsmarkör att torgföra idéer av typen att det bara är Stockholm som förtjänar omnämningen storstad och att resten av landets orter är landsbygder. De som formar berättelserna om landsbygderna är också ofta de som har flyttat. Årets eftervalsrapportering utgör inget undantag. Mediehusen i storstäderna skickar gärna ut journalister till deras gamla hembygder för att skildra vad som har hänt. Och det är inte konstigt att det blir så. Hemvändarlitteraturen är stor och temat evigt.

Samtidigt får alla dessa känslor runt landsbygderna – eller för den delen alla olika definitioner – oss inte att komma närmare ett svar på vad som kännetecknar svenska landsbygder. Vad är det för platser och vad utmärker dem? För att förstå det, för att förstå landsbygdernas förutsättningar och problem, krävs långa resor genom olika delar av landet.

Bara inom en kommun kan förhållandena skilja sig kolossalt mellan olika bygder. Något som märks om vi återvänder till min hembygd i Östergötland. I Valdemarsviks kommun – där jag för över 30 år sedan fick min första folkbokföringsadress – blir man varse mängden av olika typer av landsbygder.

Valdemarsvik är en av landets mindre kommuner med sina knappt 7 700 invånare. Mest sedd är den nog från E 22, som delar kommunen. Resenärer som kör från Stockholm och Norrköping på väg till Kalmar, Öland eller Karlskrona är hänvisade till
den vägen.

Norr om Valdemarsviks kommungräns ligger Söderköping, mest känt för sin pittoreska medeltidsstad, Göta kanal och Sankt Anna skärgård. I söder gränsar Valdemarsvik mot Kalmar län och Västerviks kommun. I öster breder Östersjön ut sig och i väster Åtvidabergs djupa skogar där bergsbruk har bedrivits.

Valdemarsvik har haft sin beskärda del av industriell­ produktion. De två största tätorterna i kommunen, Valdemarsvik och Gusum, är uppbyggda runt industrin.

Gusum var länge ett mönstersamhälle där bruket kontrollerade i stort sett allt. Precis som i många andra bruksorter runt om i landet blomstrade affärerna och verksamheten under rekordåren efter andra världskriget. Därefter följde ett klassiskt mönster. Bruket som var något av en diverseverksamhet, med allt från blixtlåstillverkning och jordbruk till smältverk och råvaruhandel, gick i konkurs på 1980-talet. Kvar blev en livskraftig del i form av ett mässingsverk. Antalet anställda i industrin rasade dock – och har fortsatt att göra det i takt med att produktionen har effektiviserats för att klara konkurrensen på världsmarknaden.

Med arbetstillfällena försvann också befolkningen. Gusum gick från att ha haft över 1 600 invånare år 1980 till knappt 1 400 invånare 1990. Och så har det fortsatt. Idag räknas antalet Gusumsbor till omkring 1 100.

När invånarna blev färre och inkomstmöjligheterna minskade försvann även underlaget för de flesta butikerna på orten. Resultatet syns än idag eftersom husen från de goda tiderna ännu står kvar. Ortens huvudgata präglas av gamla tomma affärslokaler och några rivningstomter, där industribyggnaderna en gång i tiden stod. Den tidigare storhetstiden är även kännbar för kommunen, som har att underhålla ett badhus och en infrastruktur anpassad för ett långt större samhälle.

Även bostadsbeståndet från 1900-talets rekordår finns kvar i Gusum och överskottet på lägenheter är därmed stort, vilket trycker ner bostadspriserna på orten. Resultatet är att det i en del fall inte lönar sig att underhålla hus, vilket leder till att de sedan står övergivna i villaområden.

Om vi lämnar Gusum och kör E 22 en mil norrut är däremot situationen en annan. Runt den gamla kyrkbyn Ringarum breder villorna ut sig och fastighetspriserna är med lokala mått mätt höga. Under samma tid som befolkningen har minskat i Gusum har den ökat i Ringarum.

En betydande förklaring till varför utvecklingen i Ringa­rum är så annorlunda beror på att det är pendlingsbart till den ledande regionstaden Norrköping där­ifrån. Det tar ungefär 35 minuter till Norrköping från Ringarum. Från Gusum tar det däremot 45 minuter. Och dessa tio minuter gör stor skillnad när familjer med jobb i Norrköping söker ett eget hus. Skulle vi söka oss till Söderköping ser vi däremot än högre priser, vilket delvis kan förklaras med att det därifrån är än närmare till växande Norrköping.

De allra högsta fastighetspriserna i Valdemarsviks kommun finns dock på en helt annan plats – i Gryt, som kommunens skärgårdsområde heter. Hus med sjötomt går för många miljoner och förmedlas inte sällan genom Stockholmsmäklare.

Att många vill ha ett hus i Gryt är däremot långt ifrån en garant för ett levande samhälle. Tvärtom, eftersom det främst är fritidshusköpare med stora plånböcker som tar hem budstriderna. Gryt är ett blomstrande samhälle på somrarna men ganska så dött på vintern. Skolan är nedlagd, precis som mycket annat. De hus som byggdes under 1900-talet för att inrymma bank, post och livsme­delsbutik är nu bostäder. Den kommunala närvaron som återstår är en förskola och ålderdomshemmet med det ödesmättade namnet ”Åldersro”.

I Gryts socken märks också en annan utveckling tydligt – hur flera gårdar har gått ifrån att brukas och ägas av lokalt verksamma lantbrukare till att köpas upp som kapitalplaceringar. Andelen marker i Gryt ägda av bolag har ökat kraftigt under de senaste årtion­dena. Effekten är ofta att bostadshus skils från jord- och skogsmarken och i bästa fall blir åretruntboende, men på en plats som Gryt talar det mesta för att det blir ett fritidsboende. På det sättet urholkas skatte- och befolkningsunderlaget men även underlaget för föreningsliv och ett spänstigt lokalpolitiskt samtal.

Själva landskapet förändras även av att gårdarna läggs ner. I processen omvandlas ofta åkermark till skogsmark, vilket är mycket mindre arbetsintensivt att sköta. Och i takt med att antalet verksamma lantbrukare minskar blir det sakta men säkert allt tråkigare för yngre att satsa på jordbruk i området, då det blir en mycket ensam tillvaro.

Med lantbrukarparen försvinner även en inte försumbar del av underlaget för den lokala skolan. Landsbygdernas avfolkning är på många håll lika mycket ett resultat av att 90 000 gårdar lagt ner de senaste 30 åren som att arbetstillfällen har försvunnit från de små tätorternas industrier.

Detta ger upphov till en ond cirkel som utifrån framstår som ödesbunden – men kanske inte hade behövt vara det. En plats där en annan väg är möjlig är i Tryserum, beläget i södra delarna av Valdemarsviks kommun. Det är en bygd som på många sätt påminner om Gryt. Skillnaden är dock att Tryserum förefaller som mer livskraftigt. På orten finns skolan kvar tack vare att människorna i bygden startade en friskola när kommunen beslutade om nedläggning. Skolan lockar barn från ett stort område och möjliggör att barnfamiljer kan flytta till socknen. När busslinjen som tog barnen till skolan lades ner för ett par år sedan bestämde sig även föräldrar i trakten för att skaffa en minibuss och turas om att köra.

Det driv som många i Tryserum verkar uppvisa för att hålla orten levande visar också att serviceutbudet och framtidsutsikterna inte bara avgörs av avstånd eller infrastruktur. Det finns sådant som är svårare att ta på.

I olika landsbygder kan mentaliteten skilja sig. En kommuntjänsteman beskrev det för mig med exemplet att på en del orter håller man mycket större koll och engagerar sig. Flyttar ett kriminellt gäng in i ett hus på ort X kan det ibland bara gå några veckor så kan polisen ta dem, tack vare att människorna som bor där säger ifrån och anmäler. På ort Y kan däremot tjuvligor ha baser i åratal utan att lokalsamhället bryr sig.

Vad det här beror på kan diskuteras. En förklaring kan vara att människor på orter där avståndet till en större stad är stort har vant sig vid att om saker ska göras kan de inte förlita sig på det offentliga. En annan förklaring är att det är historien som spökar.

I bondebygder finns en starkare gör-det-själv-attityd. I bruksbygder är traditionen istället att bruket och brukspatron skötte det mesta.

Den tradition som Socialdemokraterna gjorde till sin kommer ifrån bruksorterna och de stora godsen. Socialdemokraterna tog över ansvaret för att sörja för befolkningen som låg på patron och godsägaren. Brukssamhället blev till folkhemmet och den som hade problem gick därefter till kommunhuset istället för bruks- eller gårdskontoret.

När den kommunala närvaron sakta men säkert eroderar runt om i landet slår det därmed olika hårt mot olika typer av bygder. I böndernas och småföretagarnas landskap finns ett lokalsamhälle som har enklare att kliva fram än i bruksorten, där förväntan är stor på att kommunpolitikerna ska lösa problem. I samtal i Gusum märks också det senare. När idrottsföreningens barack brann i Gusum riktades krav på kommunen om återuppbyggnad, men när föreningslivet i Tryserumstrakten vid samma tid behövde en aktivitetshall gick företag och människor i bygden samman och snickrade.

Lärdomen är att det i många landsbygder finns en stor skapar- och handlingskraft. På en del håll verkar rent av insikten om att det offentliga inte kommer att hjälpa till att leda till att bygden går samman och löser problem. På andra håll verkar allt stå och falla med kommunen.

Det finns inte en landsbygd – det finns en mängd olika typer av bygder, som alla formas av människorna som bor och verkar där.